Försvaret handlar om mer än pengar

Sara Norrevik besvarar här några punkter i Carl Bergqvists reflektion i nya Neo (Väckarklocka, Neo nr 3 2015) apropå Norreviks reportage (Hur tänkte vi? Neo nr 2 2015).

I en reflektion i Neo nr 3 2015 belyser Carl Bergqvist att försvaret är underfinansierat, så även med den nya försvarspropositionen. Detta har jag inget att invända emot. Att försvaret har en tillräcklig finansiering i tider av ökade spänningar i närområdet är helt nödvändigt. Så långt delar jag Bergqvist bild. Vad min artikel sökte belysa är att även med en högre finansiering – om så hade beslutats – kvarstår politiska skiljelinjer om försvarets inriktning. Frågor som idag delar försvarspolitiker rör bland annat synen på internationellt samarbete (Nato) och rekrytering till försvaret (värnplikt eller frivillig rekrytering).

Min artikel tog upp hur utformning och riktning av försvaret har hamnat i skymundan samt att det är ett problem att allmänheten inte har varit engagerad i försvarsfrågor. Försvaret är en angelägenhet för alla och borde inte begränsas till snäva kretsar – det berör fler än tekniska experter och försvarspolitiker.

Bergqvists replik handlar delvis om regeringens försvarsproposition som ska beslutas av riksdagen i juni i år. ”Av den ”önskelista” som försvarsberedningen presenterade förra våren, är stora delar fortfarande ofinansierade”, framhåller Bergqvist.  Propositionen överlämnas av en socialdemokratisk försvarsminister, men Bergqvists främsta kritik handlar om att ”de allianspartier som förespråkar ett Nato-medlemskap” inte vill ge mer pengar till försvaret. Av de två partier som har tagit ställning för Natomedlemskap, Moderaterna och Folkpartiet, förespråkade båda högre försvarsanslag än regeringen inför propositionen. Moderaterna valde att stödja regeringens försvarsproposition efter kompromisser. Utan förhandlingarna hade regeringens förslag varit lägre.

Att försvarsanslagen inte uppnår två procent av BNP är riktigt. Tvåprocentmålet inom Nato är en målsättning som ger signalvärde men inte ett absolut krav. Hur det mäter faktiskt försvarsförmåga är omdebatterat.

Bergqvist efterlyser svar på frågan ”vilken aktör det är som ska komma Sverige till hjälp”, syftande på solidaritetsförklaringen, vilken både den nuvarande och den förra regeringen står bakom. Frågan är relevant och mitt svar är att Sverige ska fortsätta samarbeta med de länder som vi delar värderingar med och sikta mot att ingå i ett kollektivt försvar, det vill säga Nato. Under den förra mandatperioden saknades stöd i riksdagen för medlemskap eftersom endast två av åtta partier var positivt inställda till detta. Istället utvecklades under denna tid praktiska samarbeten med Natoländer vilket vi ser frukterna av i den senaste tidens övningar tillsammans med Natoländer i Sveriges närområde. Under samma tid har det folkliga stödet för Natomedlemskap ökat vilket borde få fler partier och försvarsdebattörer att fundera över Sveriges säkerhetspolitiska vägval.

Bergqvists problematiserar över att försvarspolitiker inte besöker fältövningar. Försvarspolitiker som jag lärt känna har satt stort värde i att besöka förband och samtala med soldater, sjömän och gruppbefäl, även utan överordnade för att få genuina synpunkter. Flera försvarspolitiker har även deltagit i fältövningar. Hur detta har ändrats vid tiden för den övning som Bergqvist deltog i får andra svara på.

Även om vi inte tycker om den förda försvarspolitiken så finns skäl till att behålla systemet med politiker som fattar övergripande beslut, istället för att frångå demokratiskt beslutsfattande. Hur strategin omsätts i operativ verksamhet tillhör Försvarsmakten. Vårt demokratiska styrelseskick fungerar fortfarande bättre än alternativen. Exempel på de senare finns runt om i världen, tyvärr inte långt från Sveriges närområde. Det påminner oss om varför Sverige behöver ett starkt försvar som samarbetar med andra demokratier.

 

Africa’s got talent

– Några av de här barnen är oerhört intelligenta.

Pauline Dixon som i tio år forskat om skolor i fattiga länder vid Newcastle University gjorde en intressant upptäckt medan hon forskade om privata skolor i fattiga länders flumområden (se ”Föräldrarna försöker göra det bästa för sina barn” i Neo nr 1 – 2014): Även i de mest utsatta områdena fanns barn med mycket hög IQ.

Ihop med kollegan Steve Humble har hon nu genomfört ännu ett forskningsprojekt för att fördjupa kunskapen om exceptionellt begåvade barn. I Dar es Salaam, Tanzanias största stad, lät de 1857 barn i tioårsåldern från stadens fattigaste områden genomgå en mängd standardtester för att mäta intelligens, kreativitet och hängivenhet. 125 av de 1857 barnen – som pekats ut av föräldrar, lärare eller vänner som begåvade – hamnade i den högsta kategorin för IQ och åtta av dem hamnade i den allra högsta även för kreativitet och hängivenhet.

Extremt begåvade barn finns alltså i de mest utsatta slumområdena i Afrika, en resurs som hittills vanligtvis förslösas.

– En del av de här barnen har inte ens bra betyg i skolan, berättar Pauline Dixon.

Undervisningen i de statliga skolor de besökte för att hitta begåvade barn sker i klasser på upp till 70 elever och består i enkel repetitionsinlärning. Lärarna är vanligen från andra delar av staden och ser inte sällan ner på eleverna och deras föräldrar. Få i omgivningen tror att barnen här kan besitta stor intellektuell kapacitet.

– Pappan till en flicka i den här gruppen, som är mekaniker, blev både stolt och förvånad när vi berättade om hans dotters resultat: ”Jag trodde bara de rika var begåvade”, sade han.

Frågan är förstås vad man gör med insikten om att Afrikas slum rymmer extremt begåvade barn. Dixon och Humble har valt att börja jobba i liten skala, en lördagsskola där barnen får arbeta med kreativitet, ipad:s och lärande utomhus.
– De här barnen har varken böcker eller leksaker, och de leker inte så mycket utan har hemarbete att göra när de inte går i skolan, berättar Steve Humble.
– När de får frågan om tre saker de önskar sig är det många som inte kan svara. En dröjde länge och sedan svarade han … Kyckling! Det önskade han sig.
Samtliga de högpresterade barnen lever dock i goda familjeförhållanden. De är nöjda med sitt liv och känner sig omtyckta.
– Vi vill inte rycka dem ur sitt sammanhang, utan öppna möjligheter för dem att göra något för sitt samhälle, säger Pauline Dixon.

Hur då, undrar jag. Här är de båda forskarna inte lika klara. En tanke är att paddorna i barnens händer ska kunna bli en plattform för att skildra sin del av världen. Det skulle kunna handla om allt från att ge information om smittor som grasserar till att upptäcka affärsmöjligheter.
– Vi skulle vilja involvera en miljardär, säger Dixon. En entreprenör i någon slags version av Draknästet (tv-program där folk får presentera affärsprojekt för rika affärsänglar redo att satsa pengar på deras idéer). Som skulle kunna ge stipendier för studier eller investera i affärsverksamhet.
Det vore drömmottagaren av barnens skildringar av sin verklighet. Andra tänkta mottagare är hjälporganisationer. Samtidigt finns förstås en integritetsaspekt som gör att skildringarna inte kan vara öppna för alla. En av många etiska avvägningar. Själv grips jag av känslan att vilja sätta de här barnen i den bästa skola pengar kan köpa någonstans i väst och ge dem samma chanser som andra högpresterande barn, bara för att i nästa ögonblick fundera över om det alls är moraliskt att öppna fönstret till denna värld så olik allt de känner. Det senare sker redan, får jag veta.
– Dar es Salaam är rätt västorienterat, berättar Humble. Barnen ser reklam för all slags produkter fast de saknar el och rinnande vatten hemma. Många i samma stad lever på hygglig västnivå i höga hus med vatten, el och luftkonditionering.

Fönstret är alltså redan på glänt, men frågan hur vi kan ge extremt begåvade barn i den afrikanska slummen bättre chanser att lyfta sig själva och sin omgivning är alltjämt väsentligen outforskad. Tack vare Pauline Dixons och Steve Humbles forskning vet vi i alla fall att de finns.