Mattias Svensson - 15 maj, 2013
En i över ett halvt sekel bästsäljande författare och filosof, inspiratör till många av de liberala förändringar vi sett på senare tid och till ett antal politiska rörelser och personer (för det förra se exempelvis Edward Younkins ed Ayn Rand’s Atlas Shrugged och för det senare Anne C Hellers Ayn Rand and the world she made). En kvinna som flydde undan en av 1900-talets grymmaste diktaturer, som tidigare och mer insiktsfullt än många andra kritiserade totalitära samhällen och var lika kritisk mot socialismens ideal som mot dess praktik (se exempelvis Chris Sciabarra Ayn Rand: The Russian Radical om att denna bakgrund gav henne ett antal egna infallsvinklar). Som sedermera kom att bygga sin egen framgång i det Amerika hon beundrade och vars ideal som självständighet, frihet, entreprenörskap och kapitalism hon kom att bidra till att återupptäcka och förtydliga (se exempelvis Jennifer Burns Goddess of the market – Ayn Rand and the American right).
Någon vars magnum opus Atlas Shrugged (Och världen skälvde) rymmer teorier om betydelsen av pengar för frivilligt utbyte av människors bästa insatser och om sex som något av den högsta och renaste njutning människan är förunnad här i världen. Som tar några av de mest bespottade och förhånade minoriteterna i försvar: De kreativa genierna, människorna som satsar sitt omdöme på att gå sin egen väg och förändrar världen till allmänhetens fromma på vägen, människor vars styrka förstås är av ett helt annat slag än den styrka som bygger på hot och våld, vilket så många kritiker tycker om att förbise. Och vars insiktsfulla (och komiska) skildring av myglandet i kampen om politiskt inflytande och de verkliga avsikterna och konsekvenserna bakom allt för mycket fagert tal om ”uppoffringar” och ”socialt samvete” spelats upp i verkligheten gång på gång, inte minst under finanskrisen.
Någon som redan i och med The Fountainhead (Urkällan) formulerat ett unikt etiskt ideal i en produktiv, kreativ och oberoende person som varken söker makt över andra eller söker underordna sig andra, en universell och rationell egoism som också berikar andra. (En bok som inte alls är lika enformig i persongalleriet. Den som prompt vill ha även fula hjältar, fagra skurkar, goda människor av begränsad förmåga eller som lägger mer än de har råd med på att hjälpa andra eller sympati med människor som har något gott i sig men som ändå brutits ner av omständigheterna kan med fördel läsa den mer individinriktade The Fountainhead.)
Som sedan efter dessa och två andra romaner kom att utveckla sina tankar om etik, politik, konst och filosofi vilket finns samlat i unikt urval på svenska i Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla (för en filosofisk systematisering se Leonard Peikoffs Objectivism: The philosophy of Ayn Rand) Som bland annat härleder en radikal kapitalism ur en ny filosofisk grund, Aristotelisk dygdetik och rationalitet snarare än brittisk skeptisk utilitarism. Som i praktisk politik kom att försvara kvinnans rätt till abort och att bestämma över sin kropp, och rikta svidande kritik mot påvliga encyklikor om sex och fördelningspolitik. Ja, där man lätt hittar minst tio saker värda att slå upp och få ett tankeväckande perspektiv på metafysik, utilitarism, John Rawls, p-piller eller när man bör hjälpa andra, vare sig man håller med eller inte.
Det stannar förstås inte där. Har man läst Ayn Rand hittar man paralleller att reflektera över nästan varje dag. Som idag den här listan där folk på sin dödsbädd ångrar att de inte stod upp för sina egna värden i livet, precis det Rand menar är vägen att förverkliga det bästa inom oss (men som är allt annat än enkelt). Eller när Leif Zern kräver tragiska slut i konsten, filosofer vill undervisa om sex som självuppoffring, Moder Theresas lidande hyllas som ädelmod, välvilja förväxlas med välfärdsstaten, psykologen Barry Schwartz inte får någon rätsida på varför människor som bryr sig mer om egen prestation och mindre om att mäta sig med andra är lyckligare, psykologer och ekonomer enas om betydelsen av arbete och kreativitet eller … ja ni fattar.
Servera allt detta och förstås betydligt mer därtill i en snygg låda till en kulturellt och politiskt bevandrad recensent, som svarar med ”jag struntar i det. Det hade varit väldigt förutsägbart att skriva om böckerna. Mina slutsatser hade om möjligt varit ännu mer förutsägbara. Ungefär 107 på en skala mellan 0 och 100.”
Jag vet inte hur man tydligare deklarerar en intellektuell walk over.
I Expressen läser jag att ZTV går i graven. Det fick mig att börja fundera på när jag senaste tittade på kanalen, och det enda svar jag har är att det var väldigt, väldigt länge sedan. Men även om kanalen på tjugohundratalet inte sänt särskilt många kvalitativa program kommer ZTV alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta. När kanalen startade var den faktiskt något av det mest nyskapande och intressanta som fanns i det svenska medielandskapet.
För yngre läsare är detta möjligen svårt att ta till sig, men för oss som har egna och tydliga minnen av den tid då statskontrollerade SVT hade monopol på att sända tv är den här symboliken väldigt tydlig. Låt mig bara berätta om ett enda program, som jag förmodligen aldrig kommer att glömma med mindre än att jag drabbas av någon allvarlig demenssjukdom.
Under ledning av Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren, Lill-Marit Bugge och en rad andra osannolika figurer sände ZTV en 48 timmar lång debatt i vilken 48 ämnen avhandlades. Upplägget var femtio minuters debatt om varje ämne, följt av en tio minuter lång reklampaus där debattledarna kunde springa och kissa ut de litervis med kaffe som de drack för att orka med tvådygnspersen.
Själva debattörerna byttes ut för varje ämne, och hela tiden ringde tittare in för att säga sitt hjärtas mening. Jag minns att jag själv, vid tillfället cirka fjorton år gammal, försökte ringa in för att säga något om vodoo (vilket var ett av de ämnen som dryftades) men att jag aldrig kom förbi telefonköerna.
Detta program, liksom treans I kväll med Robert Aschberg (där den kedjerökande sidekicken Elisabeth Granneman snabbt blev publikens favorit) är Sveriges motsvarighet till Berlinmurens fall. Plötsligt var inte ordet tv liktydigt med långsamma, trötta och vansinnigt vänstervinklade samtal mellan medlemmar i den intellektuella eliten. Plötsligt var folket inbjudet, plötsligt frågade sig någon vad folket ville ha.
Det var, kort sagt, en marknadens kulturrevolution som drog över Sverige då, för tjugo år sedan. Och visst, efterhand kom de nya kanalerna att bli alltmer strömlinjeformade och ointressanta. Tvådygnsdebatten, med alla dess gäster som naturligtvis skulle ha taxi och/eller sovplats, var inte någon ekonomisk succé och upprepades därför aldrig.
Men under några år fanns en känsla av att allt var möjligt, att allt gick att testa och att ingen idé var för knasig för att förkastas. Och i denna värld är få saker vackrare än just den känslan. ZTV, vila i frid.
Mattias Svensson - 8 april, 2009
Erik Höjdestrands avhandling Det vedervärdiga videovåldet har varit intressant läsning. Den hänsynslösa slakten på yttrandefrihet i riksdagen där i början på 1980-talet är knappast något som idag hedrar politiker som Gabriel Romanus, Bertil Fiskesjö och Per Unckel. Moderaterna kallades ”våldets apostlar” och ”kommersialismens riddare” av socialdemokraterna för att de insisterade på uppskov i ett år, men vek ner sig året därpå. Gabriel Romanus talade om att ”landet kommer att översvämmas av program av typen Motorsågsmassakern”. Han menade samtidigt komiskt nog att den filmen är mild i jämförelse med de fasansfulla filmer som kommer därefter, exempelvis ”The Texas Chain Saw Massacre” (dvs originaltiteln för samma film). Centern och socialdemokraterna struntade totalt i yttrandefriheten. ”Det spekulativa, råa videovåldet saknar definitivt de positiva drag som yttrandefriheten måste anses i första hand främja.” hette det från centerns Annika Öhrström.
Stoppa videon!
Bortom moralpaniken finns i Höjdestrands kapitel 8 en intressant genomgång av de nationalistiska (om än främst antiamerikanska) och mer partsintresserade försök att reglera videotekniken som föregick Studio S och videovåldsdebatten.
För Sveriges Författarförbunds räkning uppträder socialdemokraten och författaren Per Kågeson. Deras inlaga till videogramutredningen pläderade för långtgående restriktioner för den nya tekniken. Dels ville Författarförbundet att utredningen skulle ”överväga införandet av ett system [med] en kulturpolitiskt grundad licens för import, produktion och distribution av videogram”, alternativt, och notera författarens 1984-klingande eufemism för att förbjuda en ny teknik, ville författarförbundet ”utreda möjligheterna för Sverige att helt avstå från videoskivspelartekniken”. Tekniken skulle alltså antingen förbjudas helt eller ställas under licenskontroll under kulturpolitiken.
Videoskivspelartekniken fruktades vid denna tid därför att den kunde ge upphov till en marknad där folk valde själva vilka filmer de ville se och där utbudet inte följde av riksdagen och kulturutredningen 1974 fastslagna riktlinjer. Socialdemokraternas inställning var att slå ner på varje avvikelse från de värderingar som riksdagen slagit fast:
”Med hänsyn till de stora ekonomiska intressen som ligger bakom introduktionen av videogrammen finns det betydande risker för att utbudet kommer att styras av rent kommersiella vinstintressen och därmed bli en spekulation i likgiltigt allmängods. Det skulle i så fall stå i strid med de kulturpolitiska mål som riksdagen fattat beslut om (…) Innehållet kan också komma att domineras av grovt underhållningsvåld i allehanda former, förlegade könsrollsuppfattningar, ohämmad alkoholkonsumtion och ett utpräglat resursslöseri, dvs värderingar som det råder bred politisk enighet om att de bör motverkas. Vi vill främst peka på de betydande negativa konsekvenserna en ytterligare spridning av ett förråat underhållningsvåld skulle få för barnen.”
(Motion 1979/80: 1232)
Det räckte alltså med tanken på att filmer om folk fick välja själva inte tillräckligt skulle uppmuntra till strumpstoppande och
sopsortering eller att någon skulle ta sig ett järn för att väcka den socialdemokratiska kontrollinstinkten.
Tänk om folk inte läser svenska böcker!
Kågeson har å Författarförbundets vägnar sina egna farhågor om vad som väntar:
”En våg av spekulativa videogram kan inte annat än förstärka våldstendenserna i dagens samhälle och ytterligare öka klyftan mellan män och kvinnor. Resultatet blir att människor får mindre tid för varandra och för kulturaktiviteter såsom biograffilm, teater, litteratur och levande musik.”
Kågeson och författarförbundet ville alltså utreda varje möjlighet att släcka och stoppa en ny teknik för att denna skulle kunna
konkurrera med deras egen verksamhet. De var rädda att folk skulle sluta läsa böcker när film blev var mans egendom. Särskilt fasade dessa besserwissrar i vanlig ordning för att de arbetare de gjort sig en karriär på att företräda skulle ta varje möjlighet att välja annorlunda om tillfälle gavs, och således i Kågesons retorik bli ”det främsta offret för den kommersialiserade kulturen”.
För att motverka detta krävdes om inte totalförbud ”särbeskattning av importerade verk, för att i någon mån skydda den inhemska
kulturen” (ett så ogenerat nationalistiskt förslag att det idag är frågan om ens Sverigedemokraterna skulle våga framföra det), där pengarna naturligtvis skulle spridas av Kågeson och hans vänner för att ”stödja kvalitetsproduktion, amatörverksamhet och kvartersvideografer”.
Författareförbundets krav skulle så småningom upprepas av Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening i Storstockholm, vars ordförande Maj-Britt Theorin till detta skulle lägga ett betydligt mer uppmärksammat och hånat förslag om att förbjuda parabolantenner.
Tänk på det nästa gång du njuter en film i ditt hem, att detta är en teknik som Sveriges Författarförbund och socialdemokratiska kulturarbetare gjorde allt för att förbjuda.
