En maktberusad VD

Man börjar undra vad det är för maktfullkomlig VD som regeringen har tillsatt för Systembolaget. Magdalena Gerger verkar för det första inte ha fattat att ordergången i en demokrati är att hon som är anställd i ett statligt företag inte är den som ska utforma politiken på området.
– Systembolaget kommer lyfta det här med regeringen, säger hon igår till Expressen apropå att City Gross ordnar laglig direktimport via Winefinder. Importregler för svenska medborgare kan rimligen inte vara en fråga för ett konkurrerande statligt företag att bestämma över. Ändå satsar de miljoner av offentliga medel på saken, bland annat i Almedalen.
Gergers demokratisyn verkar över huvud taget hämtad från länder där det råder hundraprocentig uppslutning kring regimens linje, eller vad sägs om uttalandet i dagens SvD:
– I Sverige är ju alla överens om att det är Systembolaget som ensamma ska sälja all alkohol, för folkhälsans skull.
Det där med fakta är som sagt inte heller monopolets starka sida.

Nykterhet och puritanism

IOGT:s kommunikationschef Sofia Karlsson har haft svettiga dagar. Hon har dragit igång en kampanj där seriestrippar i syftet att få kvinnor att inte dricka alkohol spelar på klassiska varningar för att alkohol kan göra kvinnor sexuellt aktiva och gränsöverskridande (vilket av kontexten ska förstås som både opassande och oönskat).

Kritiken har inte varit nådig, och formuleras väl av bland andra Gustav Almestad och Fanny Åström.

Det hade varit en sak om det här var en enstaka förlöpning. Men tyvärr. Den här kommunikationen löper som en röd tråd genom Förmyndarsverige i modern tid. För några år sedan var temat i Systembolagets kampanjfilm ”Flirten” att varna föräldrar för att deras tonårsdotter skulle vilja ligga om hon dricker, en varning som i lokala kampanjer togs till det rent hederskulturella (bilden ovan). Historiskt fanns förstås en rent institutionaliserad diskriminering mellan kvinnor och män genom motbokens olika ransoner, och diskrimineringstänkandet lever kvar i exempelvis den nästan helt kvinnofokuserade diskussionen om lådviner.

Den här synen har dessutom resonansbotten i alkoholpolitiska propositioner under senare decennier. Maria Abrahamsson och Karin Heimdahl har gått igenom dessa dokument mellan 1965 och 2011 i kapitlet Kvinnor dricker för att de mår dåligt – män dricker för att de är män i SoRADs antologi Samhället, alkoholen och drogerna (Storbjörk red, 2012).

Slutsatsen är att svensk alkoholpolitik lägger större omsorg på att kontrollera kvinnor än män. ”Trots att män står för merparten av alkoholkonsumtionen och står för merparten av alkoholskadorna ses kvinnans drickande som det problematiska.” Mannen är ”en aktiv aktör som använder alkohol för att förbättra sitt liv”, medan kvinnan i tilltagande grad beskrivs som ”en problemfylld osjälvständig person som använder alkohol för att undfly problem och för att stärka sin självkänsla”(s 104).

Vår genomgång av de statliga utredningarna och de nationella alkoholpolitiska handlingsplanerna visar att politikens val varit den enklare vägen: att problematisera kvinnors alkoholkonsumtion med referens till deras sexualitet, psykiska ohälsa och reproduktiva roll. (s 127)

Detta har tilltagit sedan början av 1990-talet. Här finns en tydlig problematisering av flickors (men inte pojkars) sexualitet. ”För att få kontakt, värme och relation använder [otrygga och osjälvständiga flickor] medlen alkohol i kombination med sexuell aktivitet.” (SOU 1994:28, s 44) Abrahamsson/Heimdahl konstaterar att bilden sätts av kvinnor som ”utlämnade och beroende” och ”[s]exualitet antas inte i sig fylla någon positiv funktion” (s 113).

I senare nationella handlingsplaner finns ”samma problematiserande koppling mellan flickor, alkohol och sexualitet”. Eller som det konstateras i SOU 2011:35, s 685 om det särskilda ansvaret för Ungdomsmottagningar i kontakter med unga kvinnor: ”Många dricker som mest i yngre åldrar och det finns tydliga kopplingar mellan alkohol och sexuell aktivitet.” Skriver Abrahamsson/Heimdahl:

Utredningen nämner inte hur det tydliga sambandet ser ut för unga kvinnor. Att sambandet innebär ett problem är underförstått, liksom att detta problem inte gäller för unga män.(s 123)

Även sexuella övergrepp beskrivs utan att nämna någon (manlig) förövare: ”Alkoholkonsumtion, kanske med berusning, innebär också en större risk för flickor att bli utnyttjade sexuellt och utsättas för övergrepp.” (SOU 1994:28, s 44) ”Logiken blir att sexuella övergrepp kan undvikas om flickor håller sig nyktra, medan pojkars och mäns alkoholkonsumtion förblir osynlig och oproblematiserad i sammanhanget”(s 113), skriver Abrahamsson/Heimdahl. (Missa apropå detta ämne inte Hanna-Karin Grensmans föredömliga genomgång Så undviker du våldtäkt i sommar.)

Sammanfattningen om kopplingen mellan kvinnor, alkohol och sex i svenska alkoholpolitiska propositioner 1994 och 2005 är som följer:

Flickors sexualitet har i båda dokumenten en framträdande plats. Sexualiteten har en negativ laddning oavsett om den sätts i samband med alkohol eller inte och den beskrivs på samma sätt som alkoholen, som ett destruktivt uttrycksmedel för den utsatta situation flickor förväntas befinna sig i. (s 124)

Man kan säga mycket om IOGT:s kampanj, men att sexualmoralismen de ger uttryck för i sina föraktfulla seriestrippar skulle vara något enstaka och oavsiktligt olycksfall i arbetet? Glöm det! Så här ser alkoholförmyndarnas föreställningsvärld ut. Om inte annat så helgar ändamålet – att få andra människor att dricka mindre och helst aldrig – alla medel, inklusive rena påhitt, tvingande lagstiftning eller förstärkande av inskränkande fördomar.

P.S. Internationellt finns exempel på kampanjer som även problematiserar alkoholens betydelse för mäns önskan att ha sex. Det blir inte bättre så. D.S.

Kalle Anka-forskaren hittade på

 

De belägg som erfarenheten ger åt Bejerots uppfattning är även så uppenbara, att den andra sidans förnekande ter sig som tal mot bättre vetande, de obotfärdigas förhinder. Nils Bejerots iakttagelser och slutsatser stämmer även helt överens med de resultat, som den kanske främste auktoriteten på detta område, den amerikanske psykiatern Fredric Wertham, kommit fram till efter grundliga kliniska studier. Werthams stora anatemabok »Seduction of theInnocent» dominerar nu seriedebatten i Amerika.

Måtte alla de parter som vår svenske Wertham vädjar till – föräldrar, lärare, ideella organisationer – lystra till maningen: Slå ihjäl det sämsta vi hittills fått in i landet av detta elände och hindra det ännu Vidrigare, som tränger på västerifrån, att någonsin få fast fot i vårt land. Detta, åtminstone, kan och bör vi göra.

Gunnar Hirdman, ABF, i förordet till Nils Bejerot Barn – serier – samhälle, 1954

I USA uppstod på 1950-talet moralpanik kring serietidningar, särskilt efter psykologen Fredric Werthams debattbok Seduction of the innocent som 1954 hävdade att serietidningarna skulle göra ungdomar våldsbenägna, fascistoida och homosexuella. Mer än hundra olika lagar mot serietidningar initierades på statlig och lokal nivå. Kongressen anordnade hearingar. Branschen antog en sträng uppförandekod under trycket av hot om ytterligare lagstiftning och censur. Mer än 800 tecknare, publicister och redigerare blev av med sina jobb och kom i de flesta fall aldrig att publiceras igen, väl beskrivet i David Hajdus The ten cent plague (2008).

Serietidningsfrågan drevs rentav på internationell nivå. I Milano samlades 1952 delegater från 24 länder i FN-organet UNESCO:s regi för att dryfta hotet från serietidningarna. En internationell seriekommitté med sektioner i alla medlemsländer föreslogs. De skulle få regeringar att motarbeta alla ungdomspublikationer med ”skadlig inverkan på barnens uppfostran och utveckling” (Bejerot, sid 200).

Werthams bok möttes på sina håll av underdånig respekt. Den utsågs i USA till ”årets bok” av National Education Association och New York Times hyllade den som “a most commendable use of the professional mind in the service of the public”. I Sverige kom den, som framgår ovan, att influera svenska vänsterkretsar och framför allt ideologen bakom svensk narkotikapolitik, Nils Bejerot.

Nu har biblioteksforskaren Carol Tilley gått igenom Werthams forskningsmaterial, som blev tillgängligt 2010. Det visar sig att Werthams ”forskning” väsentligen var rent hittepå. Tilley visar att Wertham har förvrängt och fuskat med citat från barnen han intervjuat, och menar att boken i sig är ”horribelt skriven”, utan källhänvisningar eller litteraturlista. Trots att det alltså redan från början fanns goda skäl att ifrågasätta Fredric Wertham och hans varningsord om de trikåklädda hjältarnas förråande inverkan på ungdomar åberopades alltså både Wertham och hans verk som tunga referenser i många decennier därpå.

Serietidningspaniken nådde Sverige senare 1954 då Nils Bejerot, sedermera ideologen bakom Sveriges narkotikapolitik, gav ut boken Barn–Serier–Samhälle (på pdf här). Barn–Serier–Samhälle är dedicerad till Fredric Werthams och vilar tungt på de forskningsresultat han presenterade tidigare samma år. Enligt Bejerots bedömning är Wertham ”troligen … världens mest initierade expert i fråga om seriernas inverkan på barnen” och ” [s]åvitt man kan bedöma är Werthams undersökningar mycket vederhäftiga”. Wertham blir källan till påståenden som att serier orsakar ”sadism, masochism, homosexualitet, frigiditet och sexuell hypokondri” (s 167). Från Wertham fick Bejerot också tesen att superhjälteserier var ”fascistiska” och gav serieläsarna ”ett omedvetet förakt för demokratiska ideal och en obefintlig eller rudimentär social medvetenhet”. Bevisen?

[S]upermännen … är klädda i fantasiuniformer av stormtruppsmodell, försedda mest dödskallar och allehanda mystiska emblem och beteckningar. Primus motor, Stålmannen själv, ståtar med ett jättelikt S på sin vidunderliga bringa. [Fredric] Wertham anmärker att man får vara tacksam att där inte står SS. Stövlar ingår vanligen i denna mundering. (s 118)

Förebilden till Fantomens och andra hjältars maskering var enligt Bejerot ”inte svår att finna – den heter Ku Klux Klan” (s 118).

Bejerot brås på sin läromästare. Han radar upp kvasivetenskapliga studier och referenser tänkta att bevisa seriernas ”förråande” effekt. Detaljerade kvantifieringar av våld, även i serier som Kalle Anka, aggregerade till ”i runt tal 100 miljarder våldshandlingar … i en årsupplaga av alla seriemagasinen” (s 115). Ledarstick, insändare och SSU:s tidning Frihet citeras obekymrat som auktoritativa källor. Barn–serier–samhälle vilar också på många av moralpanikens vanligaste tankefigurer, som jag går igenom i ett kapitel i min bok Glädjedödarna – en bok om förmynderi. Bejerot utgår exempelvis med självklarhet från att serietidningsförsäljningen beror på att hänsynslösa affärsintressen manipulerar barn utan egen vilja in på destruktiva vägar.

Vi har i det föregående berört de hänsynslösa förlagsintressen för vilka barnen endast utgör ett lukrativt exploateringsobjekt. För sådana förläggare skyms exploateringens alla sociala konsekvenser av vinstkalkylernas skygglappar. Det är uppenbart att en ändring måste komma till stånd beträffande denna ansvarslösa och asociala litteraturspridning; lika uppenbart torde det vara att man i det här sammanhanget gör klokast i att inte heller i fortsättningen kalkylera med några samvetsbetänkligheter hos de producenter som med undermåliga seriemagasin och liknande alster profiterar på barnens outvecklade smak och bristande omdöme. (s 206)

I första upplagans förord, skrivet av ABF:s Gunnar Hirdman (se citat ovan), hittar vi en annan vanlig tankefigur vid moralpaniker: antiamerikanismen. Hirdman hoppas med hänvisning till amerikanska serier att Bejerots bok ska kunna hindra ”det ännu Vidrigare, som tränger på västerifrån, att någonsin få fast fot i vårt land.” Då som nu tycks allt ont som folk vill ha, men som en självutnämnd kulturelit inte gillar, komma från Amerika.

Av särskilt intresse är förstås att Bejerot i princip använder samma tankefigurer kring seriernas ”narkotiska” inflytande som han sedermera skulle använda kring illegala droger. Bejerot menade att seriernas främsta lockelse är dess ”narkotikaelement”, eskapismen, och att serierna var beroendeskapande:

Parallellen narkotika – magasin är mera reell än man vid ett första påseende kanske är böjd att tillstå. Fråga är väl om inte serieraseriet hos många barn urartat till en last, till någonting som mycket väl skulle kunna betecknas som mental barnkammarnarkomani: Vanemässig konsumtion av ett ”nervretande” medel (med stor tillvänjningsrisk) som dövar och berusar för stunden men i det långa loppet förgiftar sinnet och förråar personligheten. (s 151)

Så beskrev Bejerot barnens läsande av Fantomen, Stålmannen och Kalle Anka. Likaså menade Bejerot att serieproblemet angår alla föräldrar genom en spridningseffekt som även påverkar barn som aldrig läst serier (s 154), en klar parallell till hans senare tankar om narkotikabruket som ”epidemiskt”.

Tro inte att seriemagasinen har en dålig inverkan endast på de barn som läser smörjan – inte ens de få ungar som aldrig läser några magasin kan undgå att indirekt påverkas av dem. Barn som hängivet umgås med seriefigurerna tar intryck av dem; seriefigurerna påverkar deras attityder och beteendemönster (”tuffhet”, hårdhet, nävpolitik osv.) och andra barn tar i sin tur intryck av kamraterna. Det är formliga kedjereaktioner som Stålmannen et consortes på detta sätt startat i barnens värld. Därför angår denna fråga alla föräldrar, utan undantag. (s 148)

Motstrategin var också densamma: att bekämpa narkotikan och serierna genom en slags enhetsfront som kräver allas inordning, där brukaren ses som en värre ”smittspridare” än missbrukaren och där alla åsikter i samhället måste vara homogena i sitt fördömande. ”Fronten mot Stålmannen och hans bröder är bred och mäktig” (s 203) menade Bejerot som förutspådde att ”En civiliserad framtid kommer att förfäras över seriemagasinens epok.”( s 146) Han hävdade sig ha stöd för sin seriekritik hos lärar- och föräldraföreningar, ungdoms-, kvinno-, nykterhets-, folkbildnings-, fack-, freds- och religiösa organisationer. Förmodligen var detta stöd lika inbillat som när Fredric Wertham talade om alla bibliotekarier som hört av sig till honom och varnat för serietidningsläsandet (generöst räknat kanske ett dussin totalt sett, enligt Carol Tilley). Frågan om restriktioner för och utredande av serierna väcktes i riksdagen bara av kommunisterna.

Det här kan tyckas vara väl många tecken att lägga på att Fredric Werthams studie av serietidningars effekter på barn, som ingen längre tar på allvar, nu visat sig vara ett rent falsarium. Jag kan ändå finna det värt att påminna om att studien låg bakom en moralpanik med i USA rätt kännbara effekter, och även i Sverige fick inflytande i decennier framöver. Den som under denna period hade velat utforma en serietidningspolitik baserad på ”forskning” – snarare än på exempelvis press- och yttrandefrihet, marknadsekonomi och liknande ”ideologiska teorier” – hade varit hänvisad till Wertham, Bejerot och liknande skojares analys och rekommendationer. Bejerot förespråkade förvisso inte regelrätt censur, men restriktioner som granskande råd och även statlig serieproduktion som motvikt till den privata, samt importhinder mot utländska (amerikanska) serier. 1981 gavs Barn-Serier-Samhälle ut i nyutgåva av Folket i bild/Kulturfront ”i förvissningen att boken ännu har mycket att tillföra dagens kulturkamp, samtidigt som det blir en hyllning till folkbildaren och den orädde debattören Nils Bejerot” som ordföranden Tom Carlsson skrev i förordet.