”Jag har deltagit i hundratals aborter”

Jag har debatterat samvetsfrihet några gånger de senaste veckorna med anledning av det här fallet, barnmorskan Ellinor Grimmark som förlorade en utlovad tjänst för att hon inte vill delta i aborter. I går var det debatt hos Emanuel Karlsten i P3 med Anne-Lie Lehnberg från Flamman, i förra veckan i Aftonbladet TV (jag är med 12 min in).

Jag har inte gått in på Ellinor Grimmarks fall i sak, men här skrivit här bland annat varför jag är för samvetsfrihet. Sverige är ett av få europeiska länder som inte har samvetsfrihet. Vi har bland Europas högsta aborttal, särskilt vad gäller tonårsaborter, samtidigt som sjukvårdspersonal lider av de sena aborterna. Jag är inte emot kvinnors rätt att välja. Däremot finns det inga rimliga skäl att kräva att all vårdpersonal ska vara del av en väldigt liberal abortpraxis. Man kan vara en anständig människa och tycka att man blev barnmorska för att hjälpa levande barn till världen, inte för att ta bort dem.

I debatten är det flera som varnar för att samvetsfrihet kan leda till att vi får det som i Syditalien, där det faktiskt blivit svårare för kvinnor att få aborter. Varför inte jämföra med Norge, i stället för katolska länder i Sydeuropa? I Norge registrerar sjukvårdspersonal i förväg om de inte vill delta i aborter. Vårdgivare har samtidigt ingen skyldighet att anställa dem, om det är så att man behöver personal som kan utföra aborter. Samvetsvägrare som inte får anställning blir ett diskrimineringsärende först om det visar sig att de särbehandlas på grund av att arbetsgivaren ogillar deras religion eller åsikter. Det är inga väntetider att tala om i Norge, när jag ringde runt till norska landsting var beskedet att man får vänta två-tre dagar på tid för abort.

Sedan är frågan vad det innebär för kvinna att möta en läkare, sjuksköterska eller barnmorska som säger att man tyvärr måste hänvisa henne till en kollega eftersom man själv inte deltar i aborter. I debatten sägs det att abortvägrande sjukvårdspersonal vore ett problem för att kvinnan kan känna sig skuldbelagd. Det där kan man skriva mycket om även i övrigt, hur snart sagt varje problematiserande betraktas som ett skuldbeläggande, att man för allt i världen måste undvika att erkänna moraliska svårigheter för att inte riskera att någon någonsin känner skuld. Varje kvinna som tar beslutet att göra abort har naturligtvis rätt till stöd och ett professionellt bemötande. Men abort är inte en enkel moralisk fråga. Sjukvårdspersonal kan inte göra den enkel. Jag tror framför allt inte att man gör kvinnor en tjänst om man försöker ge sken av att abortfrågan skulle vara enkel. Jag tänker på en kompis som inte förstod varför hon bröt ihop och grät hela tiden efter en abort, som skulle vara något okomplicerat. Det var hjärtskärande.

I går kväll fick jag mejl från en läkare, som skriver om konsekvenserna just av att försöka göra abortfrågan till något okomplicerat. Han skriver såhär (och han hade inget emot att jag publicerar detta):

Hörde dina synpunkter om barnmorskan som ville undvika att delta i abortverksamheten. Jag kan berätta att jag under flera år arbetade som gynekolog innan jag bytte specialitet till narkosläkare. Under dessa år utförde jag aborter praktiskt taget var och varannan dag och har som narkosläkare därefter säkert deltagit i hundratals till tusentals aborter. Jag har själv inte drabbats av några tyngre samvetsbetänkligheter men tycker att samhället som helhet tar alldeles för lätt på problematiken – på ett förljuget sätt. Allting framställs ju som så oproblematiskt – ”ingreppet går på 5 minuter och man sover hela tiden och kan gå hem därefter”. Men som gynekolog kommer man ibland i kontakt med patienternas emotionella problem.

Ingen studie har gjorts på kvinnors emotionella skador efter abort (vad jag vet) men i USA finns det belägg för att 90 % av abortkvinnor lider av emotionell och psykiatrisk stress och 10% kräver vård i någon form för detta. Dessa kvinnor har t.ex. en 9 gånger större benägenhet för självmord. I USA är 30.000 kvinnor per år icke arbetsföra på grund av emotionella trauman. 200.000 som genomgått abort har gått med i post-abortion grupper vid namn som ”Kvinnor exploaterade av abort”, ”Offer för val” och ”Amerikanska offer för abort”. Titlarna anger väldigt tydligt vad de tycker om abort så här i efterhand. Detta tal (200.000) inkluderar emellertid bara dem som öppet medger sina problem, många lider säkert i tysthet.

Star Parker, som skrev boken ”Uncle Sam’s Plantation” och som genomgick 4 aborter innan hon var 23 år, har berättat att hon arbetat 17 år med pro-life och träffat många kvinnor med emotionella störningar efter abort, några suicidala, några mentalt urblåsta, några kärlekslösa zombies. En sörjer 20 år senare.

Problemet med vårt samhälle är att vi försöker lindra det moraliska dilemmat. Men samhället skall inte lindra det moraliska dilemmat utan få människorna att erkänna det.

Dummare än tåget

Jan Guillou har inte internet. Om det ursäktar att trötta ideologiska dogmer ersätter faktakoll är upp till hans redaktör. Janne har hur som helst suttit på sin kammare och på skrivmaskinen plitat ihop en kolumn om att ”privatkapitalistiskt järnvägskaos” härledd till ”Thatcherismen” på 80-talet lett till att ”allt blivit sämre och betydligt farligare för passagerarna”. Ja, vi har hört den förut.

Den som nu har lyxen av tillgång till nätet kan enkelt kolla upp lite kompletterande uppgifter. Stämmer exempelvis slutsatsen att det blivit sämre för tågresenärer och svårare att åka tåg? Tvärtom, fler än någonsin åker tåg idag. På Trafikbloggen i GP konstaterar Ulf Nyström att tågresandet i Sverige förra året var större än någonsin tidigare. I år, eller senast nästa år, bryts 200-miljonersvallen. På 80-talet gjordes knappt 80 miljoner resor per tåg. På 25 år har antalet tågresor mer än fördubblats, ökningen har varit närmare 140 procent. Persontransportarbetet, som mäts i personkilometer, ökade med fyra procent under 2012 till 11,8 miljarder personkilometer, också det en ny toppnotering. Fler än någonsin reser alltså med tåg i Sverige.

Är då tågen mer försenade nu än tidigare? Inte heller det stämmer. Flest tågförseningar var det runt 1980. Punktligheten har blivit betydligt bättre under både 1980- och 1990-talet men trots betydande investeringar under 2000-talet avstannat och möjligen minskat något. Aha! På grund av privatiseringar! Nä, sannolikt snarare på grund av statens decennielånga underlåtenhet att investera. Enligt rapporten Är järnvägen på rätt spår? (källan till uppgifterna om punktligheten) som gjorts av konsultbolaget WSP är ”[e]n möjlig förklaring till denna ’järnvägsparadox’ … ett eftersläpande investeringsbehov på grund av låga investeringar under 1960-, 70- och 80-talen.” En annan möjlig orsak är enligt rapporten den låga produktivitetsutvecklingen i bygg- och anläggningsbranschen, en politiskt skyddad bransch med stor statlig upphandling, skydd mot import och bristande konkurrens, långt från ”nyliberala” fria marknader. Tidningen Fokus har skildrat ledningsproblem hos ansvariga myndigheten Trafikverket.

Säkerheten är ett bekymmer. Trafikverket konstaterar: ”Inom vägtrafiken har antalet omkomna minskat. Inom järnvägssystemet sker ingen minskning. I stället kan en svagt ökande trend misstänkas. Både inom väg- och järnvägstrafik syns en fortsatt ökning av trafikmängd.” Fler resande än någonsin och en i stort sett flat trend för dödsfallsolyckor. Inte tillräckligt bra, men långt från herr Guillous fantasi om att tågresandet blivit ”betydligt farligare”. Ansvaret för underhåll av spåren ligger fö på helstatliga myndigheten Trafikverket, och det har som nämnt ovan skett fler investeringar i spåren under senare decennier. Antalet urspårningar är också betydligt lägre än i början av 1990-talet.

 

På sidan 7 i samma rapport kan ni fö se olycksstatistiken för tågtrafik i det nyliberala experimentlandet Storbritannien. (Tredje lägst i Europa totalt, näst lägst om man bortser från självmord). Den statistiken är från 2009, men även senare statistik från 2012 (nedan) bekräftar bilden av Sveriges och Storbritanniens tågtrafik som bland den säkraste i Europa.

Britterna har också sett ett ökat tågresande, en ökning som tog fart i mitten av 90-talet då järnvägen öppnades för anbudsförfarande.

I den statliga utredningen En enkel till framtiden? (SOU 2013:83) sammanfattas utvecklingen i Sverige på senare år:

Jag konstaterar att Sverige sedan 1988 haft en stark tillväxt i järnvägstrafiken, särskilt i den regionala persontrafiken, och att det i flera andra avseenden skett betydande förbättringar, exempelvis vad gäller produktivitet och säkerhet. För godstransportköparna har marknadsöppningen inneburit ökade möjligheter att använda tåget till konkurrenskraftiga priser. Upphandling av persontrafik i konkurrens har många gånger lett till betydande kostnadsminskningar. Samtidigt finns det problem med punktligheten, strategisk budgivning i upphandlingar och (på senare år) försämrad reshastighet, liksom en del oroande tendenser i olycksstatistiken. (mina kursiveringar)

Delprivatiseringar av den typ som skett för tågtrafiken är inte problemfria, och långtifrån alltings lösning. Här är exempelvis en kritisk utvärdering som menar att de privata tågföretagen i Storbritannien plockat ut vinster snarare än investerat i verksamheten. Men i både Sverige och Storbritannien sammanfaller de med starkt ökat tågresande och kostnadsminskningar för både gods- och persontrafik medan dessa länders tågtrafik hör till de minst olycksdrabbade i Europa. Och båda länderna hade i början av 1980-talet en genuint misskött järnvägstrafik i helstatlig regi. En del längtar tillbaka till en sådan ordning, en nostalgi som inte bara är svårförenlig med historiska fakta, utan om man ska tro utredaren Gunnar Alexandersson är lika omöjlig i framtiden:

Jag konstaterar att det i flera viktiga avseenden inte är möjligt för Sverige att genomföra en återreglering i järnvägssektorn.

Vänsterpolitik gör sig som så ofta bättre som nostalgisk dröm än som politisk framtid.

Svar till Fredrik Segerfeldt om kåkstäder och fattigdom

Fredrik Segerfeldt, medgrundare till Migro och medförfattare till Migrationens kraft, har argumenterat för att Sverige ska acceptera radikalt ökad fattigdom för att möjliggöra fri invandring. På sin blogg konstaterar han att snittinkomsten i Somalia är 450 kronor i månaden, och att löner däröver – även om de utgör en bråkdel av svenska löner – innebär en radikal förbättring av levnadsstandarden och därför är något för Sverige att sträva efter:

”Om den rika världen skulle ge dessa människor möjlighet att leva och arbeta här för exempelvis 100 kronor om dagen (3 000 kronor i månaden) skulle de alltså få det fem gånger bättre. Ökningen av mänsklig välfärd är enorm.”

Fredrik menar nu att han aldrig förespråkat löner på 450 kronor, vilket man kunde förledas att tro av hans blogg, och det gläder mig. Men även hans föreslagna 3 000 kronor i månaden kräver att man lever på ris om man vill ha råd med bostad och kläder till sina barn. Ändå anser Fredrik att den misär sådana löner skulle skapa i Sverige är ett rimligt pris att betala för fri invandring, eftersom situation är ännu värre i Afrika: ”Det är många gånger bättre att bo i en kåkstad i utkanten av Stockholm än i utkanten av Mogadishu”. På så vis, menar han, ska vi göra det möjligt för fler att komma hit och leva i fattigdom.

Jag har några invändningar mot den visionen.

Det ingår för det första inte i Sveriges politiska kultur, tack och lov, att acceptera att människor lever i misär. Vi tenderar att svara med mer välfärd och ökade offentliga utgifter när vi ställs inför fattigdom och lidande, snarare än mindre. Vi är inte ett nybyggarland i den meningen att människor kan komma hit med två tomma händer och gå under om det inte bär sig. Detta är en realitet som även libertarianer med en vision om Sverige just som nybyggarsamhälle med svagt skyddsnät har att förhålla sig till.

Fredrik Segerfeldt skriver att ”Neuding tycker att det är verklighetsfrånvänt att tala om produktivitet i samband med utanförskap och fattigdom. Visst, den nationalekonomiska jargongen känns ofta lite robotaktig.”

Nu är det inte nationalekonomi jag invänder emot, utan Fredrik Segerfeldts tillämplig. Min text handlade om människor som försörjer sig på tiggeri och lever i plåtskjul i skogen. Fredrik Segerfeldt bemöter detta med att tala om tio- eller tjugofaldigt ökad ”produktivitet”. Tiggeri är inte produktiv verksamhet, att hävda det är inte ”nationalekonomisk jargong”.

En vanlig invändning inom borgerligheten är att problem med arbetslöshet, tiggeri och fattigdom bland invandrare i Sverige kommer att lösas om vi bara reformerar våra välfärdssystem och arbetsmarknad. Det talas diffust om ”mer flexibel välfärd” och ”sänkta trösklar” på arbetsmarknaden. Fredrik Segerfeldt skriver: ”Med fler arbeten med lägre löner och med fler enklare bostäder skulle tiggeriet och kåkstäderna kunna undvikas.”

Svensk ekonomi skulle för all del må bra av liberaliseringar, men erfarenhet från andra länder visar att avreglering och lägre löner inte löser de problem vi talar om här. USA har lägre löner och färre regleringar, och samtidigt mer problem med tiggeri och hemlöshet än Sverige. Jag ser också en stor risk med att gå ut och deklarera att vi behöver montera ner välfärden (exakt vilken del? För vilka?) för att möjliggöra fri invandring. Jag tror inte att det skulle öka stödet för öppna gränser och generös flyktingpolitik, minska polariseringen i det svenska samhället eller stoppa väljarströmmen till SD.

De nationalekonomer jag har intervjuat och frågat delar inte heller bilden att arbetsmarknadspolitiska reformer kan lösa sysselsättningsgapet. Ekonomiprofessor Assar Lindbeck har spelat en avgörande roll för de liberaliseringar som svensk ekonomi genomgått de senaste decennierna. Men han sa såhär om invandrares låga sysselsättningsgrad i Sverige under en föreläsning hos Centern, som kan ses på Youtube:

“Nu ska man ha klart för sig att man inte kan lösa de här problemen genom en mer flexibel arbetsmarknad och en ökad lönespridning. Det är därför naivt att tro att sysselsättningssvårigheterna för invandrare kan lösas genom att man vid fri invandring låter lönerna falla till den nivå där lågutbildade som inte kan svenska också får jobb. Ett rikt land som Sverige med nio miljoner invånare i en värld med många miljarder fattiga kan omöjligen ha fri invandring. De måste ha en restriktiv invandring. Och den måste vara väldigt restriktiv om man ska skydda löner och välfärdssystemen i rika länder. Det är fullständigt ofrånkomligt”.

Magnus Henrekson, chef för Institutet för Näringslivsforskning och tidigare professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan, delar i grunden Assar Lindbecks uppfattning. När jag ringer upp honom säger han att svensk arbetsmarknad förvisso behöver reformeras i en rad avseenden och av flera skäl, men att sysselsättningsgapet inte är en gordisk knut som kan lösas med liberaliseringar:

”Länder som uppfattas som väldig avreglerade ekonomier – USA och Storbritannien till exempel – har inte heller löst problemet med sysselsättningsgap mellan infödda och invandrare, majoritet och minoriteter. Det finns ett stort utanförskap även där. Det går inte att peka på något annat rikt land som har lyckats lösa detta, trots att många har avsevärt lägre skatter och ingångslöner än Sverige. Dessutom måste man inse att varje land har sin uppsättning av informella och formella institutioner som har vuxit fram över lång tid. Man kan inte bara ta bort en bärande beståndsdel och utgå från att konstruktionen blir bättre. Det kan lika gärna bli kaos. Arbetsgivare ville ursprungligen ha kollektivavtal för att de skapade ordning, och avskaffar vi det systemet är det inte alls säkert att resultatet blir bättre. Alternativet är lagstadgade minimilöner och vi vet inte alls på vilken nivå de hamnar.”

Det är med andra ord en myt att liberala ekonomier med större lönespridning och svagare skyddsnät klarar av att framgångsrikt integrera de fattigaste invandrargrupperna.

Slutligen: Om syftet är att hjälpa tredje världen mer så är det rationella sättet att öka biståndet. Fredrik Segerfeldt är motståndare till svenskt bistånd – samtidigt som han vill använda det svenska samhället och dess institutioner som ett instrument för bistånd genom att öppna för fri invandring. Han försvarar sin vision med att vi som opponerar oss mot kåkstäderna i Sverige bara inte står ut med att se nöden på nära håll. Det skulle enligt Segerfeldt handla om själviskhet. Han tycks inte inse att den misär och fattigdom som han vill öppna för inte drabbar honom och mig, utan de mest utsatta och ekonomiskt svaga grupperna som redan lever i vårt samhälle. Det är de som får sänkta löner och minskad trygghet i Segerfeldts vision om fri invandring, och det är deras bostadsområden som kommer att präglas av social utsatthet och fattigdom. Det är deras generositet han ber om.