Vem vill forska om en främlingsfientlig myt?

I går presenterade forskaren Gabriel Heller Sahlgren vid London School of Economics en ny studie som visar att 29 % av Sveriges ras i Pisa drivs av invandringen. Heller Sahlgren skriver:

”Mellan 2009 och 2012 föll resultaten som kraftigast och andelen skolbarn med utländsk bakgrund ökade som mest. Under den perioden försvinner 43 procent av det genomsnittliga resultatfallet – 62 procent i naturvetenskap, 45 procent i läsförståelse och 29 procent i matematik – när man justerar urvalet för att ta hänsyn till den förändrade elevsammansättningen. Detta är anmärkningsvärda resultat.”

Resultaten är intressanta i sig, men reser också nya frågor om hur den förra regeringen förhöll sig till frågor som rör debatten kring integration och invandring. Heller Sahlgren har nämligen studerat en fråga som nyligen officiellt har avfärdats som främlingsfientlig myt av Sveriges regering. På integrationsminister Erik Ullenhags toleranssida listades som myt nr 19:

”Allt fler invandrare är orsaken till att skolresultaten sjunker.”

Om man tog regeringens toleranssida och det som stod där på allvar skulle slutsatsen vara att ingen anständig människa ställer de frågor som Heller Sahlgren har undersökt i sin forskning. Om sambandet mellan invandring och skolresultat är en myt är saken utredd och ingen vidare forskning behövs.

Så här förklarade Erik Ullenhag det hela på DN Debatt när sidan lanserades:

Förra helgen hölls Salemmarschen, som är de högerextremas stora öppna manifestation i Sverige. Många av marschdeltagarna har, i likhet med terroristen från Utøya, hämtat inspiration och fått sitt hat bekräftat på olika nätforum. Samtidigt är vi som står för öppenhet och tolerans alltför tysta i debatten på nätet.

 Debatten mot främlingsfientligheten och fördomarna måste alltid tas. De goda krafternas tystnad riskerar leda till att fördomarna får allt starkare fäste. Den hemsida som lanseras i dag är ett led i regeringens arbete mot främlingsfientlighet och det är ett sätt att bemöta de myter som sprids på nätet.

Migrationsforskaren Andreas Johansson Heinö och jag kritiserade initiativet i en gemensam artikel på DN Debatt 2011, vilket vi i vår tur fick hård kritik för. På Eskilstuna-Kurirens ledarsida skrev politiske chefredaktören, Alex Voronov:

Såväl den som argumenterar för tolerans på fikarasten som sökaren efter fördjupning har nytta av sajten. Johansson Heinö och Neuding bör i sin tur bringa ordning i sina prioriteringar i debatten. Vem är huvudfienden, de främlingsfientliga eller deras motståndare?

Få debattörer har så tydligt gjort klart att argument inte ska bedömas efter sanningshalt, utan efter – prioriteringar.

Några år senare har alltså några fler av regeringens listade påståenden visat sig vara felaktiga. Jag ställde frågor om detta när jag senast intervjuade Erik Ullenhag, och återigen på Twitter i går, med anledning av Heller Sahlgrens artikel på DN Debatt.

Alla kan göra misstag. Men när jag uppmärksammade att sambandet mellan invandring och fallande skolresultat avfärdats som myt, valde Erik Ullenhag att ifrågasätta att en sådan myt överhuvudtaget listats på regeringens hemsida:

Toleranssidan har plockats bort av den nya regeringen, men flera personer på Twitter hjälpte till att hitta den i cache:

 

 

Erik Ullenhag svarade bland annat med att sprida tweets där debattören Demirbag Sten insinuerar att det trots allt är främlingsfientligt att komma fram till de forskningsresultat som Heller Sahlgren presenterat.

Det finns några lärdomar att dra av den här historien. En gäller Folkpartiet, vilket jag låter partiet reda ut självt. En annan är journalistisk. De kolleger som rapporterade om toleranssidan då, borde naturligtvis följa upp när sidan har visat sig innehålla felaktigheter. Det borde intressera journalister när ministrar far med osanning, och dessutom stigmatiserar dem som likt Heller Sahlgren trots detta försöker ta reda på fakta.

En annan fråga gäller den fria forskningen och medierapporteringen. Vad gör det med journalisters och forskares benägenhet att ta reda på fakta när regeringen har slagit fast att vissa frågor bara ställs av människor som inte har anständiga värderingar? Vem vill forska om något som avfärdats som en främlingsfientlig myt?

Det handlar inte om tysthetsnormen

Flera medier har följt upp mina artiklar i SvD om biblioteken,  vilket jag hoppas ska innebära att något görs åt eländet med stök och bråk (Se t ex DN:s Erik Helmersson, PJ Anders Linder i Axess, Expressen Ledare, DN:s Jenny Lind, Josefin Holmström i SvD Kultur, SR Studio Ett). Samtidigt har debatten delvis glidit över i en diskussion om vad biblioteken överhuvudtaget ska vara – om de ska vara tysta som förr med bibliotekarien som auktoritet, eller om de ska vara livliga mötesplatser.

Niclas Lindberg, generalsekreterare för Svensk biblioteksförening twittrar om att utmana ”tysthetsnormen”.  Göran Greider ironiserar redan över bibliotekshögern, som om vi var ute efter något suspekt. Katti Hoflin, chefsbibliotekarie i Stockholm, har svarat mig med: ”Gå en mil i en annans skor först. Sedan kan du uttala dig. Biblioteken i Stockholm jobbar ihop med många aktörer för att varje medborgare ska hitta fötterna. (Om en tappat bort dem en stund i sitt liv. Det kan alla göra.)”

Mina artiklar om biblioteken har aldrig handlat om någon tysthetsnorm, eller om medborgare som känner sig vilsna i livet. Jag lade märke till att många artiklar i lokalpress under många års tid sammantaget visade på ett nationellt problem: Många bibliotek i Sverige har likartade problem med ungdomsgäng och andra stökiga besökare. Incidentrapporterna i Stockholm bekräftar dessutom problemets allvar: Innerstadsbiblioteken har problem med hemlöshet, stölder, missbrukare och enstaka psykiskt sjuka, biblioteken i och i anslutning till utanförskapsområden har särskilda problem med stökiga gäng.

Det handlar alltså inte om huruvida bibliotekarier ska kunna hyscha besökare som pratar för högt. Det handlar om våld, hot och allmän social oro som drabbar bibliotekspersonal och besökare.

Alla borde kunna enas om att den sortens stök på bibliotek är oacceptabelt. Även vänstern.

För att visa vad detta handlar om:

Bibliotek har fått stänga, ändra öppettider eller ta hjälp av väktare på grund återkommande problem med stökiga besökare i Hjällbo, Vårby, Vårgårda, Österängen,
Råslätt, Öxnehaga, Västerås,
Rosengård, Bellevuegården, 
Höör, Eslöv, Arlöv, Broby, Söderhamn,
Hässleholm, Norrköping, Landskrona,
Ängelholm, Bredäng,
Kista, Rinkeby, Högdalen och Hässelby Villastad.

Klicka gärna på länkarna för att få en bild av problemet.

För att ytterligare förtydliga vad detta handlar om:

Landskrona: ”En väktare skadades i samband med ett bråk med ett tonårsgäng på stadsbiblioteket häromkvällen. Det är inte första gången ungdomar kommer för att störa, sedan i somras har väktare i princip stående post vid biblioteket på kvällstid.”

Vårgårda: ”Personal som känner sig hotad och sjukskrivs, polis och vaktbolag som får rycka ut. Det är konsekvenserna av att stökiga ungdomar hänger på Vårgårda bibliotek istället för på fritidsgården.”

Eller för att ta ytterligare några incidenter – som jag inte publicerat tidigare – från en biblioteksenhet i Stockholm som rymmer några svårt segregerade förorter (48 incidenter rapporterade inom denna enhet bara under våren, 105 totalt de senaste två och ett halvt åren). Detta är inte de värsta incidenterna, men kan kanske ger en bild av situationen i stort.

”En grupp på 10 barn i åldern 11-12 år är högljudda och stör övriga besökare. Håller ut coca cola och fågelfrön över vägg samt golv och flyttar runt möbler. Lyssnar inte på tillsägelse.”

”Två ungdomar sitter vid bilderböckerna och är högljudda och otrevliga. Efter tillsägelse blir det inte bättre och vid andra tillsägelsen blir en av dem väldigt otrevlig och skriker ’Håll käften’. Små barn med sina vuxna som läser högt ser väldigt besvärade ut.”

”Män i 25 årsåldern som inte vill betala en ’struntsumma’ som 8 kr med kort. Relativt hotfull stämning.”

”En ung manlig besökare i biblioteket varnade fyra andra att de inte skulle ta ’sexiga bilder’ i biblioteket trots att de bara tog en vanlig bild av en vanligt klädd ung kvinna i gruppen. Han var obehaglig och hotfull mot dem och när han såg mig/en personal med personal skylt på sig tog han några steg tillbaka och sade till kvinnan att hon inte skulle svara honom, han pratar inte med kvinnor. Alla fyra var tysta med böjda huvud, de berättade senare att det kändes mycket obehagligt, tur att personalen hade närmat och visat sig.”

”Ett gäng unga killar (ca 14 år) sitter på barnavdelningen och för oväsen i form av höga röster och att de spelar musik från sina mobiler. Reagerar inte på tillsägelse. Flyttar till ’hångelhörnan’ och fortsätter att väsnas. Samtliga fem-sex personer spelar hög musik från sina mobiler, testar ringsignaler, etc och reagerar fortfarande inte på tillsägelse när jag ber dem att ha mobilerna på ljudlöst alt använda hörlurar. Sedan börjar en av personerna att kasta kuddar på de andra samt spotta på väggen och på en av de andra killarna. Väktare tillkallas och pratar med killarna. De lämnar sedan biblioteket. Då har redan flera andra besökare lämnat barnavdelningen då det inte är så trevligt att vistas där.”

”Stor grupp ungdomar samlades kring en mindre grupp, där några uppträdde mycket aggresivt. Det hela började utanför biblioteksbyggnaden och böljade fram och tillbaka tills en mängd ungdomar var samlade i biblioteksfoajén. Vi låste dörren och släppte ut folk genom nödutgången på biblioteket.”

”Idag 13/2, kom de in igen, högljudda och störiga – efter mycket argumenterande (ca. 1 timme) gick de ut. Tidigare på dagen hade några (ej detta gäng) varit inne i sagorummet, kastat omkring böcker och helt demolerat en fin klossleksak som förskolebarnen haft nöje av.”

”Spring och slagsmål mellan två femton-sextonåriga pojkar på barnavdelningen. Gott om barn i nio- till tolvårsåldern alldeles intill. Tillsagda att sluta bråka, annars var de tvunga att lämna biblioteket. Samma pojkar plus en till börjar då skaka ett bord med publika datorer med risk för åverkan. Tillsagda att sluta med den handlingen, fortsätter ändå och skyller på varandra. Tillsagda en gång till utan resultat. Informerade om att vakt skulle tillkallas, personal lämnar platsen och går till telefonen, då lämnar de tre pojkarna biblioteket med kommentaren ’ring inte vakten, vi går härifrån’. Det hela var väldigt provocerande med testande av gränser, med maktspråk. En av pojkarna välkänd sedan tidigare.”

 

Jo, den svenska journalistkåren är grön

Det verkar som att en del journalister har tagit illa upp av att deras partisympatier har uppmärksammats, bland annat av mig här på Neo-bloggen i går. Det kanske inte är så konstigt, i synnerhet som yrkesrollen bygger på att man förhåller sig neutral och opartisk. Argast var nog Owe Nilsson, politisk reporter på TT, som i går  jämförde uppmärksamheten med McCarthyism. Är det en rimlig jämförelse? En hastig tillbakablick är på sin plats.

McCarthy-eran varade mellan 1950-1956 och präglades av grundlösa anklagelser om kommunism och antipatriotism, i synnerhet mot Hollywood-personer, och gick ut på att tysta kritik och avvikande åsikter. Amerikanska staten ägnade sig åt utrensningar på lösa grunder, i en dumnationalistisk kalla kriget-yra. En skamlig period i USA:s historia. Så det är alltså detta Owe Nilsson ser framför sig när han kritiserar uppmärksamheten kring journalisters politiskt åsikter? Man undrar lite var rättegångarna, varslen och utrensningarna pågår. Men Owe Nilsson kan nog andas ut. Dagens problem för journalistiken beror snarare på neddragningarna till följd av försämrad ekonomi, än på en McCarthy-inkvisition.

Men varför är det då intressant att veta hur journalister röstar? Journalisterna ska bevaka den politiska makten för allmänhetens räkning. Därför är det en demokratifråga att veta ungefär var journalisterna själva står politiskt. I förlängningen handlar det också om hur olika partier behandlas i medierna, och om journalisters egna partisympatier påverkar dem i deras arbete.

Det är därför det är värt att påpeka hur grön journalistkåren är. Kent Asp har undersökt valrörelser i över trettio år och han menar att Miljöpartiet får en mer gynnsam behandling än andra partier. ”Man befinner sig på sätt och vis i nåt slags fredad zon när det gäller bevakning av politik. Och det tror jag har ett samband med att Miljöpartiet har en så unikt starkt ställning i journalistkåren.” (SVT 120429). Det syns inte bara på hur många som sympatiserar med Miljöpartiet, utan också på hur många som ser sig själva som ”gröna”.

En mer vederhäftig kritik kom från Mats Knutson, politisk kommentator på SVT, som skrev ett blogginlägg på SVT:s webbsida där han bemötte uppgifterna om att SVT är grönt, som bland annat kommit från mig här på Neo-bloggen. Han menar att den undersökning av Kent Asp som bland annat jag citerade i går, inte är representativ för SVT, eftersom endast 93 av SVT:s 1100 journalister har besvarat undersökningen. Det är en rimlig kritik. Det betyder att felmarginalen blir större, men inte att siffrorna blir oanvändbara. I Asps undersökning är de 1301 svarande slumpmässigt utvalda,  utifrån Svenska journalistförbundets (SJF) medlemsregister, med en svarsfrekvens på 68 procent. Mats Knutsson har alltså en poäng i att siffrorna 52 och 54 procent som anges i Kent Asps undersökning inte kan säga något slutgiltigt om partisympatierna på SVT och SR. Antalet som sympatiserar med Miljöpartiet kan vara både lägre och högre än siffran som gäller för hela journalistkåren (42 procent). Ändå är det värt att  notera att andelen journalister som jobbar på SR, SVT och UR var större i Asps undersökning än i den svenska journalistkåren överlag.

Knutson argumenterar vidare för att det inte framgår hur många av de 93 svarande på SVT som arbetar med att bevaka politik och samhälle. De kan lika gärna jobba med Bolibompa eller Sportspegeln, skriver han. ”Bara detta är en så allvarlig brist att redan här blir undersökningen oanvändbar som underlag för en diskussion om betydelsen av journalisters politiska hemvist”. Men nej, där har Knutson fel. Det är ändå ett intressant resultat. Även andra program i kanalen gör ett urval och förmedlar en världsbild. Om än inte i samma utsträckning som Aktuellt och Agenda. Och sett till hela journalistgruppen som Kent Asp har haft som respondenter är det 27 procent av de svarande journalisterna tillhör området politik/samhälle. Det är alltså 356 journalister inom det området som har deltagit i Asps undersökning av totalt 1301. Bara de som arbetar med ”allmänbevakning” är större, med 422 svarande.

Men själv slänger han alltid dylika enkäter, låter han meddela. Och han antyder att alla kollegor han haft genom åren också gjort det. Han menar därför, att man bör dra slutsatsen att de 93 på SVT som svarat inte arbetar med politik och samhälle. Men det är en långtgående slutsats som Knutson inte har täckning för, i synnerhet med tanke på att det är den största gruppen som deltagit i Asps undersökning. Lika lite som vi kan utläsa av Asps journalistenkät exakt vilka journalister som svarat på enkäten, så kan givetvis Knutson inte heller veta vilka som svarat. Även om han har en känsla av det. Knutson framför en rimlig kritik, nämligen den om att siffran att 52 procent på SVT har Miljöpartistiska sympatier inte är exakt, utan ungefärlig. Det slumpmässiga urvalet gäller på hela gruppen journalister och inte på SVT:s journalister. För hela journalistgruppen är siffran 42 procent. Den siffran har troligen inte särskilt stor felmarginal eftersom Asps urval är slumpmässigt och svarsfrekvensen är hög. Det vore därför intressant att höra varför Knutson anser att just SVT:s journalister skulle avvika särskilt mycket från övriga journalister.

Och om vi nu ska prata om anekdoter, som Knutson gör när han säger att ingen han har jobbat med svarar på den här sortens enkäter, så kan jag berätta att jag fått höra från journalister på SR och SVT som berättar om den trånga åsiktskorridoren där. De vill dock vara anonyma eftersom de är rädda att de annars kan bli av med jobbet. Anekdotiska bevis är dock just anekdotiska, och inte bevis.

Men det är inte bara Kent Asp som har studerat journalisters partisympatier. Även Jesper Strömbäck, professor i medie- och kommunikationsvetenskap, har undersökt dem (2010) och hans resultat visar samma sak som Asp: Journalistkåren befinner sig långt till vänster om allmänheten. I synnerhet Moderaterna och Sverigedemokraterna är underrepresenterade i Strömbäcks undersökning. Både Asp och Strömbäck visar alltså att journalistkåren är vänstervriden, och att denna tendens dessutom har ökat de senaste 20-25 åren.

Anna Hedenmo menade i intervjun Paulina Neuding gjorde med henne i Magasinet Neo (nr 2/14) att Miljöpartiet inte kunde ses som ett vänsterparti. Om man ser till vad journalister som sympatiserar med partiet svarar så placerar sig 54 procent till vänster och 45 procent i mitten, men bara 1 procent till höger. Journalister som sympatiserar med Miljöpartiet placerar sig längre till vänster än vad allmänheten som sympatiserar med Miljöpartiet gör. Journalister med MP-sympatier är alltså mer till vänster än allmänheten med MP-sympatier är. Samma sak gäller journalister överlag, som inom varje parti placerar sig mer till vänster än allmänheten.

Finns det fog för att säga att journalister är vänstervridna i sina partisympatier? Helt klart. Och att döma av Asps undersökningar och Sifo-undersökningen finns det mycket som tyder på att just Miljöpartiet har en gräddfil i den politiska rapporteringen. Det är inte Mccarthyism att göra en försiktig gissning att det har att göra med att så många journalister definierar sig som gröna.