Palme var kanske nyliberal

Opassande munter idag. Vet inte vad som är mest smaklöst underhållande att betrakta, den politiska Palmekulten eller kufandet om vem mördaren var. Men jag ska så här på 25-årsdagen av mordet minnas en vass och briljant retoriker som faktiskt erbjöd mig mitt första politiska föräldrauppror. Minns fortfarande hur pappa stannade bilen och svängde av under en av våra semesterresor en sommar för att på någon marknad längs vägen köpa en klistermärkeskarikatyr på Olof Palme med sedvanligt vass näsa. De var populära i folkdjupet och kom att pryda vår bil ända fram till den tragiska morgonen efter mordet. Ett av klistermärkena satte pappa upp i mitt rum. Jag protesterade. Jag var för ung för att kunna ha en uppfattning, menade jag, och tog ner märket. Ett tag senare åkte jag med sossegrannen och hans barn in till stan för att höra Palme valtala på torget, det bör ha varit 1982. Vi satt längst fram, och jag fattade ingenting av vad han sade då heller. Först i vuxen ålder skulle jag inse att farsans inställning till Palme var rätt rimlig. Karln ljög sig ogenerat ur trångmål och var en sakpolitisk katastrof. Han representerar det DDR-Sverige vi lämnat bakom oss, ett självgott isolerat land som hellre var beundrade av kommunistiska diktatorer i tredje världen än umgicks som jämlikar med västliga demokratier, och varnade i hetsande och hatiska ordalag för allt utländskt och fritt från parabolantenner till kooperativa dagis. Jag önskar så att Palme fått uppleva 1989 ihop med Sten ”Baltikum är inte ockuperat” Andersson och hans andra gelikar. Men jag kan inte känna något hat. För mig var Palme lite spännande när jag var liten och politiskt överspelad när jag växte upp. Jag minns besvikelsen över Palmeboken jag fick när jag pratat hos SSU på Bommersvik för några år sedan. Här är den vasse retorikern med sina tydliga politiska ställningstaganden man kunde vara för eller mot nedslipad till en sämre kopia av mähät Thage G Pettersson, mannen vars enda avtryck i svensk politik var hans bitterhet över att ha blivit petad från symbolposten som riksdagens talman 1991. Jo, för det visar sig i Petterssons bok att Palme ”egentligen” tyckte och resonerade precis som Thage G Pettersson. Att döma av recensionerna av Göran Greiders senaste verk är det fortfarande så Palme används. Min Palmefavorit, som fångar både den vassa retoriken och hyckleriet hos en ogenerad maktspelare, är när han kritiserar den växande borgerliga statsskulden (youtubelänken här). Socialdemokraterna hade knappast, särskilt inte i opposition varit mer återhållsamma med statens slantar. Men det hindrar såklart inte Palme att raljera över borgerlighetens spenderexcesser. Det dukade bord han metaforiskt välkomnade dem till 1976 är nu vederbörligen tömt på allt vad som fanns:

”De har inte bara ätit opp vad som fanns på bordet. De har tömt skafferiet, ätit sig genom visthusboden, låtit åkrarna stå i träda och tuggat sig igenom andra länders bankmatsalar på kreditkort utställda på de svenska skattebetalarna.”

I sak är det bara att hålla med. Det var galet av de borgerliga regeringarna på 1970-talet att låta offentligheten svälla och skulderna skena. Han kanske egentligen var lite nyliberal ändå, den där Palme. Undrar om marknaden kan svälja en bok till?
Warning: Undefined variable $media in /sites/magasinetneo.se/web/wp-content/themes/neo/functions.php on line 218