Kriser och socialism
Det har skrivits en del i bloggosfären om att Naomi Kleins tes i Chockdoktrinen – att kriser leder till liberaliseringar – monumentalt motbevisats av senare tids antiliberala reaktion; omfamnande av statliga ingrepp, krav på utgifter och drömmar om planerad ekonomi (dessvärre, får man väl tillägga). Notera dock att allmänheten inte är särskilt pigg på att låta politikerna ta över – de flesta är även i dessa medialt hysteriska tider emot att staten ens tillfälligt ska äga Volvo. Statsvurmen är, också det i motsats till Kleins tes, inget projekt med folklig förankring.
Detta är nu inget nytt. Kristider har generellt inneburit ett uppsving för tron på stat och planering, vare sig det gäller ekonomisk nedgång eller krig. Inte minst i Sverige. Historikern Yvonne Hirdman har ett kapitel i antologin ”Culture and Crisis“ (Witoszek/Trägårdh, 2002) som på ett utmärkt sätt redogör för hur socialdemokratin sedan 1930-talet utnyttjat kriser för att driva igenom politiska förändringar. Krisen har en inneboende logik som uppmuntrar omedelbar handling och förtröstan på ledare.
”Med sina medicinska (och religiösa) konnotationer betecknade ”krisen” en akut situation. Akuta situationer kräver radikala botemedel. Det fanns ingen tid att slå sig ner och överväga alternativa möjligheter när ”båten håller på att sjunka” eller ”patienten är på väg att dö”. Det krävde att man omedelbart tog kontroll, eller satte sin tillit till en befälhavare, någon med ’sakkunskap’.”
Hirdman kallar greppet att förvandla ett ”problem” till en ”kris” för ”politisk alkemi” och konstaterar att krisbegreppet möjliggjorde för socialdemokratin att ”initiera ett program för en planerad ekonomi som omfattade större delar av samhället än någonsin förut.”
Först skedde detta som respons på 1930-talskrisen, en respons med närmast parodiska likheter med dagens situation. Socialdemokraterna lanserade ett program med tre punkter: 1. Svenskarna skulle spendera, även pengar de inte hade. 2. Staten skulle expandera genom vägbyggen och stöd till företag. 3. Staten skulle skapa jobb och åtgärder för arbetslösa, till ersättningar som håller lönenivån uppe. Två slogans användes: ”Jobba oss ur krisen” och ”Köp svenska varor”. Känns det igen?
I vanlig ordning var det en valutadepreciering (Sverige lämnade tidigt guldmyntfoten) som då gav den egentliga draghjälpen ur krisen, medan socialdemokraterna gav sig själva och sitt program äran i efterhand. Med tanke på kronans sjunkande värde idag kan vi nog se Anders Borg förvalta även den traditionen, det spekuleras ju redan om att vår ekonomiske ledare håller på att bli ”folkkär”.
Resten är naturligtvis också historia. Socialdemokraterna blev så förtjusta i krisbegreppet och dess politiska möjligheter att det inte stod på förrän makarna Myrdal konstruerat en ny ”kris” ur sina prognoser om sviktande befolkningstillväxt (som aldrig inträffade). Återigen med planekonomiska åtgärder som föreslagen ”lösning”. Den historien berättar jag i artikeln Liken lever i Neo nr 5 2007, lite läsglädje till jul för den som till äventyrs inte prenumererade då.
