Boktips: Den nya vän(s)tern

Christer Isaksson har profilerat sig som något av expert på senare tiders socialdemokrati. I slutet av nittiotalet väckte han viss uppmärksamhet med Perssons sidor, en mycket kritisk bok om Göran Persson som var som minst populär just då. För två år sedan gav han ut I väntan på Mona Sahlin, ett försök att reda ut var den nuvarande S-ledaren egentligen står och vad hon kan tänkas vilja åstadkomma.

Nu har han släppt Den nya vän(s)tern, som är en ambitiös kartläggning av en socialdemokrati som för första gången går till val som ledare för en allians, snarare än försöker stå på egna ben – och leva på egna meriter.

Jag kastade mig över boken, som hör till en genre som i mitt tycke är misshandlad i svensk bokutgivning. Dess huvudspår är det socialdemokratiska partiets respektive falanger, dels enligt klassisk höger-vänster-skala, men även den i medierna inte lika uppmärksammade klyftan mellan dess mer konservativa landsbygdsflygel och dess kulturradikala storstadsfalang.

Det sista är intressant. Jag har vid flera tillfällen beskrivit vad jag uppfattar som socialdemokratins konservativa drag, drag som jag anser bidragit starkt till partiets grepp om väljare i små och medelstora städer. De flesta politiska kommentatorer har inte förmått identifiera denna svenska vänsterkonservatism, förmodligen då de flesta journalister sitter fast i föreställningen att ”konservativ” med nödvändighet är liktydigt med ”höger”.

Isaksson har emellertid genomskådat detta, och slår utan vidare omsvep fast att exempelvis Ingvar Carlsson är en konservativ socialdemokrat. I detta sammanhang återfinns även bokens mest potenta slutsats, nämligen att konservativa respektive radikala socialdemokrater kan vara såväl vänster som höger i strikt ekonomiska frågor. Några exempel:

Mona Sahlin, radikal och ekonomisk höger

Marita Ulvskog, radikal och ekonomisk vänster

Göran Persson, konservativ och ekonomisk höger

Morgan Johansson, konservativ och ekonomisk vänster

Med denna tvådimensionella skala har Isaksson skapat något alldeles nytt i traditionell politisk bevakning i Sverige – låt vara att dessa tankespår har funnits tidigare i nya medier, i min och andras bloggar.

Tyvärr levererar inte boken hela vägen igenom. Dess svaghet, precis som i Perssons sidor och I väntan på Mona Sahlin är författarens oförmåga att få sina källor att framträda med namn. Det gör att flera av hans slutsatser blir svåra att utvärdera.

Därtill irriterar jag mig, som den hobby-kremlolog jag är, på de många småmissar som var och en för sig inte spelar någon roll men som sammantaget sår vissa tvivel om Isakssons noggrannhet. Exempelvis var inte Jan O Karlsson integrationsminister, vilket påstås i boken.

Emellanåt tycker jag även att Isaksson gör det alldeles för enkelt för sig i sina uppdelningar mellan höger och vänster. Turerna kring erkännandet av Turkiets folkmord på armenier 1915 framställs som en seger för partivänstern, med få andra argument än att Urban Ahlin (tillhörande partihögern) motsatte sig detta.

Men Isaksson nämner inte med en mening att frågan även klöv andra riksdagspartier. Folkpartisten Gulan Avci röstade för ett erkännande, i strid med partiledningens vilja. Tänker Isaksson verkligen göra gällande att hon hör till Socialdemokraternas vänsterfalang…?

Därtill tycks en oproportionerligt stor del av materialet vara inhämtat på diverse bloggar, vilket hos mig som följer samma bloggar inger en känsla av att Isaksson har haft lite väl bråttom. Jonas Morian har utan tvivel många förtjänster. Men att ägna denne gräsrot, som helt saknar uppdrag i och för partiet, ett helt kapitel känns faktiskt lite övermaga. Detsamma gäller kapitlet med och om Bengt Silfverstrand. Den koleriske skåningen har visserligen en lång riksdagskarriär i bagaget, men den tog slut 2002, och redan då ansågs han vara en av rörelsens värsta bakåtsträvare.

Finns det verkligen inga i dagsläget aktiva socialdemokratiska politiker på någon nivå som skulle kunna svara på Isakssons frågor och påståenden, eller nyansera och bemöta hans analyser? Jag vägrar tro det. Isakssons sparsamt namngivna, och i de fall de är namngivna, källor ger intrycket att han mest ägnat sig åt löst tyckande, kryddat med lite snack med några gamla kompisar.

Eller snack förresten, Silfverstrands formuleringar tyder på att samtalet ägde rum via mail, i form av skriftliga svar på skriftliga frågor. Det är ett uselt sätt att intervjua på, eftersom det omöjliggör följdfrågor och ger alldeles för mycket svängrum åt den som intervjuas.

Slutligen, och jag kan inte nog understryka detta, behöver vi verkligen inte ytterligare ett slag-för-slag-referat av fraktionsstriderna inom SSU. Så spännande är faktiskt inte bråket om tjänster på förbundskansliet.

Sina brister till trots är dock Den nya vän(s)tern en bitvis mycket intressant och nyskapande bit samtidspolitisk journalistik. Den bör absolut läsas av alla som besitter ett mer än genomsnittligt intresse för svensk politik och socialdemokrati. Vi nördar har dock inte särskilt mycket att hämta i den.

Vad är väl 100 miljoner dödade mot att sälja Vin&Sprit till Pernod?

Inom kort släpps en bok som att döma av säljtexten kan bli en klassiker i genren politisk humor. Efter kommunismens svarta bok som dokumenterade omkring 100 miljoner dödade, planerad svält, arbetsläger, diktatur och förtryck av oliktänkande så kommer nu en svensk Högerns svarta bok som ska dokumentera liknande brott på andra kanten.

Eller… ja, liknande och liknande. Förutom anklagelser om samarbete med blodiga diktaturer och rasistiska partier, som såklart är graverande om det kan styrkas, är det inte mycket till ”brott” som hittats.  Här listas: ”attackerar sjuka och arbetslösa” (= reformer av några av världens mest generösa socialförsäkringssystem), ”säljer ut gemensamma egendomar till vrakpris” (=folk har fått köpa loss sina hyreslägenheter, eller menar de när statliga Vin&Sprit såldes till Pernod?) och ”ställer ideologi framför vetenskapliga fakta” (=framställer inte sina politiska beslut som baserade på ”vetenskap” utan på värderingar. Kanske en lärdom från Myrdals och rasbiologins teknokratiska vurm för vetenskapligt utformad politik?).

Detta är alltså baksidestexten, som ska sälja in det allra mest graverande. Vad kommer då att tas upp inne i boken, att någon dessutom gått mot röd gubbe? Och det blir ännu bättre. Boken skulle egentligen ha kommit 2008, men av någon anledning har det tagit ytterligare två år att hitta ens något så graverande som ovan nämnda.

Toalettpolitik utan tyngd

Så här i valtider blir ledarsidorna lätt lite väl lojala, alternativt fientliga, i sina bedömningar och analyser. Det är nu inte så konstigt. Ledarskribenter är också människor, och rycks på samma sätt som partiarbetarna med i valstämningen. Just därför är det intressant att läsa Per Gudmundsons ledare i dagens SvD om socialdemokratin och dess utveckling. Den sätter nämligen fingret på något oerhört centralt i Sveriges politiska liv. Socialdemokratins kräftgång är en följd av…

…”Sveriges politiska normalisering efter excesserna på 1970- talet. Övertron på offentlig sektor gav plats för en djupare förståelse för marknadsekonomi och valfrihet, varmed socialdemokratin förlorade sin standardlösning. Sedan dess har partiet antingen släpats eller backat in i den nya tiden. Och ett parti som bara ses som motståndare till förändring – mot allt från kommersiell tv till huvudvärkstabletter i matbutiken – förlorar förtroendet.”

Det leder i sin tur till intellektuell utarmning:

”Förvandlingen från en rörelse som kan ena halva befolkningen till nuvarande storlek har också blivit en negativ spiral. Socialdemokratin lockar inte längre de erfarna ekonomerna, de skarpa skriftställarna eller de vassa visionärerna.”

Och därmed är vi framme vid dagens löjeväckande socialdemokrati, en rörelse som inte ens är bekväm i sig själv på första maj, som i bästa fall lever upp lite när det drar ihop sig till Pride och vars ledare klarar sig bättre på kändismingel än på presskonferenser.

I det läget återstår inte så mycket mer än att göra utspel om könsneutrala toaletter. Samhället är ju färdigt i den bemärkelsen att allt som socialdemokratin kunde göra har gjorts, och allt som socialdemokratin inte kunde göra även fortsättningsvis är omöjligt. I stället har partiet under åttio- och nittiotalen genomfört eller tvingats acceptera huvuddelen av Moderaternas program från sjuttiotalet – sänkta marginalskatter, självständig riksbank, inflationsbekämpning framför full sysselsättning, EU-medlemskap, budgetregler, överskottsmål – vilket skapat en gigantisk klyfta mellan ledningen och de gräsrötter som förvirrat frågar sig varför partiet inte helt enkelt återställer Palmes sjuttiotal.

Undra på att partiet är vilset, att Sahlin inte kan hävda sig i debatter eller ens i bokform och att partiet sätter nytt bottenrekord varje gång det vankas val. Tiden har rusat ifrån SAP. Socialdemokraterna har gjort sitt.