Johan Ingerö - 23 augusti, 2010
Det har skojats rätt mycket i dag om Thomas Bodströms plötsliga vägran att göra ett drogtest – en vägran som plötsligt infann sig när han fick veta vilka substanser som skulle synas i testet.
Men det han gjorde borde vi alla ha rätt att göra. Att straffas för brott man bevisligen har begått mot andra är en sak. Att påtvingas ett test som ska avslöja huruvida man begått moralbrott mot sig själv är en helt annan.
Att skratten är så råa i dag beror dock mest på att Bodström själv är en onyanserad anhängare av diverse integritetsvidriga tvångsmedel. Att Bodströmsamhället kom att heta som det heter är liksom ingen slump.
Det har dock funnits en annan Thomas Bodström, en som i slutet av nittiotalet sågade svensk narkotikapolitik i idétidsskriften Liberal Debatt. Då lät det såhär
”Sedan 1988 är även konsumtion av narkotika olaglig i Sverige och från 1993 kan man dömas till fängelse för det. Kriminaliseringen av konsumtion av narkotika har inte resulterat i en minskning av missbruket utan är mer ett utslag av politisk opportunism. Ingen narkoman slutar att missbruka heroin för att han riskerar att åtalas för det. Det är alltså en helt meningslös reform. Tvärtom har det i en alldeles färsk doktorsavhandling (”Polisen och narkotikaproblemet”), av sociologen Anders Kassman, kunnat konstateras att den nuvarande narkotikapolitiken i stället har inneburit att Sveriges 20 000-25 000 tunga missbrukare har uteslutits ur samhället.”
Denna mycket vettiga och nyanserade åsikt var dock det första som åkte ut genom fönstret när allas vår Bodström rekryterades till regeringen. Sedan dess står Bodström för exakt samma politik som han i sin artikel kritiserade Laila Freivalds och Gun Hellsvik för.
Därmed är den verkliga storyn inte att Bodström vägrade att underkasta sig ett drogtest. Den rätten har vi alla, och bör ha även i framtiden. Den verkliga storyn är att han är en hycklare av stora mått.
Ps. Bodströms debattartikel finns återgiven i sin helhet på, av alla ställen, Swecans hemsida. Läs gärna.
Johan Ingerö - 22 augusti, 2010
Jag har fyra konkreta förhoppningar på nästa månads valresultat: För det första vill jag att alliansen får egen majoritet. För det andra vill jag att Socialdemokraterna tappar positionen som största parti. För det tredje vill jag att Sverigedemokraterna hamnar under riksdagsspärren. För det fjärde vill jag att alliansens övertag gentemot de rödgröna blir större än i valet 2006.
Dagens mätning från Sifo visar att samtliga delmål ligger inom räckhåll.
Per Gudmundson skriver om mätningen på svenskans ledarsida:
”Mätningen gjordes mellan den 16 och den 19 augusti, en period som dominerats av två frågor: kommunala butlers i tunnelbanan och återinförd rödgrön fastighetsskatt. Troligen har fastighetsskatten betytt mest. Den är ett spöke som har hemsökt många valstrateger.”
Jag tror också att butlerutspelet har påverkar väljarna, och drivit dem från vänsterblocket. Jag tror däremot att Per har fel när han säger att fastighetsskatten trots allt var viktigare än butlern.
Ett viktigt faktum, som ofta glöms bort, är att valet av ämnen för politiska utspel är lika viktigt som den position man intar i dessa utspel. Naturligtvis är frågan om bostadsbeskattning betydligt viktigare för så gott som alla väljare än frågan om vad Carin Jämtin och Ilija Batljan vill använda det lediga utrymmet i SL-systemet till.
Men att de själva lyfter upp tramsfrågor till huvudnummer, vilket man nog får sägas göra när man skriver på DN Debatt, säger mycket mer än utspelet i sig. Den som fokuserar på könsneutrala toaletter och smutstvätt i tunnelbanan säger rakt ut: ”Jag har inget att komma med. Jag har inget hållbart alternativ i stora och viktiga frågor som vanliga väljare faktiskt bryr sig om.”
Socialdemokratera håller i denna valrörelse på att koka ihjäl sig i sin egen olja. De har skällt i högsta möjliga tonläge om skattesänkningar och ersättningssystem. Men när det blir skarpt läge säger de sig plötsligt acceptera skattesänkningarna, och börjar i stället yra om en massa perifera frågor.
De beter sig som en simhoppare som studsar upp och ner på trampolinen, för att plötsligt klättra ner, lägga sig på handduken och jobba vidare på solbrännan.
Det kan vara värt att notera att alliansens kraftiga ledning främst beror på att kvinnliga väljare bytte sida under den gångna veckan. Även det menar jag talar för min tes.
All tillgänglig valmatematik visar att kvinnor lägger mindre vikt vid makroekonomiska frågor, och mer vid generella välfärdslösningar. Det talar för att det inte var skattedebatten så mycket som vänsterns valhänta välfärdsfamlande som slog igenom. Och samtidigt pekar mycket på att Miljöpartiet peakade för tidigt. De fortsätter sjunka och hamnar nu under åtta procent, bara något över Folkpartiet.
Det bästa som kan hända i denna valrörelse tycks därmed vara att alliansen ligger lågt och låter de rödgröna slå sig trötta.
