Lite gratisgodis från nya Neo!

Nya Neo har anlänt till redaktionen, och når prenumeranterna strax före eller efter helgen. Inom kort kommer den även att finnas i affärerna. Vår vana trogen släpper vi dock delar av tidningen på nätet i förväg.

Fredrik Westerlund har gjort vad alla ansvarstagande journalister borde ha gjort: kontaktat utrikesförvaltningarna i USA, Tyskland och Nordkorea för att reda ut hur det rödgröna kravet på avveckling av amerikanska baser och kärnvapen har tagits emot.

Jenny Björkman benar i knarkets klassresa, och finner en klassdimension som fortfarande är högst reell. Dock inte på det sätt som politikerna menar.

Själv har jag författat en av Neos längsta artiklar någonsin, i form av ett porträtt av Mona Sahlin. I artikeln försöker jag reda ut vilka svagheter och styrkor S-ledaren har, och på så sätt besvara frågan om hur väl utrustad hon egentligen är för jobbet som statsminister.

Numret innehåller även en intervju med Fredrik Reinfeldt, en artikel om den ryska medborgarrättsjuristen Karinna Moskalenko, en genomgång av hur tyckareliten röstar och mycket, mycket mer.

Men det får ni läsa direkt i tidningen. Mycket nöje!

Yrkeskriminella för Rödgrön Valseger

Jag har åkt på en riktig dunderförkylning, och är egentligen inte i form för att blogga. Men vissa saker måste helt enkelt kommenteras.

Vänsterpartiet har länge jobbat med bilden av sig självt som hippt, inloggat på kidzens verklighet, nere med gatan, lixom. Denna gång undrar jag dock om de inte har gått lite för långt. Nej, jag syftar inte på den tragikomiska bilden på Lars Ohly poserandes med försök till hip hop-poser tillsammans med några förortsungar. Den var fånig, men inte mer än så.

Värre är det med Ali Esbati, tidigare ledare för ungdomsförbundet, partiets programchef och nu riksdagskandidat.I hans blogg kan man för närvarande avnjuta en låt med rapgruppen Kartellen. Låten innehåller förvånansvärt mycket statistik för att vara en hip hop-skapelse, vilket får mig att undra huruvida någon från Vänsterpartiet varit behjälplig med produktionen.

Men värst är det taffliga försöket till socialt engagerad lyrik, för Kartellens medlemmar har hittills demonstrerat sitt engagemang på ett något särpräglat sett. Exempelvis är en medlemmarna dömd för anstiftan till mord. De engagerade gossarnas cv:n rymmer även en del grova rån och vapenbrott. Inget av detta är hemligare än att det framgått i Sveriges Radios dokumentär i tre (!) delar om bandet.

Det sätter onekligen frasen ”Fuck Alliansen, Kartellen till attack!” i ett intressant perspektiv.

Ärligt talat kan jag inte känna annat än intensivt hat mot den här sortens figurer, och ännu mer mot grötmyndiga studentradikaler som romantiserar dem. Precis den här sortens pack förvandlade mina barndoms kvarter i Stockholms södra förorter till en mardröm, fördrev alla som hade råd att flytta och gjorde livet till ett helvete för dem som inte hade det.

Det här är grabbarna som redan i lågstadiet hade lärt sig hur man ”lånade” folks cyklar, eller fickpengar, innan de avancerade till grövre brott. Nu har några av dem fått jobb som ”rösten från gatan”. I texten framgår för övrigt att de står för sina brott, och att dessa inte är värre än alliansens politik.

Detta är vänsterns förtrupper. Ett gäng simpla kriminella som aldrig gjort något vettigt, aldrig bidragit med något till samhället, under hela sina liv. Med sina brott, sin livsstil och sin sannolikt begränsade arbetskapacitet har de tvärtom kostat samhället miljoner. Nu är de upprörda över att hederliga och hårt arbetande människor har fått sin skattebörda något lindrad, och därför ska de gå ”till attack”.

Ali Esbati innehar femteplatsen på Vänsterpartiets båda Stockholmslistor. Det ger honom en rätt god chans att komma in. Om de rödgröna vinner blir han garanterat åtminstone statsrådsersättare.

Så kompis, när han kommer och vill ha dina skattepengar är det nog bäst att du betalar. Han har jävligt hårda polare.

Snälla, låt oss slippa retorikexperterna

Att låta politiker tugga floskler i tv är illa nog. Att låta en så kallad retorikexpert idissla om dem ytterligare en gång borde vara åtalbart. Det tillför absolut ingenting.

I SvD finns ett illustrativt exempel apropå gårdagens ekonomidebatt. Vi får läsa att: ”Retorikexperten Katti Sandberg följde debatten och noterade att Thomas Östros valde att spela på orättvisor han anser regeringen har skulden till. När Anders Borg spelade mer på att alliansen är ansvarstagande för Sverige.” Jo, jag tror inte att någon kunde undgå att notera det, och då försökte jag ändå läsa en bok samtidigt. För att vara ärlig tror jag inte att de som missade debatten undgått att ”notera” det heller. Mer perceptivt än så var det alltså inte.

Och så fortsätter det: ”Östros sa till exempel att Alliansen har sänkt skatten för de 10 procenten som är rikast. Det är väldigt tydligt vad han egentligen tycker då.” Jo, det var väl därför han sade det. Sandberg gav sig också in på en fundering kring vilka som kunde beröras av att Anders Borg konstaterar att det blir dyrare att köra bil om man höjer bensinskatten: ”Det är ett elegant sätt att direkt involvera hela väljarkåren, i alla fall de som har bil.” Nähä!? Och så får vi veta att ”Borg gav Östros en match i dag, helt klart.” vilket antas vara så fångande att det blev rubrik. Tänk, jag trodde att det var vad alla valdebatter gick ut på.

Katti Sandberg har säkert sina förtjänster och insikter, det är inte det. Jag tror inte att någon människa skulle kunna säga något intelligent givet formatet att man ska prata om andras prat. Omtugg blir sällan näringsrikt, och man matar ingen utom bebisar på det sättet. För vuxna nyhetsläsare är det bara förnedrande att serveras sådant.

Lite småkul blir dock de eufemistiska aktionsbeskrivningarna, också av barnvänligt slag. Om folkpartiets Carl B Hamilton säger Sandberg: ”Han var lite avslappnad och agerade lite som vid en middagsbjudning.” Det var ett snällt och överslätande sätt att säga att Hamilton gav ett salongsberusat intryck. Särskilt när han vacklade över i Thomas Östros talarstol bredvid för att ännu en gång upprepa att Alliansen minsann tänker på att statens intäkter måste tas någonstans. De andra tittade bort eller skrattade lite överseende och generat, ungefär som på en finare familjemiddag.