Ikväll kl 20

Dagens vågspel blir helt klart att uppträda i Federley-tv ikväll kl 20. Efter fotbollen. Det innebär att jag alltså kommer att vara jätteglad eller förtvivlad, förstärkt av några öl. I vilket fall kan det nog bli bra tv.

Kulturskrå med folkpartiet

Det är lite lustigt att folkpartiet försöker profilera sig för kvalitet och bildning i kulturdebatten med en person som glidit in på kändiskvoten, Jasenko Selimovic. En person vars nedslag idag i DN:s liberalismdebatt exempelvis renderar underkänt i både läsförståelse (vad är lika rättigheter om inte en jämlikhetsfråga?) och faktakontroll (påståendet att Sverige har ”världens minsta ekonomiska frihet för individer” är bisarrt även som retorisk släng. Sverige kommer exempelvis på plats 21 av 179 länder i Heritages rankning. Visst är sådana mått ingen exakt vetenskap, men Sverige är långt från att ens vara på nedre halvan, för att uttrycka sig försiktigt). Och när Selimovic – som på sin hemsida citerar Frederic Bastiat och säger sig vilja öka individuellt självbestämmande – på Aftonbladets kultursida går till storms mot precis dessa värden, då undrar man om inte folkpartiet gått så långt i ytlighetspopulism att de anlitat en professionell underhållare som ska locka till skratt och förvåning genom logiska kullerbyttor.

Selimovic låter nämligen precis som de brukar låta på Aftonbladets kultursida:

Svensk kulturarbetsmarknad är redan i dag Margaret Thatchers våta dröm: inga barriärer för att komma in, väldigt låga trösklar och en nästan helt avreglerad marknad med usla villkor som resultat. I princip kan vem som helst kräva del av kulturpengar

Vi kan lite generat överse med att Selimovic tycks tro att Margaret Thatcher närde en våt dröm om att dela ut statliga medel till höger och vänster, eller att detta skulle utgöra ”en nästan helt avreglerad marknad”. Det är nämligen tydligt ändå vad Selimovic vill.  Att snäva av kultursektorn till ett expertkontrollerat reservat för några få utvalda, som därigenom kan få en större del av den statliga kakan.

Vi måste ge tillbaka kulturen och kulturarbetarna status genom att utforma ett finansieringssystem som belönar kvalitet. Det innebär också att vi börjar efterfråga konstnärligt kunnande och meriter vid chefstillsättningar och befriar kulturinstitutioner från chefspolitruker vars enda kompetens är att de vet vilken departementsdörr de ska knacka på.

Det är samma skråtanke som motiverat folkpartiets skolpolitik, som snart kan stoltsera med ett legitimerat lärarskrå. Omdömesgilla rektorer ska inte längre få anställa bättre pedagoger utan formell utbildning om de så finner lämpligt. Varje stolpskott med formella behörigheter äger företräde. Det minskar konkurrensen och driver upp kostnaderna samtidigt som undervisningskvaliteten blir lidande. Och efter Skrå-Janne (Björklund) kommer Skrå-Jasse (Selinovic).

Rasmus Fleischer har förtjänstfullt kritiserat denna folkpartistiska skrådröm med historiska exempel från när det begav sig och en replik i nutid. Även Erik Jennische gör en liknande poäng och frågar sig hur sådana som Joakim Thåström och Klas Östergren ska kunna komma fram. Utan hungriga amatörer som ständigt utmanar den rådande smakens regenter kommer inga konstarter att utvecklas. Därför är Selimovics idé om att tungt bidragsförsörja de etablerade ett säkert recept för stagnation, om än ett bekvämt politiskt budskap att sälja in till de etablerade i kultursektorn. Viljan att ordna, organisera och premiera under statsmaktens och expertisens fasta hand är en tankegång som helt verkar ha tagit över folkpartiet. Och det är en både farlig och antiliberal tanke som dödar marknadens och samhällets kreativitet och dynamik.

Detta är inte att förneka kvalitetsbegrepp, det är en insikt om hur kvalitet växer fram och utvecklas. Att framhålla eviga konstverks värde framför populärkulturens skräp är inte kontroversiellt. Bara man är redo att inse att några av gårdagens populära inslag är dagens finkultur.  Från opera till romaner och teater är gårdagens populistiska publikfrieri dagens etablerade finkultur. Så sent som kring förra sekelskiftet trodde ledande kriminologer att Shakespeare och Dostojevskij var orsaker till mord och kriminalitet. Dåtidens folkpartister hade mycket väl kunnat rasa mot dem liksom de några decennier senare rasade mot dansbanor och film.  Så kommer det såklart att vara även i framtiden. Och vad som visar sig äga beständighetens kvalitet kan ingen slå fast på förhand eller planera, vare sig expert eller amatör.

Mer om den borgerliga kulturpolitiken:

En kulturens tomteverkstad

Kulturpolitiken är utsugning av arbetarklassen

På spåret med Maria Wetterstrand

Jo, det är samma kofta som i Neo som hon har på bokomslaget. Den är från Anna Holtblad. Hon är förkyld men räknar med att det ska gå över om några dagar. Och hon har rekommenderat Mona Sahlin att varva ner med promenader, men det var Sahlin inte så pigg på.

Jag är på release för Maria Wetterstrands nya bok Den gröna vågen – om mina gröna val och de goda exemplens makt som sker på en spårvagn mellan Sergels torg och Skansen, och ämnena ovan var ungefär vad som dryftades av de medföljande journalisterna. Inga höjdarämnen kan tyckas, med möjligt undantag för frågan ”Vad tycker du om luftskepp?” (Inte.)

Men det kanske beror på att med allt mer sammanskrivna partikoalitioner är det svårt att få substantiella svar på särskilt mycket. Jag frågar Wetterstrand om de rödgröna diskuterat vilken betydelse valresultatet och den relativa fördelningen av röster kan få på antalet ministrar. Svaret blir att de inte har en färdig lösning för valresultatets genomslag, men att valresultatet såklart spelar roll. Men om de rödgröna inte vinner, kan Maria Wetterstrand i så fall tänka sig att som avgånget språkrör sitta hela mandatperioden som vanlig riksdagsledamot? Hon svarar att hon är så fokuserad på vinst att hon inte övervägt vad hon ska göra i så fall (yeah, right!). Allt är möjligt. eller, ja…

Vi passerar Skansen och en annan journalist passar på att fråga när Wetterstrand var där senast och vilket som är hennes favoritdjur. (Jag kommer osökt att tänka på twitterryktet om att Neo under en intervju med Anders Borg frågat vilken frukt han skulle vilja vara om han fick välja.)

Boken då? Maria Wetterstrand har iakttagit en ny grön våg som hon menar är betydligt mer mångfacetterad än den gamla, som handlade om att flytta ut från städerna och leva i självförsörjande kollektiv. Det kan säkert passa en del, men Wetterstrand vill nu beskriva vad som är möjligt att göra idag. En inte särskilt politisk bok, utan en bok med konkreta möjligheter som sammantaget sägs beskriva en trend, som hon presenterar det.

Boken är att döma av en längre genombläddring befriande långt ifrån domedagsalarmismen och Per Gahrtons lokalförsörjningsvurm i Vad vill de gröna? Maria Wetterstrand tror att upplevelseturism och tekniknörderi är nödvändiga inslag i ett gott och grönt liv. Och det finns inte ett sätt att leva grönt, utan många. Boken beskriver ekobagare och småskaliga t-shirttillverkare, tekniken som används för videokonferenser och framväxten av miljöbilar och stadsplanering som ger ökat utrymme för cyklar och kollektivtrafik.

Att berätta med konkreta exempel, förvisso till viss del hämtade ur hennes egen vardag, gör att Maria Wetterstrand kan visa sitt engagemang utan att behöva vara självutlämnande eller hamna i pinsamhetsfacket genom att skriva att hon ”brinner för” de här frågorna, eller som Fredrik Reinfeldt ideligen upprepa att hon minsann träffat människor. Det märks liksom ändå. Boken är förmodligen den överlägset intelligentaste i genren moderna svenska partiledarböcker och skulle hävda sig hyggligt även som produkt från en ambitiös tankesmedja.

(Jag får också en väldigt söt dedikation med blomma och texten ”Valfrihet! Det finns aldrig bara en möjlig utvecklingsväg.”)

Men när man efter ett tag bläddrar fram det femte eller sjätte exemplet på ekologisk mat eller att dela bil med andra blir det klart att även Maria Wetterstrands valfrihetsuniversum har sina tydliga begränsningar. När hon beskriver de goda alternativ man ska få välja så är de förvisso betydligt fler än under den första gröna vågen, men ändå betydligt färre än vi är vana att leva med. Ekologisk produktion är ju egentligen ingen garanti för vare sig miljövänlighet eller hälsosamhet, utan en restriktion för modern teknik.

Hur är det med annan modern teknik? Jag frågar om stärkelsepotatisen Amflora som nyss tillåtits i Sverige – och som tack vare en genetisk modifiering tar bort den stärkelse som annars måste separeras industriellt med kemikalieutsläpp och energiåtgång som följd. Sådana innovationer har ingen större plats i Maria Wetterstrands valfrihetsutbud, så miljövänliga de är. Försiktigheten är plötsligt ett viktigare värde (en försiktighet som även gynnar de multinationella storföretag som har råd att processa och vänta så länge på godkända patent).

Spårvägar beskrivs enligt samma mönster som fördelaktiga inte bara för att de är resurssnåla, utan för att ”inte minst signalerar ett spår att kollektivtrafiken är där för att stanna”. Kanske är lanseringens spårvagnsfärd talande för Maria Wetterstrands valfrihet. Flera nya stationer jämfört med tidigare kombinerat med den fräschör som ny teknik innebär. Men det är bara tillåtet att följa ett fastslaget spår. Avvikelser kräver planering och blir dyra och krångliga.

Så tack för valfriheten, Maria Wetterstrand, och jag önskar uppriktigt lycka till med den kulturrevolution som Den nya gröna vågen innebär för den gröna rörelsen. Men, nej tack. Jag kommer att fortsätta att insistera på friheten att välja som en mänsklig rättighet, inte en rättighet för politiker att ge oss fler eller färre godkända val.