Det privata och det personliga

Johan Lundberg skriver på Axess-bloggen en intressant betraktelse kring olika sätt att porträttera celebriteter, detta med anledning av Annie Leibowitz-utställningen på Fotografiska museet i Stockholm. Lundberg jämför hur officiella makthavare, såsom politiker, monarker och höga militärer, porträtteras jämfört med artister:

”[Porträtten av president Bush, drottning Elisabeth II är] tänkta att utstråla närhet och autenticitet. De ska inte ge ett intryck av att ha tagits på uppdrag av en tredje part utan signalerar kompisskap och ’ögonblickets infall’.

Vår tids superkändisar Mick Jagger, Demi Moore, Kate Moss, Johnny Depp etc poserar på obäddade sängar, till synes osminkade och inte sällan mer eller mindre nakna på ett sådant där ”fint” sätt, som inte andas sexualitet utan just intimitet, närhet och autenticitet. De tycks vara helt ’vanliga’ människor – som vilken kille eller tjej som helst från Ludvika.

Effekten av detta blir paradoxalt nog – och givetvis helt i enlighet med fotografens intentioner – att stjärnornas status höjs: de framstår helt enkelt som så stora och så säkra i sin storhet att de inte behöver de maktens insignier som tycks vara av nöden för en amerikansk överbefälhavare eller en engelsk drottning.

[…]

Publiken står liksom andäktig framför ett ”närgånget” porträtt på Mick Jagger, medan man i den mån man överhuvudtaget stannar upp inför porträttet på utrikesminister Colin Powell snarast upplever obehag inför den ohöljda makt- och styrkedemonstration som signalsrea av posen, av kläderna etc.”

I sak har Lundberg helt rätt. Vi går igång på det avskalade, det föregivet okonstlade, helt enkelt eftersom vi romantiserar bilden bakom fasaden. Paparazzi-fotograferna försörjer sig på just detta, liksom många kändisar och kungligheter som boostar sin popularitet genom att låta sig ”smygfotograferas under semestern på franska rivieran”.

När jag i tonåren tittade på ”rockumentärer” eller läste rocktidningar blev jag egentligen aldrig särskilt tagen av de bilder som föreställde artisterna på scen, poserandes framför publikhavet med gitarren i högsta hugg. Däremot var jag djupt fascinerad av de bilder och sekvenser som tagits bakom scenen, kort före eller efter en show.

Att se artisterna stå i avslappnad samspråk med någon roddare, till synes för att undersöka något knappt märkbart fel på intrumentet eller bara dricka en klunk, ingav en mycket starkare känsla av mystisk rockmagi än några som helst scenbilder. Det mäktiga låg på något sätt i den stora kontrasten. Arenan är proppfull av fans som tränger ihop sig maximalt och kämpar för varje decimeter närmare scenen – samtidigt som de åtrådda stjärnorna hänger bakom det mystiska skynket och är hur avkopplade som helst, väl medvetna om att publiken kommer att vänta så länge som krävs.

Några som fattat pr-värdet av denna dramatik är Metallica, som ständigt släpper filmsnuttar med vad som händer under de sista minuterna innan en konsert börjar. Som den här.

Bandet har släppt inte mindre än tre dokumentärfilmer om den mindre synliga sidan av rockstjärnelivet – skivinspelningar, repetitioner, gräl om nya låtar, tristessen ombord på det privata jetplanet – samtidigt som de i övrigt har varit (med rockstjärnemått) väldigt restriktiva med att visa upp sin verkliga vardag i form av fruar, barn och bostäder.

Denna professionella balans mellan det öppna och det slutna, mellan det personliga och det privata, är en utmaning även för många politiker. Mona Sahlin var på nittiotalet oerhört öppen med sin familj, något hon inte alls är på samma sätt i dag. Många ansåg att hon gick för långt då, medan andra menar att det var just denna öppenhet som folk kunde relatera till.

På samma sätt har Fredrik Reinfeldt pratat dammsugning med Metro, men skulle naturligtvis aldrig gå in på mer detaljerade beskrivningar av det egna familjelivet. Men i likhet med Metallicas val att visa en annan sida än rockandet på scenen är dessa politikers inbjudningar till livet utanför politiken väl kalkylerade marknadsföringsgrepp.

Nyckeln till framgång är att inte gå över gränsen och bli smetig. Där det personliga tilltalet är en effektiv krydda som kompletterar den officiella bilden är inblicken i det direkt privata något som kan framstå som direkt osmakligt.

Sveriges politiker behöver bli mer personliga, inte minst för att vi ska förstå deras bevekelsegrunder. Men privata bör de akta sig för att bli.

En gammal diktator har ordet

Det är tydligen skillnad på diktatorer och diktatorer i svenska medier. För det finns väl ingen som kan tänka sig att exempelvis Chiles tidigare diktator Pinochet fått bre ut sig på svensk debattplats för att på en bemärkelsedag framhäva att allt blivit bra om han fått fortsätta vid makten? Nu finns det förvisso skillnader mellan Pinochet och Gorbatjov, den förre lyckades trots allt både med ekonomiska reformer och med att lämna över till ett demokratiskt styrelseskick, medan Gorbatjov kraschade ekonomin och vägrade lämna sin diktatorspost frivilligt. I båda fallen torde det dock vara underordnat det faktum att de var just diktatorer för varsitt brutalt styre och bör minnas som sådana för eftervärlden.

Och för den som läser Gorbatjovs artikel idag är det en obehaglig påminnelse om att den gamle Sovjetreliken ingenting lärt:

Kuppförsöket visade sig också ha ödesdigra följder för vår union av sexton republiker, vilken vi ville reformera och decentralisera, men ändå behålla om än i förnyat skick, för befolkningens skull och för att fortsätta den demokratiska utvecklingen över hela Sovjetunionen.

Den gamle diktatorn beklagar alltså även i efterhand att de baltiska staterna och exempelvis Georgien fick sin frihet och oberoende. De skulle även i framtiden ytterst styras från Moskva och av den ryska majoritet som förtryckt dem, även om det idag heter att Sovjetunionen skulle ”demokratiseras”. Det är riktigt obehaglig läsning.

Är prostituerade värda att lyssna på?

Justitiekansler Anna Skarhed har granskat effekterna av sexköpslagen i en utredning som, precis som andra har påpekat tidigare, är påfallande tunn. Jag skrev om den på Svenska Dagbladets ledarsida i går:

Bilden av den prostituerade kvinnan som mindre människa hålls fortfarande levande, även om föraktet allt oftare motiveras med feministiska argument, och formuleras som en fråga om omsorg om hennes eget bästa. Det är en syn som också präglar den utredning av den svenska sexköpslagen som presenterades av justitiekansler Anna Skarhed i början av månaden. Efter elva år har lagens effekter granskats för första gången, men studien är tunn, trots sina knappa 300 sidor. Man refererar till andra studier som bygger på uppgifter från sexarbetarna själva, men Skarhed har bara frågat sju sexarbetare och sju före detta sexarbetare om hur lagen har påverkat dem. Iövrigt kommer uppgifterna från organisationer och myndigheter som kommer i kontakt med prostituerade i sitt arbete.

JK ser det som sitt uppdrag att utreda en lag som tillkommit för att skydda människor som säljer sex, skriver hon. Ändå tar hon lätt på sexarbetarnas kritik. ”Det är tydligt, och framstår som logiskt, att (…) de som alltjämt utnyttjas i prostitutionen är kritiska mot förbudet”, konstaterar Skarhed på sidan 126 och listar de negativa konsekvenser av sexköpsförbudet som framhållits av de prostituerade.

Är detta ett problem enligt regeringens utredare? Tvärtom. De negativa effekterna av lagen som sexarbetarna beskriver måste ”närmast betraktas som positiva sett utifrån perspektivet att syftet med lagen är att bekämpa prostitutionen” (s 127).

Jag funderar f ö allt mer på argumentet att prostituerade ofta har varit med om övergrepp och således säljer sex för att de gått sönder och försöker skada sig själva. Måste det vara så? Kan det vara så att kvinnor som varit med om övergrepp kan leva ut sexuellt åt alla håll utan att det är frågan om ett självskadebeteende som de måste skyddas från? Sanna Rayman från SvD:s ledarsida tyckte som jag, att frågan är värd att ställa, och håller i detta nu på att söka svar till kommande Neo.