Akademi + polis = konferens

Det behövs mer samarbete mellan akademiker och poliser, var utgångspunkten för panelsamtalet när Stockholm Criminology Symposium kickade igång i Norra latins lokaler i måndags. I tre dagar har kriminologer, andra akademiker och branschfolk träffats för att utbyta tankar, i år på temat Improving policing. Evenemanget som organiseras av Brottsförebyggande rådet på uppdrag av justitiedepartementet samlar 600 deltagare från över 30 länder och hölls för femte gången.

Mer samverkan och ökat utbyte låter alltid fint, men det dröjde inte långt in i måndagens samtal mellan justitieministern och ett urval akademiker för att se problemen med att involvera de senare i praktisk verksamhet. Var ska vi sätta in extra insatser: lokalt, på statlig eller överstatlig nivå? undrade justitieminister Beatrice Ask. Det behövs mer insatser på alla nivåer samtidigt, svarade en kvinna i panelen, och tillade utan antydan till ironi att insatserna också måste vara effektiva. Vad ska vi lära poliserna som vi tänker låta gå ett år i ett ERASMUS-program? Problemlösning, svarar en man med sin klurigaste tänkarmin. Hur ska vi överbrygga språkbarriären mellan rättsväsende, polis och akademiker? Vi måste utforma bättre forskningsprogram som involverar fler parter och gärna olika intressen. Fungerar övervakningskameror? Den relevanta frågan är varför folk satte upp alla dessa kameror utan grund i solid forskning. Men fungerar de? Ibland och ibland inte, det beror på vad man försöker åtgärda. I Storbritannien tycks de fungera mot egendomsbrott, men ingen annan stans.

Att få handfasta besked från akademiker är lite som att försöka spika fast en aladåb i taket. Ja, i alla fall om man inte räknar svaret: ”Det behövs mer forskning”.

Jag glider in på ett seminarium som enligt rubriken handlar om effektiva polismetoder. Den första talaren har gjort en avancerad uppspaltning av kulturella olikheter baserad på Hofstede, Ingelhart m fl och applicerat detta på europeiskt polisarbete. Det landar dock inte i någon annan slutsats än att frågan om man ska anställa civila från norra Europa besvaras med (maybe-yes), men i södra Europa med (no – maybe). Nästa talare berättar självkritiskt att deras empiriska studier visat att deras Joint investigative teams för polissamarbete över gränserna i EU inte är någon ”magic bullet” som löser alla problem. Det kan behövas fler liknande organisationer parallellt, en byråkratins variant på ”mer forskning” med andra ord.

Med stöd från Europas socialfond bjuder en tredje talare på en utvärdering av teknikanvändning inom polisen. Han har dock lite problem att få power pointen att fungera och likaså att tajma de textöverladdade uppslagen som informerar om ordet tekniks grekiska ursprung och i längd talar om att det behövs seminarier, kurser och utbildning för att lära sig använda teknik. Under tiden kommunicerar talaren med all önskvärd tydlighet att de kanske inte haft så många ännu. Engelskan låter dock teknisk, i betydelsen hämtad från Babelfish. Att Jerzy Sarnecki i sin presentation adderar lite självdistans och roar publiken med kritik mot dåliga mått på poliseffektivitet räcker för att han ska framstå som lite av en rockstjärna i sällskapet. Särskilt när han diskuterar ett gage i 190-miljonersklassen (en procent av budgeten) för att i fortsättningen kunna utvärdera polisens insatser.

Man får lite större förståelse för hur revolutionerande det faktiskt är att detta vetenskapsfält numera menar sig ha i alla fall några rekommendationer att ge polisen i sitt praktiska arbete. David Weisburds forskning om platsens betydelse som Neo uppmärksammade i nr 2 – 2010 (Mattias Svensson Polis på plats) och som prisbelönades under tisdagens konferensdag gör honom till fixstjärnan i sällskapet.

Och det fanns bättre seminarier också. Under onsdagen följde jag ett om ”Policing frontiers: Borders, threats and rights” som förvisso inte handlade om polisinsatser vid gränserna och därtill mest om Australien men ändå gav intressanta inblickar i exempelvis det radikala skifte som antiterrorlagarna haft för västliga demokratier. Samt lite lustiga anekdoter som den gräns på 5 gånger man får sammanstråla med medlemmar av motorcykelgäng utan att hamna i fängelse sedan lagarna vidgats till förbud mot association och näringsförbud inom vissa näringar för dem som tillhör vissa mc-gäng. Metoder som är förenliga med rättssäkerheten vore kanske att föredra, som den försiktiga slutsatsen löd.

Om det räcker för att underbygga slutsatsen att polisen skulle må bra av intimare kontakter med akademin? Jag lutar nog åt att det behövs mer forskning på den punkten.

Martin Timell, snart med varningstext?

Att det är farligt att leva är många myndigheter snarar att tala om för oss. Lika vanligt är det inte att myndigheter avslöjar att det även är farligt att leva enligt myndigheternas rekommendationer. Men när Statens folkhälsoinstitut och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap sammanställer olycksstatistiken och konstaterar att 280 000 skador som leder till akutsjukvård beror på fysisk aktivitet är det ändå lite ironiskt. En ironi är att samhällskostnaden för vår aktivitet på ca 3-4 miljarder kronor rentav överstiger samhällskostnaden för fetma som beräknats till ca 3 miljarder kronor. (Jo, det är såklart att luras med statistik eftersom betydligt fler motionerar än är feta och det är fortfarande på det hela taget hälsosamt att röra på sig.)

Den andra ironin är att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap vidgat sitt uppdrag till att bekymra sig över att 80-åriga tanter kan ramla omkull när de promenerar. Så finns det akademiker som hävdar att public choice inte existerar…

I en rapport går dessa båda myndigheter igenom statistiken över vardagens alla livsfarligheter. Att ridning verkar ge upphov till längst sjukhusvistelser är kanske inget förvånande för den som känner till att Storbritanniens ledande drogexpert konstaterat att hästar är farligare än knark. Att det skulle följas av trädgårdsarbete – före exempelvis motorsport, kampsport och jakt – och att det sjunde mest olycksframkallande trädgårdsredskapet tycks vara krattan (före såg och kniv) är däremot lite överraskande.

Och så får vi veta att medan lek och idrott skördar flest offer bland yngre, så är hemmafixande den största skadekategorin bland medelålders och äldre män (undrar hur många olyckor ROT-avdraget således förhindrar). Än så länge nöjer sig myndigheterna med beskäftiga råd av typen: följ reglerna, använd broddar och ”Barnen ska hela tiden stå under uppsikt av någon vuxen person”. Men frågan är hur länge Martin Timell och Ernst Kirchsteiger får hållas innan varningstexter och handlingsplaner gör sitt intåg?