Smutsigt i Sundbyberg

Sundbyberg är ett av socialdemokratins mest anrika fästen. Kommunen styrdes av Socialdemokraterna från 1918 och ända fram till 2006, då de borgerliga efter 88 års ökenvandring lyckades erövra makten. Alliansglädjen blev dock kortvarig. Redan året efter lämnade två moderata ledamöter sitt parti, varpå de togs emot med öppna armar av Socialdemokraterna som därmed lyckades ta tillbaka makten, utan att behöva gå omvägen via väljarna.

När det nu vankas val igen har kommunledningen beslutat inrätta särskilda demokratiambassadörer, vars uppgift är att få invånarna att resa sig från sofflocket den 19 september. Arbetet ska ske genom information till utvalda föreningar, genom sändningar i det kommunala hyresbolagets intern-tv samt i anslutning till obligatoriska insatser för socialbidragstagare.

Insatsen var från början tänkt att riktas enbart mot stadsdelen Hallonbergen. Där är nämligen valdeltagandet som lägst, resonerar den styrande majoriteten.  Det är dock en sanning med modifikation. Valdeltagandet i Hallonbergen låg i förra valet på mellan 63 och 67 procent. Det är visserligen kommunens lägsta siffra, men marginalen är hårfin. I tre av de fyra valkretsar som ingår i stadsdelen Rissne var valdeltagandet också under 70 procent, bara obetydligt högre än i Hallonborgen. Däremot finns en annan väsentlig skillnad mellan de båda kommundelarna. I Hallonbergen fick Socialdemokraterna i det senaste valet hela 49 procent, jämfört med 37 procent i Rissne. Räknar man ihop stödet för samtliga tre rödgröna partier är tendensen lika tydlig. 65 procent i Hallonbergen, jämfört med 53 procent i Rissne.

De borgerliga partierna har protesterat högljutt mot att kommunens administration görs till en kugge i den socialdemokratiska valmaskinen. Därför har de styrande nu beslutat vidga ambassadörernas arbetsområde, från fyra valkretsar till åtta. Sju av de åtta valkretsarna är dock tydligt vänsterdominerade, och de borgerliga har överklagat beslutet om valambassadörer till Länsrätten, som knappast blir sista instans eftersom fallet är unikt och praxis därmed saknas.

Mindre än tre år efter att två moderata avhoppare på eget bevåg upphävt det kommunala valresultatet är det alltså bäddat för ännu en strid, som egentligen inte handlar om sakfrågor. Kanske är det läge att kalla in valobservatörerna. För politiken är ovanligt smutsig i Sundbyberg.

UPPDATERING:

Även TV4 uppmärksammar nu detta. Se inslaget här.

FN:s pratkvarnar

I slutet av förra veckan skrev Jan Eliasson (S), tidigare utrikesminister och toppdiplomat, om sin utnämning till “millennieambassadör”. Det handlar alltså om FN:s mål om halverad världsfattigdom till 2015, mål som inte ser ut att kunna uppfyllas. Därför har FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon utnämt ett antal särskilda ambassadörer för att göra… ja, något. Om detta handlar min senaste krönika i Västerbottens-Kuriren:

“…att dessa länder är fattiga beror ju på att de styrs av tyranner och på att de saknar fungerande marknader, rättssäkra myndigheter, fria medier och demokratiska debatter om nationella vägval. Vart och ett av målen bygger på att länderna demokratiserar och liberaliseras, något som en lång rad icke-valda statsledningar helt motsätter sig och fördömer som “nykolonialism”.

Därmed är även biståndet tämligen tandlöst, annat än som ytterst tillfällig smärtlindrare. Om vi så tiodubblar världens bistånd kan vi inte hjälpa ett land som Zimbabwe, där problemet inte är brist på resurser, utan brist på frihet.”

Läs gärna hela!

Politiskt fem-i-tre-ragg

På midsommaraftonskvällen diskuterade jag alliansens attityd till höstens val med en nära vän, som är djupt orolig över att alliansen kandiderar på vad den har gjort, snarare än på vad den vill göra. Jag höll dock inte med.

Alliansen har medvind just nu, till stor del beroende på att den internationella ekonomiska krisen tvingar fram jämförelser mellan de två statsministerkandidaterna – jämförelser som inte utfaller till oppositionsledarens fördel. Så länge Mona Sahlin anses ha mer att bevisa kan alliansen ta det relativt lugnt. Politiska utspel är till för att bryta politiska underlägen, inte för att befästa redan existerande överlägen, förklarade jag för min vän, som dock inte föreföll helt övertygad.

När jag läser dagens DN-debattare, signerad Mona Sahlin och Thomas Östros, blir jag än mer övertygad om att jag har rätt. Hela artikeln känns som en politiskt fem-i-tre-ragg. Smaka bara på detta:

“I skolan, vården och omsorgen har 25 000 jobb försvunnit under det senaste året. Nu måste välfärden sättas före nya skattesänkningar. För att klara välfärden måste Sverige tillbaka till överskott. De offentliga finanserna ska åter byggas starka. Jobben måste prioriteras. Vi har inte råd med en av Europas högsta ungdomsarbetslöshet. Det rödgröna samarbetet har i vårbudgeten presenterat investeringar om 12 miljarder kronor för att stärka skolan, vården och omsorgen. Det är ett kraftfullt första steg. Men vi socialdemokrater gör bedömningen att välfärden behöver större tillskott för att vi ska klara att stärka kunskapsinnehållet i skolan, att öka kvaliteten i sjukvården och att förbättra omsorgen om våra äldre.”

Att de båda upprepar sina vanliga, trötta klyschor är i sig inte något konstigt. Repetition är all kunskaps moder, och det som vi politiskt hyperintresserade uppfattar som tjat kan i vanliga väljares öron vara något helt nytt. Betydligt intressantare är att de redan någon månad efter sin budgetöverenskommelse med Miljöpartiet och Vänsterpartiet väljer att frångå densamma.

Alltså: i maj släppte de en budgetreservation som alla, även Sahlin själv, insåg inte var någon väljarframgång. En månad senare försöker de alltså reparera skadan genom att riva upp budgeten och lansera, well, inte en ny budget så mycket som behovet av en ny budget. Om Mona Sahlins stora problem är att hon inte uppfattas som seriös kan detta utspel knappast göra saken bättre.

Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlins gemensamma nämnare är att ingen av dem är speciellt ideologisk. Men där Reinfeldt framstår som närmast tjurskalligt bortkopplad från den politiska debatten – som under FRA-bråket då han föreföll uppriktigt förvånad över att medierna skrev om en fråga som i hans värld redan avgjorts – är Mona Sahlin närmast förslavad av medierna. Om en bilfabrik hotas av konkurs är hon genast där och lovar bort pengar. Om väljarna inte gillar hennes budget så gör hon om den.

Och där ligger, tror jag, förklaringen till misstron mot Sahlin. Det handlar inte om att hon är kvinna och inte heller om hennes ekonomiska förehavanden på nittiotalet. Det handlar om känslan av att hon är nyckfull. För mycket politisk spelare och för lite ansvarstagande förvaltare.

Så tolkar jag även hennes utspel. Hon kände antagligen att hon behövde göra något, men detta något kan leda till att hennes problem fördjupas.