Mugabe har alltid varit Mugabe

Än en gång har styret i Afrikas länder rankats, och än en gång hamnar Zimbabwe mycket nära botten. Just Zimbabwe intresserar mig eftersom landets diktator Robert Mugabe har haft täta kontakter med Sverige. Jag talar inte bara om Olof Palme, Sten Andersson och andra tredje världen-romantiker, utan även om liberaler som varken då eller nu är beredda att kompromissa i frågan om demokrati.

Ett talande exempel är Pär Wästberg, som i tidningen Fokus talat ut om den smärta och besvikelse han känner inför sin tidigare vänskap med Mugabe. Hans skamkänslor är utan tvivel äkta, och ändå kan jag inte riktigt tycka synd om honom. Alla tecken fanns där, långt innan några svenskar vågade tala högt om dem. Det var ju så fint med befrielserörelser, och om de någon gång gick över gränsen så var det inte deras fel.

Allt måste ju förstås i en ”antiimperialistiskt sammanhang”, som det brukar heta när Armanivänstern ska försöka framstå som djupsinnig.

Jag kommer att tänka på allt detta när jag av en slump hittar denna intervju med Mugabe. Den är inspelad 1976, alltså när Zimbabwe fortfarande var en apartheid-stat under ledning av Ian Smith. I egenskap av motståndare mot Smiths förhatliga styre tillåts Mugabe per automatik spela rollen som god ledare. Men lyssna på vad han säger, och hur han säger det, och försök därefter intala er att det någonsin fanns ett annat Zimbabwe än dagens i den mannens framtidsdrömmar.

Han är ond nu, men han var lika ond då. Han hade bara inte en hel stats resurser till sitt förfogande, och han behövde inte höja rösten eftersom han inte blev ifrågasatt. Men bara fem år efter denna intervju hade han redan börjat genomföra sin stora slakt i Matabeland.

Läxan är att det är viktigt att leta efter tecknen.

”Galning” som ”leker gud” har fått Nobelpris

I Metro skriver Johan Norberg väldigt bra om årets Nobelpristagare i medicin:

”[I]nnan Robert Edwards var allas hjälte var han allas värsta mardröm. Han har själv berättat att han kallades galning, kolleger tog avstånd från honom och politiker blockerade forskningsanslagen. Den katolska kyrkan ville skicka polisen på honom. 1969 visade en opinionsundersökning att en majoritet av amerikanerna ansåg att provrörsbefruktning var emot Guds vilja’.”

Johans poäng är att vi bör ha detta i minne när det larmas om GMO och andra tekniska landvinningar. Och i den frågan är det intressant att se hur gröna mystiker och ekofascister har övertagit den roll som i IVF-debatten spelades av bland andra katolska kyrkan.

Här vill jag också påminna om min debatt mot det tidigare MP-röret Birger Schlaug i TV4, för ett knappt år sedan. Vi diskuterade hur förenlig ekologismen egentligen är med den människosyn som de flesta av oss ändå står bakom.

Schlaug menade att det bara är en liten del av den gröna rörelsen som står bakom snacket om befolkningsminskning och synen på mänskligheten som jordens cancer. Men när jag påpekade att han själv är motståndare till hjälp för ofrivilligt barnlösa, så medgav han utan omsvep sin skepsis och började sedan flumma om att vi ”behöver förändra normerna för vad som är egna och andras barn”.

Med andra ord, inga IVF-behandlingar, inga hormonbehandlingar och ingen hjälp med insemination. För det är ju inte klimatsmart att skaffa en massa barn.

Birger Schlaug är en jättehygglig gubbe, som person betraktad.Men de idéer han stöder sig på är faktiskt minst lika skrämmande som Sverigedemokraternas. Det är antimänsklighet maskerad till miljöpolitik, och förutsätter stora och starka ledare som vid behov kan piska in oss i leden igen.

Vi behöver en debatt om ekofascism, grön misantropi och miljöfanatism. Förhoppningsvis kan valet av Robert Edwards sätta igång en sådan debatt.

Go West

Sverigedemokraterna har vid flera tillfällen nämnt norska Fremskrittspartiet som en av sina inspirationskällor och förebilder. Men Norges största borgerliga parti vill för liv och pina inte förknippas med de svenska uppkomlingarna, eller dess historia i Vit makt-rörelsen.

I dag har jag rest till vårt västra grannland för att ta Fremskrittspartiet på pulsen. Jag har blivit utlovad en exklusiv intervju med Fremskrittspartiets ordförande Siv Jensen, och jag tänker ta reda på hur lika de två partierna egentligen är. Har Jensen något gemensamt med Jimmie Åkesson, och i så fall vad? Hur många flyktingar får, enligt FrP, plats i Norge och har partiets karismatiska ordförande några tips om hur Sverigedemokraterna kan hållas på mattan?

För övrigt är jag inte den enda Neo-redaktören som åkt till Norge inför arbetet med nästa nummer. Mattias Svensson blev utlovad en intervju med Ralph Nader, konsumentaktivist och tidigare presidentkandidat i USA för det gröna partiet, i samband med förra veckans bokmässa i Göteborg. Intervjun blev dock inte av, vilket inte avskräckte Mattias som helt sonika valde att förfölja amerikanen över den norska gränsen – där han slutligen fick sin intervju.

Räkna alltså med ett mycket intressant höstnummer av Neo – med visst inslag av lusekofta…