Bodström tjänar på att stanna i staterna

Jahapp, riksdagen gjorde det enda vettiga och avslog Thomas Bodströms något märkliga ledighetsansökan. Frågan är därmed vad han gör nu. Jag tänker våga mig på en gissning.

Om Bodström lämnar sin familj i USA och kommer hem med svansen mellan benen så är hans goodwill slut. Han kommer att ses som karriärist och motvillig oengagerad politiker på en och samma gång. En dödlig kombination för den som vill komma någon vart.

Men om han däremot väljer bort riksdagen kommer medierna älska honom. Han har ”offrat karriären för familjen”, samtidigt som han slipper vara med i det eftervalsarbete som kommer kosta på hårt för hans partikamrater. I stället kan han snickra vidare på sin image som frifräsare och sedan, om han så önskar, komma tillbaka som partiets frälsare lite längre fram.

Slutsatsen är alltså att det politiskt smarta vore att avstå från politiken, för ögonblicket. Jag gissar dessutom att det är just vad han väljer att göra, oavsett om han prioriterar familjen eller politiken.

Vadslagningen har börjat…

Bjälken i Frankrikes öga

Jag fortsätter fascineras över hur lätt det är att från svenska redaktioner kollektivt fördöma rivningen av kåkstäder i Frankrike, samtidigt som vi knappt reflekterar över hur människor på den svenska skuggsidan behandlas. En läsare tipsar mig, med anledning av gårdagens bloggpost, om Rävsta Camping i Sigtuna kommun, och om vad som skett där.

Tydligen har friluftsområdet i perioder fungerat som tillhåll för diverse bostadslösa engelsmän och irländare. Något tillstånd att vistas där hade de inte, och kommunen hade därför stängt av el och vatten. Följaktligen uträttade de lägerboende i stället sina behov i den kringliggande naturen, till stor irritation för de boende.

På nyhetssajten Märsta.nu citeras en kvinna, vars son är medlem i en närliggande bågskytteklubb:

”Jag vågar knappt skicka ner mina barn dit längre. Det ser förjävligt ut och personerna är ju dessutom hotfulla, nu måste kommunen agera.”

Upsala Nya Tidning beskriver lösdrivarnas kriminella beteende, och kallar dem ”asfaltsligan”:

”Ligan består av flera familjer med brittiskt eller irländskt medborgarskap, som utanför samhället. De färdas runt i Europa i husvagnar och ringer dörr och lägger ut lappar i brevlådor med erbjudanden om asfaltsarbeten och stenläggningar.”

Och Sigtunas socialdemokratiske kommunalråd Anders Johansson skriver på sin blogg om de åtgärder som kommunen har vidtagit för att bli av med dessa familjer:

• Begärt handräckning från Kronofogden för att avhysa området
• Lägger föreläggande enligt miljöbalken. Kommunen menar att miljöbrott har begåtts.
• Polisanmälan om den nedskräpning som skett på Industrigatan och gång- och cykelvägen mellan Märsta och Rosersberg.
• Kontaktat både gränspolisen och norrortspolisen för att likt föregående år granska fordonen på campingen. Vid samma typ av situation ifjol befanns ett flertal fordon stulna.
• Begärt hos arrendatorn omedelbart ska städa området och överlämna det till kommunen i gott skick
• Socialförvaltningen ska granska de sociala förhållandena, inte minst för barnen på campingen, bland annat med hänsyn till sanitetssituationen.

Från myndigheter och medier låter det alltså ungefär som i Frankrike. Frågan är då: är det fel på både Frankrike och Sverige, eller är det inte fel på någon?

Det som är så ohederligt i rapporteringen från Frankrike är att hela diskussionen etnifieras. Politiker som Birgitta Ohlsson och medier som Expressens ledarsida slår, utan att lägga fram några belägg, fast att det franska agerandet bygger på att de lägerboende (i de flesta fall) är romer.

Men för att bevisa att motivet är rasistiskt måste man faktiskt kunna visa att en annan folkgrupp som hade rest motsvarande läger och orsakat motsvarande problem hade behandlats annorlunda.

Alltså: om någon kan visa mig ett lika stort och lika problematiskt läger som befolkas av någon annan grupp utan franskt medborgarskap, och som existerar med myndigheternas tysta välsignelse så är jag beredd att ge mig. Då handlar det utan tvivel om diskriminering av romer.

Men tills dess tycker jag att vi kan ta det lite lugnt med diskrimineringskortet.

Som fallet i Sigtuna visar, så är de flesta av oss inte jättepigga på att bo granne med parallellsamhällen. På solidariska Södermalm jagar man bort hemlösa, även när de står under vård av Stadsmissionen. I Sigtuna vill man inte veta av irländare som lurar folk med löften om svartarbeten, skitar ner kommunens friluftsområden och skrämmer barnen.

Att det är synd om de hemlösa på Södermalm och om irländarna i Sigtuna hindrar inte att dessa reaktioner i grund och botten är rätt begripliga. Det enda som är obegripligt är att vi avkräver Frankrike en standard som vi själva inte har en tanke på att leva upp till.

UPPDATERING:

Kristina Lindqvist, alias Syrrran, tipsar mig om denna artikel i DN. I den mån tidningen har översatt och citerat korrekt ser det onekligen ut som om det finns en avsikt att om inte särbehandla så åtminstone prioritera romska läger. Det är självfallet helt oacceptabelt. Lägren ska givetvis åtgärdas efter hur problamatiska de är. Att de måste rivas är dock fortfarande lika självklart.

Från Förmynderiets teori till förmynderiets praktik

”Politiken kan, något överdrivet och elakt, sägas syfta till att förhindra att publikens smak styr programvalet. Genom monopolet har konkurrens förhindrats. Den som inte är nöjd med statens utbud har inget alternativ och genom licensfinansieringen har man undvikit att bli beroende av annonsörer som kräver lyssnarsiffror. Nogsamt har alla vägar där individens val och önskemål kan påverka utbudet stängts.”

Anders Borg om public servicetanken i Förmynderiets teori (Ratio, 1994).

”Presstödet är viktigt för mediemångfalden på framför allt regional och lokal nivå. Radio och tv i allmänhetens tjänst är betydelsefullt för att ett allsidigt medieutbud ska kunna komma alla till del.”

Budgetpropositionen 2010/11:1 Utgiftsområde 17, sid 22.

Allt blir uppenbarligen inte bättre. Men förtvivla icke! I nästa nummer av Neo, som just nu är på tryckning, förklarar Karen Horn sambandet mellan medier, frihet och demokrati, och varför regeringen har fel i ansatsen att stödja och styra medier med subventioner.