Det där med principer

Vem som helst kan instämma i att budskap man håller med om eller tycker är oförargliga ska vara tillåtna. Det som skiljer en vän av yttrandefrihet från kommunisten, nazisten eller pöbelcensorn är att de försvarar rätten till yttranden de finner felaktiga, stötande och osmakliga. Homoaktivister som försvarar Åke Greens rätt att predika, katoliker som tycker att Serrano ska få ställa ut sina bilder av Jesu krucifix nedsänkt i urin eller folkpartister som tillåter kritik mot Israels militära blockad av Gaza är exempel på det senare.

Fast medan de förstnämnda faktiskt existerar riskerar kategorin ”folkpartister som försvarar yttrandefriheten även i fallet Israelkritik” att vara om inte en ren oxymoron så åtminstone en kategori tom på folk.

Och låt mig då, som Eskil Erlandsson, ta några exempel.

Jag har tidigare, innan valet, berömt Mathias Sundin som en god liberal kandidat. Hade jag bott i Östergötland hade jag förmodligen röstat på honom. Det omdömet tar jag tillbaka, och jag är idag väldigt glad att jag inte bor där.

Sundin har nämligen sett till att stoppa en utställning som kritiserar Israels ockupation av Gaza. Detta genom att hota med de breda och godtyckliga lagar om ”hets mot folkgrupp” som både EU och Sverige är så förtjusta i. I EU:s lagstiftning direktiv har några lobbyister fått in en så bred tolkning av begreppet ”antisemitism” att det även omfattar kritik mot Israels ockupation av Gaza, om kritiken sker genom jämförelser med nazisternas agerande. Lagarna går på sina håll ännu längre i Europa. I Frankrike pågår just nu en rättsprocess där ett krav på bojkott mot Israel ska ses som hets mot folkgrupp. (Se uppdatering nedan.)

Att dessa lagar och direktiv hotar yttrandefriheten och tjänar syftet att diverse religiösa och etniska särintressen genom dem kan tysta kritik är uppenbart. Ingen liberal eller vän av yttrandefrihet kan ta i dem med tång. Men Sundin använder dem ogenerat som vapen för att stänga en utställning som går emot hans egna uppfattningar. Att den juridiska situationen är ”oklar” räckte för att Norrköpings stadsbibliotek skulle ge med sig. Nu försöker en brölande hop på Facebook göra samma sak i Stockholm.

Låt mig vara glasklar med att jag tycker att jämförelsen mellan Israels agerande mot Gaza och nazisternas folkmord på judar är osaklig och osmaklig. Den gör utställarens budskap mer skada än nytta, vilket är synd eftersom jag tycker att Israels blockad av Gaza är väl värd att kritisera. (Bojkott av Israel är också en korkad idé.) Men det handlar inte om min eller andras åsikt, utan om vilka yttranden som ska tillåtas.

Vän av ordning invänder säkert nu att bara för att yttranden ska tillåtas så betyder det inte att de ska få ställas ut på offentliga bibliotek. Det är riktigt. Och det är helt legitimt att lufta sin kritik mot vad som ställs ut eller vad skattepengar används till (som jag själv gjorde när en Israelisk ambassadör för några år sedan gjorde vad tidigare bara nynazister gjort och vandaliserade ett offentligt konstverk). Men det är inte vad Sundin eller Facebookgruppen gör. De skriker ”antisemitism” och hänvisar till antiliberala lagar och överstatliga institutioner för att tysta ett budskap de inte gillar.

Det lustiga är att de som gör det är samma folkpartister som ylar av indignation om man inte får visa Muhammed som rondellhund eller Serranos nakenbilder på offentliga bibliotek. Då passar det minsann att tala om yttrandefriheten i högstämda ordalag. Sedan blir de lika ballistiska om någon påminner om att Gaza är ockuperat och blockerat. Och då passar det att komma dragandes med censurlagar.

Det är sorgligt. Det är osmakligt. Och det visar med all oönskvärd tydlighet skillnaden mellan folkpartism och liberalism.

P.S. Mer om hetslagarna och den nya censur de medför i kommande numret av Neo. Hos prenumeranter nästa vecka. D.S.

P.P.S. Läs mer: Mårten Schultz Hat är inget brott D.S.

Uppdatering:

Min namne Sundin vill ha ett par korrigeringar till inlägget ovan. Han skriver: ”Jag har inte hänvisat till eller hotat med några lagar. Jag hänvisade till stadsbibliotekets egna regler. Och det du kallar EU-lagar är inga lagar.” Han utvecklar här.

Det är ett bra påpekande som förvisso mildrar min kritik mot hans agerande. Det är dock lika talande som olyckligt att EU över huvud taget tar på sig en överstatlig funktion som kan användas för att stänga utställningar. Och faktum kvarstår ju att EU har lånat sig till en så vid definition av begreppet ”antisemitism” att det kan användas för att tysta kritik (och att Sundin m fl är beredda att använda standarden precis så), vilket var utkomsten av det inträffade och den strategi som nu används i Stockholm. Sak samma med ”islamofobi”, vilket jag skrivit om tidigare. Vad vi ser är att ihop med luddig lagstiftning kring hets och EU-lagstiftning som kriminaliserar diverse uppfattningar följer osäkerhet och självcensur, vilket kan utnyttjas av alla som vill stänga ner vad de inte gillar. Så jag tycker fortfarande att det var fel av Sundin att stänga en utställning bara för att han inte gillade budskapet. Det är lagprövning som är det underliggande hotet, vilket framkommer av kommentarerna i den länkade artikeln. Och jag undrar fortfarande efter Sundins tillrättalägganden om folkpartister som försvarar kritiska utställningar och budskap om Israel är en tom kategori.

Debatten om SD: Posera eller problematisera, DN?

Kort om DN:s huvudledare i dag, där bl a Johan Lundberg och jag anklagas för att ha satt fel ton i debatten om SD: Läs den, den är nämligen ett utmärkt exempel på det Johan och jag beskrev som en ovilja att diskutera problem kring invandring på ett uppriktigt sätt (vilket riskerar att gynna SD, även om det säkert görs av ren välvilja).

DN kritiserar Johan och mig för att vi tycker att man ska diskutera invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, och hävdar att överrepresentationen helt kan förklaras med sociala faktorer. DN skriver: ”Människor längst ned i samhällshierarkin är och har alltid varit – även långt innan Sverige hade någon egentlig invandring – överrepresenterade i exempelvis brottslighet och andra sociala svårigheter. En hjärnkirurg från Indien är sannolikt inte det minsta mer brottslig än en hjärnkirurg från Jönköping.”

Detta enkla samband mellan socioekonomisk status och brottslighet motsägs av Brås statistik (Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet, 2005:17). Enligt Brå består invandrares överrepresentation även om man gör en s k standardisering med avseende på kön, ålder, utbildning och inkomst. Överrepresentation minskar visserligen för utrikes födda, men bara från faktor 2,5 till 2,1. För andra generationens invandrare minskar motsvarande tal från 2,0 till 1,5.

Det finns en hel del internationell forsking kring invandrares över- och – på vissa platser och under vissa perioder – underrepresentation i brottsstatistiken. Brå listar exempelvis ett antal faktorer som kan förklara den resterande överrepresentationen i Sverige, efter att man har kontrollerat för socioekonomiska variabler. Förklaringarna kan ligga i selektionen, frustration, diskriminering, upplevd diskriminering, kulturskillnader och traumatiska upplevelser i ursprungslandet. På andra håll – på vissa orter i USA under vissa perioder t ex – har invandrare varit underrepresenterade i brottstatistiken. Detta påminner om att själva invandrarskapet i sig – med alla svårigheter som det innebär att börja om på nytt i ett främmande land – inte nödvändigtvis måste vara en faktor som kan medföra ökad brottsbenägenhet.

Ju mer man tar reda på om hur alla dessa faktorer påverkar brottsligheten, desto bättre förutsättningar har man att pressa ner brottsnivåerna. (Vilket kanske inte är särskilt relevant i Marieberg, men extremt angeläget för t ex mina gamla släktingar i Rosengård. Händer det dem något så måste de numera vänta längre på ambulans, eftersom ambulanspersonalen åker in i Rosengård först när de kan få eskort av polis.)

DN viftar bort frågan genom att ange en förklaring som bara är delvis sann, och förnekar på så vis dess komplexitet. Det ser förstås väldigt ädelt ut, men det är också ett utmärkt exempel på hur medier undviker att ta i de här frågorna på ett uppriktigt sätt. På det viset bekräftar de bara Johans och min tes. Vi anklagas för att jamsa med SD, när vi försöker få andra medier – DN:s ledarredaktion t ex – att sluta kratta manegen för dem.

PS: Jag vet att det finns en fantastisk vilja därute att missförstå mina och Johans avsikter här, så låt mig upprepa: Vi är båda vänner av öppna gränser, vi är väl medvetna om att de flesta invandrare inte begår brott och att de flesta brott i Sverige begås av svenskar. Vi är på inget sätt ute efter att skuldbelägga invandrare som kollektiv – lika lite som man skuldbelägger män som kollektiv när man konstaterar att män, som grupp betraktade, är mer brottsbenägna än kvinnor. Läs gärna mer här här och här.

Feministerna hotar svensk aborträtt

Inför EU-valet 2009 valde RFSU att gå till häftigt angrepp mot en av Folkpartiets toppkandidater, Anders Ekberg. Skälet var de svar som Ekberg lämnat på en enkät som RFSU skickat till samtliga kandidater.

Ekberg svarade att han är en varm anhängare av svensk abortlagstiftning. Men han svarade även att han inte tänkte driva frågan i EU, med följande motivering:

”Det är självklart för mig att abort ska vara tillåtet och kvinnans val, men jag vill inte att frågan ska avgöras på europeisk nivå. Det viktigaste skälet är att jag inte vill kompromissa om grundläggande mänskliga rättigheter med länder som Irland, Portugal och Polen. Att lyfta abort och kondomutdelning till europeisk nivå öppnar möjligheten att det faktiskt blir vi som förlorar; att det blir Sverige som anpassar sig i stället för Polen.”

Med det svaret visade han en mycket sällsynt egenskap under valår, nämligen politisk mognad. För detta blev han svartlistad av RFSU, och utsatt för en formidabel hetskampanj från förbundets ordförande Åsa Regnér. Plötsligt fann sig en av valets mest liberala kandidater hoppföst med profilerade abortmotståndare som kristdemokraten Tuve Skånberg.

En som saknar denna politiska mognad, och rätt mycket annat också för den delen, är socialdemokraten Carina Hägg.

Hägg är oförlåtligt nog både ledamot i riksdagen och i Europarådets parlamentariska församling, och det var i den senare egenskapen hon skrev en motion mot så kallade samvetslagar, alltså lagar (i främst katolska länder) som ger vårdanställda rätt att arbetsvägra i samband med aborter.

Därmed har Hägg gjort exakt som partikamraten på RFSU, Åsa Regnér, ville. Hon har drivit på utomlands för att exportera svensk abortlagstiftning. Och vad blev då resultatet av hennes rådiga ingripande?

Via politikens underliga vindlingar har hennes motion nu kommit ut som ett direktiv från Europarådet, fast med den lilla skillnaden att det nu rekommenderar länderna att införa just sådana lagar. Det direktivet lär även noteras i EU.

Därmed har Anders Ekbergs prognos besannats.

Detta visar varför det inte räcker att ”brinna” för olika politiska frågor. Man måste behärska dem också. Dessutom måste man förstå hur politik faktiskt funkar. Det gjorde varken Regnér eller Hägg. För dem var abortkampen viktigare än abortfrågan, och med sin dumhet och naivitet har de båda därmed lånat ut sig till abortmotståndarnas vapenarsenal.

Tunnlar är nämligen öppna i båda ändarna. Om Sverige tar på sig rätten att styra och ställa i Polens abortlagstiftning, så medger vi samtidigt Polens rätt att ställa och styra i vår. Och rent faktiskt är det så att Sverige är mer sekulärt, i synnerhet mindre katolskt, än inte bara Polen utan även Italien, Spanien, Portugal, Irland, Tyskland och en lång rad andra EU-länder.

Vi kan därmed vara helt säkra på en sak. Om abortlagstiftningen blir överstatlig, så kommer den att vara betydligt mer färgad av dessa länder än av oss.

I DN uttalar sig Hägg och Regnér, liksom även EU-minister Birgitta Ohlsson om Europarådets beslut. Carina Hägg beklagar beslutet, och tillägger att ”det här är en väckarklocka om att man behöver vara mer aktiv i de här frågorna”, ett uttalande som visar att hon över huvud taget inte förstått någonting av det som hänt.

Birgitta Ohlsson kallar beslutet ”ett sorgligt bakslag för feminismen”. Alltså inte för de riktiga människor som kan tänkas behöva en abort i framtiden, utan just ”för feminismen”.

Så vem var egentligen det största hotet mot den svenska abortlagstiftningen? Anders Ekberg eller Åsa Regnér? Nu har vi facit.