Om Arkelsten i TV4

Dagens stora grej är tydligen att Moderaternas nya partisekreterare Sofia Arkelsten för några år sedan var på en betald studieresa i regi av Shell. Obegripligt omdömeslöst, tycker Expressens Johannes Forssberg. Gäsp, tycker jag.

Om detta träter vi i morgon i TV4, närmare bestämt kl. 07:45. Medverkar gör även Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson.

Lite till om Lundbergs och mitt konstverk

I går hade jag och Johan Lundberg en replik på DN:s ledare i förra veckan där vi anklagades för att jamsa med SD i den här debattartikeln. Jag har knackat ner DN:s replik som inte finns online, bear with me här för ett ögonblick, ok?

Så här skrev Johan och jag:

Vi bör formulera vilka fördelar som finns med invandring, liksom diskutera invandringens problem för att kunna vinna debatten med SD. Detta var budskapet i en artikel (DN Debatt 23/9), där vi bl a nämnde invandrares överrepresentation i brottsstatistiken som ett problem som behöver diskuteras på ett seriöst sätt. I polemik med oss skriver DN Ledare (17/10) att frågan om invandrares överrepresentation är överdriven, eftersom den helt kan förklaras med sociala faktorer.

Detta enkla samband mellan socioekonomisk status och brottslighet motsägs av Brås statistik (Brottslighet bland personer födda i Sverige och i utlandet, 2005:17). Enligt Brå består invandrares överrepresentation även om man gör en standardisering med avseende på kön, ålder, utbildning och inkomst. Överrepresentationen kan bero på frustration, diskriminering, upplevd diskriminering, kulturskillnader och traumatiska upplevelser i ursprungslandet – och socioekonomisk status.

Ju mer man undersöker hur dessa faktorer påverkar brottsligheten, desto större möjligheter har man att undvika överrepresentation av invandrare i framtiden. DN viftar bort frågan genom att ange en förklaring som bara är delvis sann, och förnekar på så vis komplexiteten i problemet. Det ser förstås väldigt ädelt ut, men det är också ett utmärkt exempel på hur medier undviker att ta tag i de här frågorna på ett uppriktigt sätt.

Och så här svarar DN:

Paulina Neuding och Johan Lundberg fortsätter att hårdra sina argument utifrån en världsbild om ett ”vi” och ett ”dom”, där ”dom” är på ett visst sätt och ”vi” på ett annat. Detta är vad vi skrev i ledaren:

”Människor längst ned i samhällshierarkin är och har alltid varit – även långt innan Sverige hade någon egentlig invandring – överrepresenterade i exempelvis brottslighet och andra sociala svårigheter. En hjärnkirurg från Indien är sannolikt inte det minsta mer brottslig än en hjärnkirurg från Jönköping.”

Den dag Neuding och Lundberg kan visa att indiska hjärnkirurger eller iranska tandläkare är brottsligare än andra får vi tänka om.

Notera vad som händer här: DN bemöter inte alls den forskning vi anför, den står sig tydligen slätt mot ledarredaktionens sunda förnuft. I stället skjuter man in sig på att tillskriva Johan och mig en världsbild som skiljer mellan ett ”vi” och ett ”dom” (jag har aldrig förstått den stavningen för övrigt, varför inte ”vi och dåmm” om vi ändå ska vara infantila?).

Tänk för ett ögonblick om DN:s – förmodar jag – benchmark New York Times ledarsida skulle förhålla sig på det sättet i en debatt (”Oh statistics shmatistics, you are thinking in terms of ’us’ and ’themm’!”). De skulle ju bli utskrattade.

Men i Sverige går detta tydligen utmärkt, vilket återigen bara bekräftar Johans och min tes. Debatten kring invandringens fördelar och problem förs inte med särskilt goda argument i Sverige. Säg det, och du kommer att peppras med platta slagord, ogenomtänkta resonemang och anklagelser om att vara rasist. Inte ens Sveriges tyngsta ledarredaktion kommer att göra en större ansträngning.

SD i den politiska rännstenen

När Lasermannen John Ausonius härjade i Sverige var jag i de tidiga tonåren. Först var det bara som obehagliga nyheter brukar vara, något äckligt som man skjuter ifrån sig. Men när en klasskompis pappa sköts ned blev det oändligt mycket mer konkret. Känslan av att befinna sig i en krigszon var påtaglig.

Vansinnesdåden i Malmö har, oavsett vad som faktiskt ligger bakom dem, fått den känslan att komma tillbaka på nytt. Det säger något om Malmös utveckling att så många av oss först trodde att skjutningarna var gängrelaterade. Men när det visade sig att de skjutna var okända av polisen (vilket personer som skottskadas i kriminella uppgörelser i princip aldrig är) ilade kalla kårar längs ryggen.

Kårarna blev inte mindre kalla när jag i går såg Kent Ekeroth, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, diskutera ämnet i SVT Debatt.

Ekeroth hasplade visserligen fram några till intet förpliktigande kommentarer om att det är ”oacceptabelt” att människor skjuts ned, men sedan började han resonera om att det inte är oväntat att det händer just där, eftersom Malmö är så invandrartätt och brottsbelastat.

Alltså; att en snubbe skjuts ned vid en busstation, eller att två kvinnor skjuts genom fönstret i sitt eget hem, ett hem där det alltså även finns små barn, är en logisk följd av att SD:s politik inte har fått råda. Underförstått, om svenskar får för många mörkhyade grannar får man förstå att de börjar treva efter bössan.

John Ausonius var och är en mycket sjuk man. Han hade en lång historia av våldsbrott bakom sig, rånade banker och var periodvis intagen för psykiatrisk slutenvård. Det är väl knappast någon högoddsare att den eller de som nu skjuter ner folk på måfå har ett liknande bagage.

Men enligt Ekeroth är skarpa skott mot oskyldiga män, kvinnor och barn snarast att likna vid en överilad och beklaglig – men ändå på något sätt begriplig – handling, motiverad av politisk frustration.

Jag är visserligen inte särskilt imponerad av Gellert Tamas tes att Ausonius inspirerades av Ny Demokrati. Han beträdde vansinnets stig långt innan Ian och Bert blev ett politiskt koncept. Lika illa är det när vänsterflummare ursäktar våld, hot och hat med sociala klyftor eller liknande.

Men Ekeroths framträdande var ändå extra obehagligt, eftersom man fick känslan av att det lilla fanskapet satt och njöt, att han så tydligt hade gjort en kalkyl av hur man använder en hop livrädda och oprovocerat skottskadade människor som politiskt slagträ.

Jag har aldrig haft någon sympati för SD. Tvärtom. Däremot har jag på senare år försökt förstå deras väljare, snarare än att bara fördöma dem. Jag har även varit tydlig med vad jag anser om de våldsaktioner som begicks mot partiet i valrörelsen.

Men om partiet någonsin hade någon allvarlig ambition att göra upp med sitt förflutna så visade Kent Ekeroth i går att den nu har övergivits, och det måste vi rimligen reagera på. Sverigedemokraterna är och förblir ett osmakligt och obehagligt parti, med djupt oanständiga företrädare.

Uttrycker man sig som Ekeroth så har man visat att man hör hemma i den politiska rännstenen. Man visar även att snacket om ”tuffa tag mot brott” är rent skitprat. Ingen som faktiskt är besjälad av detta skulle någonsin försvara eller förklara grova våldsbrott med yttre faktorer.

Vad Sverigedemokraterna säger är att de vill bekämpa invandrares brott mot svenskar, och släta över brott mot invandrare som ens kan misstänkas ha begåtts av svenskar. Då har man inte minsta hum om rättssäkerhet eller blind rättvisa.

Jag ser fortfarande inget problem med att regeringen varken vinner eller förlorar några omröstningar med Sverigedemokraternas hjälp. Men att förhandla eller ens rådgöra med dem måste vara uteslutet. Tillsammans med Vänsterpartiet hör Sverigedemokraterna hemma i politisk karantän.