Arena och vänsterkritiken
När Arenaredaktören Devrim Mavi ville sälja in idén att det
är en frihetsfråga att fattiga filippinska kvinnor väljer att försörja sina
barn genom att lämna dem och arbeta som gästarbetare i avlägsna länder, gör hon
det inte genom att argumentera för ståndpunkten i sig. Istället attackerar hon
en ”vänster” som genom att gråta när den ser Lukas Moodyssons film Mammut ger
uttryck för ett ”nykolonialt” behov av att ”tycka synd om migranter”, och som
vägrar acceptera att ”fattiga människor är agenter i sina egna liv”. På så vis
lanserar Arena en syn på ekonomisk exploatering som är så positiv, att inte ens
Timbro skulle våga skylta med något liknande.
Detta är Daniel Suhonens och Dan Josefssons kritik mot
tidningen Arena. Om man bortser från anmärkningen på argumentationsteknik är artikeln präglad
av harm över Arenas samhällsanalys och dess kompatibilitet med frihetliga
slutsatser.
Detta är intressant av två skäl som jag berört i tidigare
texter. För det första är det talande att det röda skynket för
Suhonen/Josefsson är just frihetlighet och till och med en grundval som att
även människor tillhörande ”svaga grupper” är aktörer kapabla att utöva egna
val (finvänstern på kultursidorna håller sig för sin del gärna med en chic
valfrihetsångest som vanligt folk på jakt efter fynd och extrapriser inte har
råd med). Som jag påpekar i Neo 6 – 2008 är detta en faktor bakom att stora
delar av vänstern (då ironiskt nog exemplifierad med Björn Elmbrant i Dagens
Arena) tappat markkontakten i klassanalysen. Som Suhonen/Josefsson visar gäller det inte bara
meningsmotståndare, utan även de grupper man så gärna talar för. Som jag skrev
då:
För vänsteretatister måste
liberaler få rollen som klassfienden, annars går världsbilden inte ihop. Av
samma skäl tror de att det är solidaritet att se på arbetare och vanligt folk som hjälplöst beroende av
en överhet, och progressivt att själva via staten utgöra en sådan överhet.
I denna livslögn framhärdar
frasradikalerna, alltmedan liberaler fnissar åt deras bombastiska
klassfantasier och arbetarklassen sedan länge genomskådat deras politik.
I verkligheten finns inte den skarpa gränsen mellan frihet
och vänster, bara mellan frihet och etatism. Det är därför Arena kan läsas med
behållning och stundtals med delad analys och uppfattning även från mitt håll.
Somliga av deras skribenter är inte alltid etatister. Det innebär inte att Arena är sämre på att förstå och skildra utsatta människor eller arbetarklass, snarare tvärtom.
För det andra ger denna diskussion inom vänsterns olika
schatteringar ytterligare luft under vingarna för min tes kring den liberala
kapitalismens livskraft, att en betydande del av denna är förmågan att
inkorporera kritisk analys och alternativa ordningar.
