Neo Blogg


Mattias Svensson - 13 januari, 2010

Arena och vänsterkritiken

När Arenaredaktören Devrim Mavi ville sälja in idén att det
är en frihetsfråga att fattiga filippinska kvinnor väljer att försörja sina
barn genom att lämna dem och arbeta som gästarbetare i avlägsna länder, gör hon
det inte genom att argumentera för ståndpunkten i sig. Istället attackerar hon
en ”vänster” som genom att gråta när den ser Lukas Moodyssons film Mammut ger
uttryck för ett ”nykolonialt” behov av att ”tycka synd om migranter”, och som
vägrar acceptera att ”fattiga människor är agenter i sina egna liv”. På så vis
lanserar Arena en syn på ekonomisk exploatering som är så positiv, att inte ens
Timbro skulle våga skylta med något liknande.

Detta är Daniel Suhonens och Dan Josefssons kritik mot
tidningen Arena
. Om man bortser från anmärkningen på argumentationsteknik är artikeln präglad
av harm över Arenas samhällsanalys och dess kompatibilitet med frihetliga
slutsatser.

Detta är intressant av två skäl som jag berört i tidigare
texter. För det första är det talande att det röda skynket för
Suhonen/Josefsson är just frihetlighet och till och med en grundval som att
även människor tillhörande ”svaga grupper” är aktörer kapabla att utöva egna
val (finvänstern på kultursidorna håller sig för sin del gärna med en chic
valfrihetsångest
som vanligt folk på jakt efter fynd och extrapriser inte har
råd med). Som jag påpekar i Neo 6 – 2008 är detta en faktor bakom att stora
delar av vänstern (då ironiskt nog exemplifierad med Björn Elmbrant i Dagens
Arena) tappat markkontakten i klassanalysen. Som Suhonen/Josefsson visar gäller det inte bara
meningsmotståndare, utan även de grupper man så gärna talar för. Som jag skrev
då:

För vänsteretatister måste
liberaler få rollen som klassfienden, annars går världsbilden inte ihop. Av
samma skäl tror de att det är solidaritet att se på arbetare och vanligt folk som hjälplöst beroende av
en överhet, och progressivt att själva via staten utgöra en sådan överhet.

I denna livslögn framhärdar
frasradikalerna, alltmedan liberaler fnissar åt deras bombastiska
klassfantasier och arbetarklassen sedan länge genomskådat deras politik.

I verkligheten finns inte den skarpa gränsen mellan frihet
och vänster, bara mellan frihet och etatism. Det är därför Arena kan läsas med
behållning och stundtals med delad analys och uppfattning även från mitt håll.
Somliga av deras skribenter är inte alltid etatister. Det innebär inte att Arena är sämre på att förstå och skildra utsatta människor eller arbetarklass, snarare tvärtom.

För det andra ger denna diskussion inom vänsterns olika
schatteringar ytterligare luft under vingarna för min tes kring den liberala
kapitalismens livskraft, att en betydande del av denna är förmågan att
inkorporera kritisk analys och alternativa ordningar.


Mattias Svensson - 7 januari, 2010

Ett litet tips till DN:s ledarredaktion

Men i Sverige är det näst intill omöjligt att enkelt hitta
billighetsupplagor av Hjalmar Söderberg – om man nu ändå fått för sig
att sticka ”Den allvarsamma leken” i händerna på en twittrande
tonåring. Här kanske den nya tekniken är en möjlighet och inte ett hot.

Herrarna bakom denna brådmogna spekulation är DN:s ledarsida, som i sin huvudledare idag hoppas på en statlig utredning om bokens framtid. De är lite rörande i sin teknikanalfabetism. Utöver att göra världens sortiment av nya böcker tillgängliga inom några dagar, har internet också gjort Sveriges, och i allt högre utsträckning världens, gamla böcker tillgängliga. Begagnade böcker är nu nå- och sökbara utan att man behöver rota runt på antikvariat. På bokborsen.se finns Hjalmar Söderbergs ”Den allvarsamma leken” redan idag tillgänglig från 24 kronor (+porto). Är inte det billigt nog?


Mattias Svensson - 5 januari, 2010

Upprepad förolämpning

Maud Olofsson har hamnat i blåsväder igen efter att för
skattemedel gett sig ut på jakt i radio 
efter ”ambassadörer” för kvinnligt företagande. Den där jakten har pågått ett
tag nu. Redan 2007 efterlystes ambassadörer, och redan då påpekade Neos
Peter Wennblad ett tankefel bakom hela upplägget:

Och vad får de kvinnliga företagarna för denna arbetsinsats?

Svar: inget.

”Arbetet sker på volontärbasis”, skriver
näringsdepartementet, men utlovar ändå luftiga belöningar i form av
”nätverk” och ”personlig utveckling”.

Som näringsminister borde Maud Olofsson borde veta följande.
Ett livskraftigt företagande handlar i grunden om en enda sak: att sälja.
Säljer du inte, finns du inte. Nog kan ”inspiration” och
”påverkan” vara hur trevligt som helst, men genererar det inga intäkter,
direkt eller indirekt – sorry.

Och formuleringen att ”ambassadörsuppdraget ska heller
inte gå ut över din dagliga verksamhet i företaget” är närmast en
förolämpning. För huvuddelen av småföretagarna utgör nämligen den ”dagliga
verksamheten” i stort sett all vaken tid – nästan hälften jobbar tio
timmar per dag, eller mer.

Även Sakine Madon har gjort en liknande reflektion
kring varför just kvinnliga företagare förväntas ställa upp när staten kallar.
Det är närmast ett sundhetstecken att den fluffiga kampanjen inte verkar ha
genererat något större gensvar hittills.