Om kvoteringen på Newsmill

I dag skriver jag om Moderaternas kvoteringsförslag på Newsmill och påminner om att kvinnor är i majoritet bland Sveriges högskolestudenter, trots kvotering.  

Ralph Naders prokapitalistiska antites

Culturally, Nader is tone-deaf, even illiterate, a
quality that makes reading his book like watching an accident; you
know it’s going to be awful, and it remains awful, but you
helplessly watch anyway.

Joseph Mailander recenserar konsumentaktivisten och vänsterpolitikern Ralph Naders bok Only the super-rich can save us för Reason Magazine. Den ska tydligen vara ett slags halvlitterärt svar på Ayn Rands kapitalistiska roman Atlas Shrugged som för närvarande säljer rekordmycket. Storyn är att ett antal superrika kapitalister agerar för att tillåta fackföreningar på Wal-Mart eller spela in sånger med ansvarsfulla budskap om döende isbjörnar, ‘If It Takes Forever, I Will
Wait For You, but the Polar Bears Won’t.’

Känslan av att vara för evigt kommer att döma av recensionen att drabba många läsare under Naders 733 sidor. Mailander skriver om sin upplevelse med boken: ”you’re thinking that these hours you spend together will be
insufferable and horrifying but also something worth telling your
friends about enduring.” Jo, det är en läsvärd recension.

Och man får trots allt ge Nader en poäng för sin egensinnighet. (Efter Boris Benulics vältaliga presentation är jag inte förvånad.) Hans budskap att kapitalister kan göra världen bättre genom välgörenhet och miljöengagemang, och gör det redan idag, är knappast det budskap som svenska kultursidor lär ha hoppats på från en gammal vänsteraktivist i finanskrisens spår. Nader har förstått så mycket som att det är på moralens område, inte nödvändigtvis politikens eller ekonomins, som han vill vara Rands antites.

Dock verkar hans bok även ha blivit en antites till Rand i rent litterärt avseende. Jag skulle i alla fall kräva betalt för att läsa den. Kultursidesredaktörer kan se det som ett erbjudande om en recension.

Modetips i samarbete med Göran Greider

Gudarna ska veta att jag inte hör till skaran av Mona Sahlins beundrare. All min fantasi räcker inte för att skapa en mental bild av henne som kompetent regeringschef eller svensk representant i de storpolitiska sammanhangen. Men det får ändå finnas gränser för vad man lägger henne till last.

Under dagen har Aftonbladet rådfrågat olika experter, samt den egna läsekretsen, om Sahlin. Det gäller inte hennes vitt omtalade okunskap i tunga politiska sakfrågor eller synbara distans till allt politiskt, utöver det rent kommunikativa. Nej, det gäller hennes designerväska.

Men okej, Aftonbladet är en underhållningsprodukt med vissa inslag av samhällsbevakning. Så det må kanske vara hänt. Värre är att Göran Greider, chefredaktör på Dala-Demokraten, poet, författare och allmän sofftyckare, är så våldsamt indignerad över den olycksaliga väskan. På Newsmill förklarar han hur saker hänger ihop: 

”Enkelt uttryckt är det så här: Först späds de högsta skiktens inkomster på av högre löner eller skattesänkningar. Då köper de sig ett större hus, en dyrare bil eller ett svindyrt armbandsur. Det innebär att skikten precis under det översta tvingas delta i statusjakten och i sin tur skaffa sig litet större hus eller dyrare vanor – och så är den konsumistiska kedjereaktionen igång. 

…för en socialdemokratisk partiordförande borde kampen mot social ojämlikhet vara det centrala. Så uppfattar de flesta väljare det. Hennes dyra handväska ger precis motsatt meddelande.”

Hängde ni med? Mona Sahlin har en dyr väska. Ergo: andra ”tvingas” skaffa sig nästan lika dyra väskor. Ergo: det socialdemokratiska partiets ordförande orsakar personligen såväl konsumtion (oooh!) som klassklyftor.

Själv tycker jag att ett av Sahlins mer sympatiska drag är hennes frekventa bruk av formuleringen ”Vi som har jobb och höga löner”. Den kan jämföras med Göran Persson, vars miljoninkomster, herrgård och exklusiva vanor inte för ett ögonblick ändrar hans bild av sig själv som väderbiten proletär. Sahlin erkänner utan omsvep att hon, liksom alla toppolitiker, befinner sig i samhällets högsta skikt. Den sortens hederlighet är, kan man tycka som cynisk betraktare av det politiska poserandet, något som bör premieras.

Men Greider efterlyser tvärtom hyckleri från oppositionens främsta företrädare. Hon företräder, enligt honom, de fattiga och måste därför själv se fattig ut, om så bara för syns skull.

Det reser frågan om huruvida Greider tillämpar samma resonemang på sig själv. Jag har hittills förmodat att hans eviga flanellskjortor och golvmopp till frisyr är ett uttryck för personliga preferenser. Men kanske är det inte så.

Kanske önskar Greider inget hellre än att bara en enda dag om året få dra på sig pikétröja, kamma kalufsen bakåt och knyta en pullover runt axlarna. Och kanske är det bara hans djupa känsla av ansvar och solidaritet  – gentemot partiet, gentemot tidningen, gentemot landets alla vårdbiträden – som hindrar honom från att leva ut dessa lustar.

I så fall är hans fixering vid den sahlinska accessoaren begriplig, om än inte helt rationell. Det avslöjar dessutom den för Greiders arbetarcredd besvärliga omständigheten att han faktiskt tror att arbetare i gemen ser ut som han. Att default-looken för en svarvare eller snickare är något som skjutits med kanon rakt igenom en second hand-affär.

Om det är så avslöjar det att han, åtminstone på ett mentalt plan, befinner sig betydligt längre från det arbetande folket än vad Sahlin gör.