Juni 1987

Alltid kul att titta i gamla tidningar. I mitten av juni
1987 hade Margaret Thatcher just vunnit sitt tredje val i Storbritannien,
vilket några svenska ledarsidor noterade på sitt kommenterande neutrala vis med
något beklagande om att mittenalliansen av socialdemokrater och socialliberaler
inte hade lyft.

Centern valde en ny ordförande, Olof Johansson, som ägnade en
tredjedel av sitt installationstal åt miljöfrågorna; försurningen skulle bekämpas
och kärnkraften avskaffas (idag är kärnkraften lösningen på vårt stora
miljöproblem, och försurningen? Tja, skogarna dog inte av ”en långsam atombomb”
som befarat) Johansson krävde även etisk lagstiftning för börsen och kritiserade
folkpartiet för att vilja sänka de högsta marginalskatterna (en högre
tjänsteman betalade då 75 procent i marginalskatt, förvisso ner från 87 procent i början av 1980-talet). Det varnas för pirater i
Aftonbladet, märkespirater som tillverkar falska Lacoste-tröjor. Sydsvenskan
varnar i rubriken ”18 miljoner utan hem 2000” om hemlösheten i USA (det blev
skattningsvis
mellan 4 och 13,5 miljoner).

IFK Norrköping ledde fotbollsallsvenskan och Karlskrona AIF hade fortfarande ett ganska slagkraftigt lag i näst högsta divisionen. Eurythmics hade precis spelat i Sverige och ”alla var där”, några hade även flockats i Hunnebostrand där Samantha Fox mimat till två av sina låtar, vilket publiken var högljutt missnöjd med. En annan folkstorm syns i
Aftonbladet, en telefonsluss den 16 juni där människor får klaga på
Televerket, apropå att en person nyligen avkrävts 45 000 kronor i
installationsavgift. Rubriken ”Avskaffa televerkets monopol”.

Det hände en del annat också, som bland annat kommer att
genera en pompös ledarsida, vilket är ämnet för min artikel i nästa Neo.

Effektivitetsskäl, sade Bull

Leif Lewin gör sig idag på DN Debatt
till talesman för det kanske allra dummaste argumentet för Lissabonfördraget:
att det skulle göra EU ”effektivare”. Det är förvisso alldeles sant att
majoritetsbeslut på fler områden skulle göra EU ”effektivare” på att producera
nya lagar, regleringar och direktiv.

Problemet, och det är ett högst påtagligt problem, är bara
att EU redan idag är hypereffektiva mätt i att åstadkomma beslut om nya lagar.
Detta leder till stora kostnader och effektivitetsförluster. De senaste tio
åren 1998-2008 har EU stått för över 70 procent av regleringsbördan mätt i kumulativa
kostnader i Storbritannien (källa: Open Europe). Vare sig objektiva mått eller en fråga bland folk ger vid handen att EU
lagstiftar för lite och lägger sig i för få saker, det ”problem” som
Lissabonfördraget försöker ”lösa”.

Lewin missar också att en demokratisk konstitution måste ha
andra och nödvändiga beståndsdelar än majoritetsbeslut som EU fortfarande
saknar, framför allt en avgränsning av makt och befogenheter och en maktdelning
mellan institutioner. I EU är tvärtom allt riggat för att expandera makt och
inflytande (integrationstanken), vilket Lewin själv beskriver väl, och
institutionerna håller varandra om ryggen i detta syfte. Lissabonfördraget öppnar
snarare nya dörrar för maktexpansion utan att ens behöva gå via nya fördrag.

Det finns heller ingen exekutiv att ställa till svars i
allmänna och fria val mellan politiska alternativ, och därmed ingen möjlighet
att bedöma en politisk helhet och sätta stopp för maktapparatens framfart. Det
bästa alternativ vi haft till detta har varit de nationella folkomröstningar om
EMU och diverse fördrag där motviljan mot den nuvarande maktexpansionen och regleringsivern
tydligt framgått, men lika tydligt negligerats av EU och nationella regeringar.

Allt som finns är en väloljad regleringsapparat som Lewin
vill tjuvtrimma ytterligare några varv, även om det innebär att köra över
folkviljan. Som demokratisyn är det närmast nyspråkligt.