Neo Blogg


Mattias Svensson - 24 augusti, 2009

Harmlösa förslag inför moderatstämman

 ”Vi vill aktivera hela Sverige i ett nationellt arbete för
att främja hälsa och välmående. Arbetet ska resultera i konkreta förslag och
samla representanter från vården, näringslivet, kommunen, idrotten, vårdföretag
på ideell grund, skolan, kulturen, politiska företrädare, övrig
frivilligrörelse etcetera.

Förslagen ska samlas i en nationell handlingsplan för bättre
hälsa – ’Hälsosamma Sverige’ – som ska innehålla ett stort antal konkreta
åtgärder inom flera områden.”

Det är med förslag som detta som moderaterna tänker skilja
ut sig och Alliansen inför valet om ett år – ännu en ”nationell handlingsplan”
baserad på korporativ medverkan. De vill i rättvisans namn framför allt ”verka
för en hälso- och sjukvård där kvaliteten sätts i första rummet”, som första
punkten i deras sjukvårdsproposition lyder. Detta och liknande exempel i stor
stil och med rubriker som ”En trygg och säker primärvård” är det intellektuella
resultatet av arbetsgrupper tillsatta redan förra året och det som nu ska
diskuteras på moderaternas arbetsstämma i slutet av veckan. Hur mycket
diskussion det nu blir om att sjukvården ska hålla kvalitet.

Betydligt radikalare är visionen om att avskaffa alla
skatter fram till 2050. Nä, jag skojar bara! Moderaterna vill inte diskutera
skattetryck på lång sikt, trots att det är en faktor som låter sig styras av
politiska beslut eller kanske just därför. De har däremot en vision om att
”Sveriges nettoutsläpp av växthusgaser 2050 är noll”. Någon behäftad
kostnadskalkyl för en faktisk omställning finns inte, men en vision är ju å
andra sidan kostnadsfri och vem kommer att minnas en 40 år gammal moderat
arbetsstämma 2050? Det är förmodligen den enda radikala visionen i programmet.

Om den kommande moderata arbetsstämman handlade dagens
bloggträff med Per Schlingmann. Där fick vi reda på att moderaterna satsar på
sjukvård, klimat, integration och ”jobb, kunskap och välfärd”. Ett av förslagen
i de sistnämnda kategorin är att satsa på kunskap redan i förskolan. Själv kom
jag precis från ett psykologtest med min treochetthalvtåring där han brände att
nämna tre djur, åtta dagar efter att jag investerat en dryg tusenlapp i ett
besök på Kolmården med delfiner och hela konkarongen. Jag tror kort sagt inte
att det finns någon lavin av latent tillväxt här.

Jag passade också på att fråga om varför frågor om digital
frihet och integritet saknas (påpekat av HAX) och fick svaret att detta beror på att partistyrelsen prioriterar frågorna
ovan. Schlingmann sade förvisso att frågor kring nätet, integritet och
upphovsrätt ”är en av de stora framtidsfrågorna.” Men några förslag,
arbetsgrupper eller liknande har moderaterna inte att komma med. Sedan kunde
jag inte låta bli en elaking apropå partiets jämställdhetssatsningar när jag
efter att ha frågat om dem och fått ett svar som gick ut på att några förslag
inte riktigt fanns men väl ett målmedvetet arbete i att försöka se orsaker och
strukturer. Då undrade jag varför Schlingmann fyra gånger nämnt ”Lars Ohly och
Peter Eriksson” som Mona Sahlins koalitionspartner, men inte berört Erikssons
språkrörskollega Maria Wetterstrand en enda gång. Minsann om inte Schlinge
rodnade lite där och mumlade att det var rent oavsiktligt.

Att döma av träffen och min bläddring i arbetsstämmans
handlingar är intrycket att moderaterna satsar allt på att framstå som
statsbärande och ”ansvarsfulla”, och ser en tröttande harmlöshet i politiska
förslag och resonemang som en del i denna strategi.


Mattias Svensson - 21 augusti, 2009

Mera Neo i media

Neobloggaren Hanna Wagenius intervjuas i Sydsvenskan och pläderar för ett starkt liberalt alternativ i politiken (jag är dock inte säker på att det är vad man får om man korsar centern och folkpartiet).


Mattias Svensson - 21 augusti, 2009

”Göran Greider”

”Vem är egentligen Göran Greider? Är det månne en kollektiv
pseudonym?” undrar Mats Gellerfeldt på SvD:s kultursida (20/8, ej på nätet). Så
kommer ett exempel på klassisk Greidersk rundgång. När Greiders senaste bok
recenseras i DN påpekas att ”Göran Greider är medarbetare i DN Kultur. Därför
recenseras
hans bok av Hanna Nordenhök som är litteraturkritiker på
Aftonbladet och poet.” När samma bok recenseras på Aftonbladet påpekas att
Göran Greider är medarbetare även där (ej i nätupplagan) så de har också lånat in en gästrecensent (dock ej från DN
Kultur).

Den senare recensionen ger även vatten på den Gellerfeldska
konspirationskvarnen med följande passage: ”Greiders dikt heter ’Liten sång om
mig själv’ och detta ’jag’ som också är ett ’vi’ är förutsättningen för det
Göran Greider kallat ’medborgarpoesi’.” Gellerfeldt är heller inte ensam om sin
misstanke, redan den gamla bloggen Där är Greider
(2004, visst känns det länge sedan?) försökte kartlägga Greiders flitiga
förekomst i samhällsdebatten.

Denna Greiderska rundgång (eller ”medborgarpoesi”) har ett
tydligare exempel, som vad jag vet bara påpekats av undertecknad, i samband med
att journalisten Miki Agerberg 2007 skrev en naiv bok om fetmaepidemin. Jag citerar ur mitt blogginlägg från 2007:

I januari [2007] kom journalisten Miki Agerberg med sin bok ”Ormen i paradiset – om den globala fetmaepidemin”.
En bok som bland annat i sitt slutkapitel pläderar för fettskatter och andra
statliga ingrepp och regleringar. Inte så konstigt kanske eftersom Agerberg
stödjer sig på personer som Folkhälsoinstitutets Liselotte Schäfer-Elinder
och förre folkhälsoministern Morgan Johansson. Samt på en oberoende
debattör: Göran Greider.

Samme Greider som sedan i Aftonbladet får i uppdrag att recensera boken. En recension där han
självklart passar på att berömma Miki Agerberg för den politiska radikaliteten,
att han ställer krav på statliga ingripanden i livsmedelssektorn och pläderar
för fettskatt (dock utan att nämna att Agerberg i detta citerar Greider
själv).

Så kan slutligen förlaget i sin marknadsföring av ”Ormen i paradiset” citera
recensenten Göran Greiders positiva omdömen.

Det är på något sätt både lite gulligt och väldigt talande.
Om det illustrerar Göran Greiders storhet eller kulturvärldens litenhet må vara
osagt.

Den litterärt bevandrade får i fallet Göran Greider svårt
att inte dra paralleller till romankaraktären Ellsworth M Toohey.

Fast så mycket kameraderi är det ändå inte. DN-recensenten
från Aftonbladet finner en falnande rödfärg när hon jämför dagens ”slentrianmässiga
efterryckningar” med den unge Greider. Aftonbladetrecensenten Jörgen
Gassilewski får till en praktfull sågning av medieprodukten Greider:

Jaget som numera är ett vi har blivit ljudisolerat och
självtillräckligt, det strömmar ut i litterärt erfarna, balanserade och lagom
långa rader. Från talarstolar, i tv-monitorer, från predikstolar och ledar- och
debattsidor. Från hagen, täppan, rabatten och klädaffären. Det är en massmedial
röst som trots sin intimisering framstår som ganska tom och opersonlig.

Kollektivismens självpåtagna talesmän i ett nötskal.