Vad är det med barn som får vuxna att börja jollra?

Vi var beredda på en del förklarande när vi valde tema barn till senaste numret av Neo. Desto mer så som vi inte började i politiska stridsämnen som föräldraförsäkring, kvotering, abort och annat som tragglats till leda i kampen mellan konservativa och socialliberaler kring hur familjen ska styras. En som är fast i det senare tänkandet är Elise Claeson som skriver i SvD idag:

I nummer 2/2009 av liberala magasinet Neo pratas det om föräldralyckan. Men allt handlar om det fria valet – inget sägs om hur politiken ska värna om institutionen familjen.

Avslutningen är talande för den mentala politiseringen i vårt land. Man är inte för någonting om man inte vill gynna det politiskt, och vill man inte det så antas man vara emot. Och detta är det enda som Claeson kan diskutera, strunt i kultur, natur, nationalkaraktär, kärlek och allt annat som numret faktiskt handlar om. Det är absurt. Om människor längtar efter att leva i familjer räcker det ju att låta dem vara fria att välja att göra detta, det behöver inte gynnas eller värnas på bekostnad av dem som väljer att leva annorlunda. Punkt.

Om Elise Claeson varit lite mer för nördiga teoretiska resonemang hade hon kanske också kunnat se att mycket av de småfrågor hon vill träta om följer av den stora staten. Hade folk fått behålla huvudparten av sin inkomst hade aldrig kvotering av statligt betald föräldraledighet kunnat bli den stora politiska frågan i över ett decennium. Precis som teorier kring det rimliga i att en familj där en tjänar 400 000 och den andra ingenting får behålla så mycket mindre än en familj där båda tjänar 200 000 skulle bli obsoleta genom plattskatt på rimligt låg nivå. Men nejnejnej, då pratar man bara ekonomi och ideologi. Och det gick ju inte hem det heller.

Suck.

(Se även Johan Norberg)

Om politikern själv får balansera

Socialliberalen Håkan Boström skriver i DN om debatten mellan liberalen Johan Norberg och den konservative Roland Poirier Martinsson på Timbro. Boströms tes om ”maktbalans” bekräftar att socialliberalismen är precis den grötmyndiga överhetsideologi jag skisserade på i artikeln ”Socialliberalen är ingen frihetsvän” för något år sedan.

”Maktbalans är den ofta förbisedda grunden för ett fritt samhälle – balans mellan klasser, individer och institutioner. Varken total jämlikhet under staten eller total ojämlikhet under patriarkala gemenskaper leder till frihetens rike. Statens makt får inte bli för stor – men inte heller för liten.

Denna gyllene medelväg har gett socialliberalismen rykte för hållningslöshet. Men om inte friheten ska urarta till att den enes frihet blir den andres förtryck, så är en sådan balansakt nödvändig.”

Den avgörande invändningen är att det enligt socialliberalen är makthavaren själv som ska stå för denna ”balans” mellan alla storheter och goda här i världen. Friheten är inte varje människas rätt, utan en nådegåva från överheten, att delas ut efter att socialliberalen räknat samman sin avancerade kalkyl. Det är en lika oändlig som godtycklig uppgift, som leder till en lika oändlig och godtycklig maktutövning mot vilken individen blir rättslös. Varje rätt bygger ju på någons (i praktiken makthavarens) kalkyl och sammanvägning. Erfarenhetsmässigt kan vi ju också konstatera att det sällan blir lagom frihet när politikern själv får balansera, just därför behövs grundlagar och institutionell maktdelning.

Dessutom, på den politiska nivå med dess tvingande makt lika för alla som socialliberalen vill lyfta upp denna finkalibrerade kalkyl, så finns ingen lösning. Balansen mellan allt det viktiga, lockande och tvungna i livet är vare sig i en objektiv eller subjektiv mening lika för alla individer, varför en fyrkantig överhetskalkyl alltid kommer att passa somliga människor illa. Därför är det bättre om staten garanterar människor frihet att göra sin egen avvägning, ja även om det blir fel ibland och det ”inte löser alla
världsproblem”.

 

Den enkla friheten

Det är intressant att Boström i sin utgångspunkt att man inte kan ha frihet utan att den ”balanseras” känner sig som en själsfrände med konservativa. De senare gör egentligen samma godtyckliga avvägning av vad staten får göra, fast direkt med magen, utan pretensen att ha tagit omvägen via huvudet.

I denna grundläggande fråga är det liberalerna mot resten. Friheten från våld och tvång är en väldigt enkel tanke, robust och välprövad. Enkelheten gör makten transparent och rättigheterna möjliga att hävda mot överheten, yttrandefrihet, äganderätt, associationsfrihet eller vad det nu kan gälla. Här bygger liberalismen på den ödmjuka tanken att vi blir klokare genom
konkurrensens och meningsutbytets sociala sökprocess, än genom att votera och slå fast centralt och sedan tvinga alla andra. Att det finns problem gör inte politikens tvångsapparat till lösningen.

Men frihetens enkelhet lämnar intellektuella med en oro eftersom den inte ger alla svaren (påpekat bland annat här och här). Så varnar också Boström för ”de enkla lösningarna” som frihetens största fiende. Eftersom jag läser om den kloke liberalen Frederic Bastiat för en artikel i kulturmagasinet Voltaire så kan jag konstatera att han drog ner byxorna på Håkan Boströms balansresonemang redan på 1840-talet:

”Highway robbery” the wise men said, ”is neither good nor bad in itself; that depends on circumstances. All that needs to be done is keep things evenly balanced and to pay us government officials well for this labor of balancing. Perhaps pillage has been allowed too much latitude; perhaps it has not been allowed enough. Let us see, let us examine, let us balance the account of each worker. To those who do not earn enough, we shall give a little more of the road to exploit. For those who earn too much, we shall reduce the hours, days or months during which they will be allowed to pillage.”

Those who spoke in this way acquired for themselves a great reputation for moderation, prudence and wisdom. They never failed to rise to the highest offices in the state.

As for those who said: “Let us eliminate every injustice, for there is no such things as a partial injustice; let us tolerate no robbery, for there is no such thing as half-robbery or a quarter robbery”, they were regarded as idle visionaries, tiresome dreamers who kept repeating the same thing over and over again. Besides, the people found their arguments too easy to understand. How can one believe that what is so simple can be true?”

Så enkelt är det.

Liberal mot konservativ hos Timbro

Timbros Frihetsvecka  rullade igång igår med en debatt mellan liberalen Johan Norberg och den konservative Roland Poirier Martinsson. Det blev inte så mycket den utlovade dragkampen om begreppet kapitalism, men väl en djupdykning i förhållandet mellan etik, samhällssyn och politik.

En sak som slog mig är hur skilda måttstockar de här både ideologierna ofta mäts med. I pausen pratade jag med Elise Claeson, en annan konservativ profil, och hon hade en harang om att liberalismens utgångspunkt i individen ”inte löser alla samhällsproblem”. Eh, näe. Det är ett rätt tufft kriterium att ställa på någon politisk åskådning att den ska komma ens i närheten av att lösa alla samhällsproblem, men det är rätt talande för med vilken måttstock konservativa mäter när de underkänner liberalismen.

Konservatismen kommer däremot undan med att betraktas som en vag magkänsla eller en god avsikt som egentligen inte behöver leverera något resultat. Det kan låta sympatiskt och spännande för en godmodig intellektuell, men som utgångspunkt för att styra ett land lämnar det människor rättslösa mot en överhet som kan ta sig till det mesta, det är ju deras känslor som räknas när det kniper. Detta gör konservatismen olämplig i praktiken.

Ibland undrar jag om inte konservatismen bäst låter sig fångas som förmågan att hävda självklarheter med sådan emfas att de låter kontroversiella. ”Ingen människa är en ö”, ”det är inte så enkelt”, ”det är viktigt med familjer och gemenskaper” brukar det låta. I sitt crescendo för den konservativa saken hade Poirier Martinsson inte mycket mer att säga än att livet är svårt ibland och man kan inte alltid leva upp till sina ambitioner (det något motsägelsefulla receptet på detta var inte moralisk ambition, utan ett visst mått av självuppoffring).

Det räcker inte med frihet för att skapa ett gott samhälle, sade Roland Poirier Martinsson och fick det att låta som en förödande kritik. Men det är ju egentligen fullkomligt självklart. En människas moraliska ambition och syfte i livet kan inte stanna vid att respektera rättigheter, alltså undvika att slå ihjäl, råna och bedra folk. All empiri och varje rimlig människosyn talar dock för att människor reder sig rätt bra och skapar fantastiska saker under sådana frihetliga politiska ramar, dvs där rättigheter respekteras. Friheten är en bra grund, och som Johan Norberg påpekade nödvändig för att kunna avvika när familjer, företag eller andra institutioner blir kvävande och motverkar individens intressen. Och när staten försökt lagstifta om moral har resultatet sällan blivit ett gott samhälle.

Denna debattens kärnpunkt igår, att relationen mellan etik och politik är indirekt, att man inte få ett moraliskt samhälle genom en moraliserande statsmakt, skrev jag en understreckare om för några år sedan. Här.