Dumma, dumma Norman Borlaug som bara räddade livet på en miljard människor

Dumma, dumma Norman Borlaug som bara räddade livet på
uppemot en miljard människor med sin förädlade vetesort. Kunde han inte ha
tänkt på att det finns fler som svälter? Ja, ungefär så låter Ann-Charlotte
Marteus senaste lilla känsloutbrott på Expressens ledarsida.

Låter jag elak? Förminskande? Jag ber i så fall läsaren om
ursäkt, men efter att jag skrivit en artikel i polemik mot Diane Francis
plädering
för införande av tvångsaborter och befolkningspolis och Pär Holmgrens önskan
att avskaffa allmänna val i klimatets namn, så har jag lite svårt att förstå
logiken i att själv bli utpekad som skurken i dramat av denna Expressenskribent. Om nu inte logik är ett
manligt förtryckarinstrument som till varje pris bör undvikas av feministiska
ledarskribenter, förstås. Då går det ihop.

Så vad är Ann-Charlotte Marteus arg på? Jo, hon menar att
diktaturförespråkaren Pär Holmgren inte alls varit en uppburen svensk
klimatdebattör som fått pris
av miljöpartiet, liksom av Uppsala universitet och åkt landet runt på turné
finansierad av kommunala klimatpengar, och alltså inte bör kritiseras för sina
politiska uttalanden. Likaså att skribenter i hennes egen tidning inte bör tas
på allvar, ens om de förespråkar diktatoriska åtgärder särskilt riktade mot
kvinnor, och därför inte heller kritiseras. Alltså blir Marteus arg på mig för att jag kritiserar de här personerna och deras förslag (jag är tydligen värd
att kritiseras, det var det där med logiken igen).

Marteus är också arg för att jag har fräckheten att fundera
över andra lösningar än de ”restriktioner och nödvändiga försakelser” hon själv
menar är den enda vägen. ”Herre jösses” suckar hon över att jag ”lyriskt”
beskriver hur Norman Borlaugs ”gröna revolution” mot alla experttips räddade
hundratals miljoner, kanske en miljard människor i främst Indien och Pakistan.
Ursäkta, men om man inte får vara lyrisk över en sådan insats för
mänskligheten, när får man vara det då?

Och vad är det som skulle vara så förgripligt naivt med att
ifrågasätta tron att just den globala uppvärmningen skulle vara ett problem
utan någon teknisk lösning? Det skissas redan idag på en mängd mer eller mindre
vilda idéer som alla har det gemensamt att de skulle innebära långt mindre
umbäranden och lidande än restriktionsvägen. Läs gärna mer hos Copenhagen
consensus
som försökt skatta metodernas genomförbarhet och kostnad. Låter det science
fiction att man skulle kunna styra molnproduktionen eller skapa koldioxidfickor
inom några decennier? Visst, men tänk er att ni skulle förklara dagens samhälle
för Ann-Charlotte Marteus konkretbundna föregångare anno 1909. Det hade nog
också låtit science fiction med passagerarflyg, rymdfärder, penicillin eller
att tuberkolosen skulle vara utrotad. Ingetdera resultatet av politiska
toppmöten.

Detta medan det alternativ som ligger på bordet i Köpenhamn
klingar bara allt för välbekant av politikens alla begränsningar. Handel med
utsläppsrätter låter bra i teorin, men är i praktiken en låtsasmarknad som
stoppar miljardvinster i fickorna på ryska oligarker och oljebolag. Läs mer i
vetenskapsjournalisten Ronald Baileys Neoartikel. Till det en astronomisk välståndsöverföring på 5 procent av den
högproducerande världens BNP till världens diktaturstater. Hur naiv måste man
inte vara om man ser detta som den enda möjliga lösningen på mångfacetterade
och komplexa problem som uppstår följer av global uppvärmning? Tror ens
Ann-Charlotte Marteus att Mugabe fixar fungerande skydd mot stigande vattennivå
för sin befolkning om vi bara ger honom pengar?

Sedan blir jag ärligt talat lite trött på perspektivlösa personer
som sitter på sitt tempererade och upplysta innerstadskontor dit de tagit sig
på smidiga kommunikationer och kopplat upp sig mot omvärlden via sin laptop
bara för att gnälla över växthuseffekten som ”ett gigantiskt
marknadsmisslyckande”. Uppvärmningen är ett problem, ja, ett allvarligt hot,
ja, men vi hade levt betydligt sämre liv på alla plan om vi avstått från att
exploatera fossila bränslen, ja människor i stora delen av världen lever akut
sämre och smutsigare liv
i avsaknad av dessa relativt rena energikällor.

Ja, och så skriver Ann-Charlotte Marteus att jag är dum
också. Det är till skillnad från de ovanstående försöken en argumentationsnivå
som passar henne.

 

Uppdatering: Diskutera och kritisera gärna, men spekulativa kommentarer om personers bristande intelligens, humör och utseende lämnar vi åt Expressenskribenter. Nivån här är högre än så.

Om för många människor är problemet så är välstånd och karriär lösningen

Idag sällar sig Birger Schlaug
till skaran av skäggiga revolutionärer redo att införa diktatur i en replik på min artikel igår. Framför allt
är Schlaug bekymrad över barnafödande, även om han åtminstone har vett att ta
avstånd från Kinas repressiva ettbarnspolitik. Beredskapen att införa diktatur
säger han sig ha fått av att vi har reklam och välstånd i världen (”Ser vi inte
upp kommer vi att i full frihet konsumera oss rakt in diktaturen.”) Inte direkt
den rågång mot förtryck och enpartivälde man kan kräva av en demokratiskt
sinnad person. Det är också med förlov sagt ganska en ganska korkad inställning
givet Schlaugs egen analys.

Det är ju denna livsstil i frihet och med relativt välstånd
och inte minst karriärmöjligheter för både kvinnor och män, som vänt trenden
rörande nativiteten. Detta bekymrade makarna Myrdal
redan på 1930-talet och är idag föremål för högerkonspirationer om en demografi
som pekar på ett muslimskt maktövertagande. (Schlaug har en egen i form av den
gula faran med 400 000 fler kineser, mestadels kvinnor. Själv blir jag mer
skrämd av hans världsbild där mänskligt liv är något hemskt och skrämmande.).

Genom hela västvärlden diskuteras ”problemet” med sjunkande
nativitet. Till viss del beror minskat barnafödande på sämre sociala förutsättningar i
exempelvis forna östländer, men mycket ”skylls” på viljan att tjäna pengar,
resa, göra karriär, konsumera. Den livsstil som Birger Schalug kritiserar tycks
mer än något annat ha bidragit till att minska nativiteten. Att låta folk göra vad
de vill inom ramen för ett rikt och fritt konsumtionssamhälle pekar inte mot
ohanterliga befolkningsöverskott. Tvärtom växer det upp något fler människor
som inom ramen för ökad specialisering ökar ett samhälles förmåga att hantera
problem, inklusive miljöproblemen.

Skulle däremot Schalug och andra gröna ta ifrån människor
karriär- och konsumtions- och resemöjligheter som folk i allt fler länder
drömmer om att hinna med som unga (och fertila), ja då blir barnafödande
förmodligen mer prioriterat igen, och försakelsepolitiken kontraproduktiv.

Befolkningsfrågan har alltid inbjudit skrikiga demagoger med
totalitära lösningar, vare sig trenden pekat mot ”för många” eller ”för få ”
födda i framtiden. Om vi kan lära någonting av denna historia som sträcker sig över
hela 1900-talet så är det att skräckscenarierna aldrig slagit in och att folk
tenderar att lösa det där ganska bra lämnade åt sig själva.

 

(Birger Schlaug verkar dessutom okunnig om hur det ser ut
rörande adoptioner (möjligheterna minskar och köerna blir allt längre) och
provrörsbehandling (inte alls så tillgängligt som han tycks tro). Ska människor
kunna räddas från oönskad barnlöshet krävs med all sannolikhet mer, inte
mindre, avancerad och tillgänglig teknisk och medicinsk assistans. Bifogar min
artikel i Neo nr 2, Fem år av längtan.)

Tycker kvinnor att det är okej med tvångsaborter och systematiskt dödande av flickebarn?

– Ettbarnspolitiken orsakar mer våld mot kvinnor och flickor
än någon annan politik på jorden, säger Reggie Littlejohn, expert i
ettbarnspolitik och ordförande för den nyligen grundade Women’s Rights Without
Frontiers  

Jag vet inte vilka källan Epoch Times är, men Utrikespolitiska institutet och Svenska Dagbladet
rapporterar om samma saker. Kinas ettbarnspolitik innebär systematiska
tvångsaborter och ett bortrensande av flickor i massiv skala. Detta är en ordning
som klimatalarmisten Diane Francis
vill införa världen över.

Hur ettbarnspolitiken fungerar har förra månaden dokumenterats av ovan nämnda kvinnorättsorganisation med 14 faktiska fall, nedan är ett av
dem:

”Fall 12” väckte särskild sympati vid utfrågningen
eftersom en bild på en förtvivlad kvinna med ett dött foster bredvid sig i
sängen visades. Wang Liping, en 23-årig kvinna från en by i Henanprovinsen,
blev gravid utan att ha gift sig, eftersom hon och hennes pojkvän var så
fattiga. Hennes familj var mycket glada över att hon skulle få ett barn. I mars
2008 kom befolkningskontrollpolisen och förde bort henne. Hon gjorde motstånd
och misshandlades. Utan någon undersökning satte de artificiellt igång värkar
på henne och dödade ett ”nästan fullgånget barn”, som föddes levande
och skrek i ett par minuter innan det dog. Hon svimmade och när hon vaknade bad
en läkare henne om pengar för att ”göra sig av med fostrets kropp”.
Hon sade att hon inte hade några pengar, så de lindade in barnet i en plastpåse
och lade det bredvid henne, vilket man såg på bilden som visades vid
utfrågningen. Sjukhuset skickade henne senare ytterligare en räkning.

Tycker kvinnor i Sverige att sådana systematiska övergrepp
främst riktade mot kvinnor och flickor är okej?

Ni får ursäkta att jag ställer en så osmaklig fråga, men det finns ett skäl. Det är så gott som uteslutande män som reagerat mot förslaget om ettbarnspolitik i klimatets namn. När jag tittar på
knuff vilka
bloggar som kommenterat min replik på Francis
i Expressen idag, så är femton av sjutton poster författade av män. Sak samma
på Facebook där jag fått respons från dryga tiotalet män, en kvinna. Såvitt jag
kunnat utröna finns bara en kvinna bland tiotalet kommentarer på Diane Francis
artikel.

Detta förbryllar mig. Varför är renhållningsarbetet mot
klimatalarmisternas ytterlighetsförslag och diktaturkramande ett manligt
reservat? Varför är det så till och med när förslagen handlar om att släppa lös
repressionen och kontrollapparaten mot kvinnors kroppar? Var är ni alla
feminister som kan uppröras över hemmafruar eller ojämlikt sammansatta
företagsstyrelser, när ett system som innebär massdödande och systematiska övergrepp mot kvinnor propageras? Jag kan
bara inte tro att ni är likgiltiga.