Amir Taheri om Iran och kärnvapen

 

I helgen intervjuades den iranske journalisten Amir Taheri om Irans försök att skaffa kärnvapen på amerikansk TV. I nya numret av Neo skriver han om presidentvalet, med både en historisk bakgrund och en förklaring till vad som hänt: Teokratin möter motstånd.

I Expressen om Klaus och EU

Det är skillnad på efterspelet till folkomröstningar beroende på om folket svarat som EU vill eller inte. Med den iakttagelsen som utgångspunkt skriver jag på Sidan 4 i Expressen idag om behovet av en liberal Europavision frigjord från nya politiska befogenheter i Bryssel, precis som det går att nära en amerikansk dröm, utan att gilla Washington. Och att jag håller tummarna för Vaclav Klaus:

Integrationen lever och mår bra, även utan nya överstatliga
befogenheter.Billigare flygresor har gjort mer för att ena Europa än att
EU-loggan pryder skolmatsalarna med budskap om subventionerad mjölk. I många fall bygger integrationen just på politikens
frånvaro. I avsaknad av centrala harmoniseringar ger skattekonkurrens och olika
legala lösningar en ständig tävlan i att lära av sina grannar för att bättre
kunna uppmuntra dynamisk utveckling och affärer.

Valet riggat på Irland

Idag skulle kunna bli en vacker dag, en dag när Irland
hjälper Europa att skaka av sig det ok av ytterligare vida och godtyckliga
befogenheter till överstaten som går under namnet Lissabonfördraget. Fast så
fungerar inte demokrati i EU-sammanhang. Det är istället en process lika
förutsägbar som ett presidentval i Ryssland eller Zimbabwe, där bara ett svar
godkänns. Fördraget har röstats ner i Nederländerna och Frankrike, liksom på
Irland, men ändå kommit tillbaka. I Sverige och Storbritannien har besluten
smusslats undan varje folkligt mandat, beslutet i Sverige
var vare sig en fråga i valrörelsen 2006 eller föremål för folkomröstning.

Demokratisynen bakom denna enda väg mot fler och vidare
EU-befogenheter åskådliggörs i ett nu klassiskt youtubeklipp där Margot Wallström
inte kan svara på vad folk kan göra som skulle kunna stoppa fördraget när det
uppenbarligen inte räcker att rösta nej.

 

Lite intressant är det att konstatera att demokratins
väktare i relation andra länder och sammanhang är så förstående för att ett nej
aldrig är ett nej i EU-sammanhang. Per Gudmundson på SvD är kritisk till detta
förfarande och dess ansikte, Margot Wallström, men trasslar in sig i ett smått
fantastiskt resonemang på SvD-bloggen:

”Intervjun illustrerar den konflikt som finns i
EU-projektet. Det har inte uppkommit underifrån och upp, och har inte
etablerats genom metoden en man – en röst, eller genom majoritetsbeslut.
Däremot har de förvisso folkvalda regeringarna varit pådrivande. Om man
jämställer demokratibegreppet med folkomröstningar eller direktdemokrati så
upplevs EU:s framväxt således djupt odemokratisk. Med en annan definition
mindre så. Och om man slutligen ser till resultatet har EU åstadkommit mycket
gott. Och det är nästan svårt att i dag finna stöd för att upplösa EU, så
självklart finns unionen i folks medvetande. Att döma av opinionsmätningarna så
även på Irland.”

Med definitionen att EU har åstadkommit
”mycket gott” (Jordbrukspolitiken? Regionalpolitiken? Övervakningslagarna?
Regleringsbördan?) så spelar det där med att folk röstat ner fördraget inte så
stor roll (eller hur ska man egentligen tolka att något ”djupt odemokratiskt” med en annan definition blir ”mindre så”?). Ändamålet helgar medlen kallas det, och var före 1989 något vi
förknippade med apologeter för andra system som även de var demokratiska i en
annan betydelse än den gängse liberala.