Paulina Neuding - 11 oktober, 2009
Humor, även ofrivillig sådan, kan få politiska konsekvenser
och i förlängningen förändra världen. Så kan man sammanfatta de mer försiktigt
kritiska reaktionerna efter att den norska Nobelkommittén förärat Barack Obama
Nobels fredspris. Exempelvis skriver DN:
Genom att belöna Obama
med ett Nobelpris har den norska kommittén bidragit till att höja de redan
orealistiska förväntningar som finns på USA:s president. Därmed har man gjort
såväl honom som fredspriset en otjänst.
Problemet med årets
pris er at den kan undergrave autoriteten både til dem som gir og han som
mottar prisen.
Skadan hade kunnat göras
ogjord, konstaterade libertarianska Reason magazines Nick
Gillespie före Obamas tal i Vita husets rosenträdgård i fredags:
Congrats to President Barack
Obama on being awarded the Nobel Peace Prize, which everyone in the world, with the exception
of the committee that decides the award, basically agrees is undeserved. (…) He should pull a Le Duc Tho, the North
Vietnamese negotiator who declined a joint prize with Henry Kissinger for the
simple reason that ”his country was still not at peace.”
That would not only honor the spirit of the prize, but make it easier for Obama
to actually work toward peace.
I Wall Street Journal konstaterar Peggy Noonan under rubriken A Wicked and Ignorant Award:
In one mindless stroke, the committee has rendered the Nobel Peace Prize a laughingstock, perhaps for as long as a generation. And that is an act of true destruction, because it was actually good that the world had a prestigious award for peacemaking.
The members of the committee have also put the young American president in a terrible place. They make it look like all the talk of ”The One,” the heartthrob of the European elite, the darling of the international left, is true. They make him look prefabricated and inauthentic, an empty structure held up by essentially silly people. Which puts him at a disadvantage in his own country, because Americans don’t really like it when flaky European politicians tell them how they ought to see him or the world.
Hon lanserar det radikala
förslaget att Obama under sitt tacktal i Oslo ska överraska sina otvetydigt
antiamerikanska norska värdar med att
– hylla idén om Amerika:
How to redeem this?
That is a hard question, but here is one idea. The president will deliver a big
speech in Oslo Dec. 10: white tie and tails, a formal, bound statement.
The world, as they say, will be watching. He should deflect the limelight. (Can
he?) He should make his subject bigger than himself. (Is there a subject bigger
than himself?) He has been accused of traveling through the world on an
extended apology tour. That isn’t fair, but the tag is there. How about an
unapologetic address, a speech, with the world’s elites leaning forward and
listening, about the meaning of America? A speech that shows a grounded and
sophisticated love for his country and its great traditions and history. Not a
nationalistic speech, not a prideful one, but a loving one.
Mer i facket avsiktlig
humor som kan förändra världen: Aron Flam och Jonatan Unge åker till Aftonbladet för
att lämna tillbaka något som de, typiskt nog, har stulit från palestinska
barn. Åh vad jag önskar att fler hade deras inställning.
Mattias Svensson - 10 oktober, 2009
Lissabonfördraget har godkänts av de folkvalda parlamenten i 26 av EU:s
medlemsländer, utsedda i fullt demokratiska val. I det 27:e medlemslandet,
Irland, röstade två tredjedelar (67%) ja till fördraget i en folkomröstning.
Detta tycker jag nog är en ovanligt tydlig demokratisk grund. Att ena 27 länder
är en nog så svår uppgift även i mindre omfattande frågor. Detta breda stöd är
en stark signal om att Lissabonfördraget är efterfrågat och välbehövligt.
Så här
beskriver Sveriges ansvariga minister Cecilia Malmström processen fram till EU:s Lissabonfördrag.
Att utlovade folkomröstningar ställts in (Storbritannien, Portugal) eller
negligerats (Nederländerna, Frankrike, Irland) efter press från de andra
medlemsstaterna, eller att frågan gått igenom parlamenten utan något mandat
från allmänna val, som i Sverige, har varit regel snarare än undantag, att
ansvarig kommissionär inte kunnat ge besked om vilket folkligt uttryck som
skulle kunna innebära att fördraget förkastades och kastades i den papperskorg
där det hör hemma, det existerar inte i Malmströms skönmålade värld. I hennes
världsbild har detta retuscherats till ett entusiastiskt och massivt ja, så
massivt att det som bara hotas av ”[e]n ensam man i en union med 500 miljoner
medborgare” som hon beskriver
Tjeckiens president Vaclav Klaus i hans officiella befogenheter som statschef.
”Är riksdagsbeslut odemokratiska?” frågar Malmström
retoriskt och förbigår det faktum att endast folkpartiet, som knappast gjorde
något succéval utan backade kraftigt, sökte mandat i valet 2006 för något slags
EU-konstitution. Alliansen passade i utfrågningarna, väl medvetna om att de
inte har folket med sig i frågor om att massivt utöka EU:s makt och
befogenheter. Det odemokratiska, Cecilia Malmström, består i att du och
regeringen i efterhand låtsats ha ett sådant mandat och drivit igenom en
omfattande förändring med bäring på grundläggande maktdelning utan att folket
kunnat ha inflytande vare sig i val eller genom en folkomröstning. Detta
mönster går igen genom Europa, vilket inte är så konstigt eftersom politiker i
gemen är mycket mer entusiastiska över nya EU-befogenheter än deras
befolkningar.
Det riktigt läskiga är att jag misstänker att Cecilia
Malmström inte förställer sig i sin skönmålning av ett Europa där
”Lissabonfördraget är efterfrågat och välbehövligt”. I de ordförandegemak där
hon numera rör sig är detta förmodligen en etablerad och okontroversiell
sanning. Hit når helt enkelt inga folkliga invändningar annat än filtrerade i
EU-rapporter
som förklarar Irländarnas nej till Lissabonfördraget med CIA-komplotter och bloggare som haft fräckheten att vara kritiska till Bryssel (om Malmström sorterar detta under ”tankepaus” eller ”dialog med irländarna”
vet jag inte), alternativt protester från bidragsberoende bönder och andra
välunderhållna särintressen som makthavarna kan uppleva att de behöver ta om
hand. Att lämnas i fred med egna beslut är inte längre ett alternativ. I Cecilia Malmströms värld jublar alla över Lissabonfördraget, och den som till äventyrs inte gör det är bara en ensam folkfiende eller nyliberal eller kommunist eller CIA-agent. Det är denna mentalitet som mer än något annat utgör EU:s demokratiproblem.
Bakgrund:
Mattias Svensson (Expressen) Klaus kan rädda EU-demokratin
Cecilia Malmström (blogg) När kommunister och nyliberaler är överens…
Mattias Svensson (Neobloggen) Pinsamt ministersvar
Johan Norberg (Metro) EU-ledarna behandlar oss som barn
Cecilia Malmström (blogg) Är riksdagsbeslut odemokratiska?
Mattias Svensson - 6 oktober, 2009
Cecilia Malmström, folkpartiets EU-minister, kommenterar min Expressen-artikel
om EU, Vaclav Klaus och en liberal Europavision i en bloggpost. Eller, ja,
själva innehållet berörs egentligen inte. Folkpartisten Malmström kör istället
det trötta retoriska greppet att kleta ihop liberaler och kommunister (vi får
väl vara glada att hon lämnade Sverigedemokraterna utanför den här gången) för
att kritiken mot Lissabonfördraget och hur det drivits igenom på tvärs med
folkopinionen kommer från flera politiska läger.
Kritiken i sak berör inte Malmström alls. Inte hur Alliansen
passade att söka mandat för denna stora fråga i valet 2006, inte hur den
svenska folkopinionen negligerats, inte hur statschefer i andra länder pressats
att inte underkasta Lissabonfördraget folklig prövning, inte hu Irländarnas nej
negligerades, inte heller att det i stort sett identiska konstitutionsförslaget
förslaget röstades ner i Frankrike och Nederländerna. Hon försöker istället
låtsas som om 27 länder, där bara Irland vågat konsultera sitt folk, står mot
en ensam Vaclav Klaus. Så talar en propagandaminister.
Malmström har dock en fråga som förmodas vara retorisk:
Jag vill därför ställa den raka frågan: på vilket sätt är
Nicefördraget mer demokratiskt? Det ger mindre makt till det direktvalda
Europaparlamentet än Lissabonfördraget. Det ger sämre insyn och öppenhet när EU
tar beslut. Det ger de nationella parlamenten mindre möjligheter att säga stopp
när beslut tas i EU som hör hemma på nationell eller lokal nivå. Och det
innhåller inte den stadga för grundläggande rättigheter som ger alla
EU-medboragre en uppsättning garanterade rättigheter när EU fattar beslut.
Visst är Nice att föredra framför fler majoritetsbeslut på
fler områden för alla som inte tycker att EU har för svårt att spotta ur sig
lagar och regler som det är. Men att man är emot ett förslag om ökad
överstatlighet och ett förslag till ”rättighetsstadga” som inkluderar ”rätt”
till statlig arbetsförmedling, betald semester och en rad andra positiva
rättigheter som mer liknar en politisk önskelista än okränkbara rättigheter som
yttrandefrihet, innebär förvisso inte att man är för status quo. Vare sig åt
det ena eller andra hållet. Om jag var EU-federalist skulle jag vara vansinnig
på Lissabonfördraget eftersom dess ihåliga rättighetsstadga och ensidiga
utökande av överstatlig makt omöjliggör den maktdelning och respekt för
grundläggande rättigheter som en liberal federalism måste bygga på. Det är den
tanken mer än någon annan som omöjliggjorts med Lissabonfördraget. Likaså torde
även de som gillar innehållet i Lissabonfördraget kunna se att det knappast
etablerats med demokratiska metoder utifrån något folkligt mandat i
medlemsländerna.
Men EU-minister Malmström ser inga problem med att ha kört
över opinionen i sitt land utan mandat för frågan. Och med tanke på att hon
jublat över att EU-direktiven invaderat våra kylskåp
lär hon väl knappast hålla med om avslutningen i min artikel om att Europa kan
enas alldeles utmärkt genom öppenhet och handel, utan ytterligare överstat i
Bryssel. Pinsammast av allt är nog ändå att debattnivån hos en sittande
minister ligger på torgmötesnivån om att sammankoppla kritiska synpunkter på
något inom EU med kommunism.
