Paulina Neuding - 15 oktober, 2009
Jag blev ofattbart glad när Sofia erbjöd mig att ta över Neo och är om möjligt ännu gladare i dag. Det magasin som Sofia har byggt upp tillsammans med sina medarbetare har blivit en oumbärlig röst i svensk samhällsdebatt. Inte bara för att det är det enda liberala samhällsmagasinet där ute, utan för att Neo alltid har stått för kvalitet och eftertanke, och för den delen nerv. När det stormade som mest kring de danska Mohammedteckningarna stod Sofia och Neo för en principfasthet i debatten som de flesta andra saknade.
Det är bara en av många frågor som har kommit att definiera Neo under de gångna fem åren. Neo har bevakat övervakningsfrågorna innan staten tog krafttag för att övervaka oss, manat till eftertanke i klimatdebatten och byggt argumenten för en vackrare stad. Neo har stått upp för värden som yttrandefrihet och öppna gränser och när andra ropat på ”mer pengar” har Neo med precision granskat maktens personer, skeenden och institutioner bakom presskonferenser och utspel. Allt i en anda av optimism, nyfikenhet och ett snyggt yttre – i en samhällsdebatt där allvar blivit synonymt med alarmism, tristess och tröttsam fulhet.
Jag är väldigt stolt och tacksam över att Sofia lämnar över Neo till mig när hon ni går vidare. Och så är jag glad att få sätta igång att jobba med Andreas Ericson, som jag har lärt känna som en förbannat trevlig, klok och principfast person och som hunnit bli god vän.
Så. Nu ska jag återgå till min långa artikel om ett allt vanligare rättsövergrepp mot enskilda människor, som jag sitter och skriver till nästa nummer. En följd av min kärlek till juridiken som kommer att bli ett av mina bidrag till den ännu bättre framtida Neomix vi nu planerar. Ambitionen är i enlighet med Neos credo: Det blir bättre. Ikväll kan det bli champagne.
Så här ser vi ut.
Mattias Svensson - 14 oktober, 2009
Det radikala politiska skiftet under Alliansregeringen har dessvärre inte handlat om skattesänkningar, myndighetsnedläggningar eller frihetsreformer, även om långsamma steg i rätt riktning varit melodin. Systemskiftet kom istället rörande övervakningsstaten. Från den på många områden löjligt försiktiga regeringen Reinfeldt har det formligen sprutat ut förslag om att på olika sätt inskränka friheten på nätet: datalagringsdirektivet, EU:s telekompaket, IPRED, Stockholmsprogrammet och kanske framför allt: FRA-lagen.
Än är det inte för sent. Allt som krävs för att inte koppla in kablarna för massavlyssning i december i år är ett knappt tiotal borgerliga riksdagsledamöter med integritet nog att stå för sin uppfattning. Då faller förslaget i kammaren idag, med den bieffekten att riksdagen återupprättas som demokratins hemvist snarare än en dörrmatta.
Det mesta är sagt, men läs Mathias Sundin, en riksdagskandidat av den mer rakryggade sorten, och missa inte Henrik Oscarssons historiska perspektiv på militär övervakning och det futila i kontrollstationer. För ärrade partistrateger som inte förmår se frågor i dimensionen rätt och fel rekommenderas Peter Wennblads klassiska inlägg Därför är FRA-lagen en katastrof för Alliansen
.
Mattias Svensson - 12 oktober, 2009
Johan Wennström skriver pricksäkert i SvD om (den bidragsfinansierade) kultursfärens förakt för vanligt folk. En monolog
som tydligen spelar på borgerlighetens och liberalers påstådda nationalism och motvilja mot
homosexuella och kvinnor går under namnet på vår tidskrift ”Neo – det liberala
samhällsmagasinet”. En uppenbar förvanskning av det politiska engagemang som
driver Neoredaktionen, liksom tidningens innehåll. Om homosexuellas rätt skrev
jag exempelvis motioner och artiklar om redan i början av 1990-talet, när
förslag om likabehandling vid adoption och äktenskap knappt ens väckte
bestörtning, mest löje. Och jag är den enda icke-feministen på redaktionen.
”Alla som är kulturintresserade känner till Neo” sade regissören Jörgen Dahlkvist till Neos Anna-Karin Nyman (Neo 2/2009) när pjäsen gick i vintras. Det var tydligen lite si och så med den saken. Men vad spelar sanningen för roll. Om gamla kulturskägg som
Nils Schwartz kan få sina fördomar om liberaler bekräftade kommer de välvilliga
recensionerna
som ett brev på posten, och någon annan målgrupp behöver inte en
skattefinansierad kulturinstitution bekymra sig om.
Det har på sina håll efter Göran Hägglunds utspel efterlysts
konkreta exempel på kultursfärens förakt för ”verklighetens folk”, som om de
skulle saknas. När jag för två år sedan reflekterade
kring Ayn Rands betydelse för kulturdebatten, några av de roligaste passagerna
i hennes böcker fångar just dialogerna på den tjattrande klassens
cocktailpartyn, nämnde jag exempelvis Lars Norén:
[T]a Rands avklädning av kultureliten i sina pricksäkra
observationer av deras syn på människan och det viktiga i livet. För någon
vecka sedan kom pjäsen ”M som i människa”. Vem var den utvalda representanten för arten människa? Mördaren och
kvinnoantastaren Mijailo Mijailovic, vars vidrigheter naturligtvis skylls på
”samhället”. (Nej, en kallblodig mördare representerar inte människan eller
mänskligheten och nej, fanskapet var inget offer).
Lars Noréns senaste pjäs Fördold framställer det som att ett vanligt
medelklasskvarter är fullt av pedofiler, vardagsbrottslingar och kräk levandes
tomma, glädjelösa liv. Vilken härlig tillit till sina medmänniskor han måste
ha, Lasse.
Inte undra på att denna kulturelit avskyr Ayn Rand som
pesten. Rand, som lyfter fram och dramatiserar mänsklighetens bästa sidor och
det extatiska äventyr som är livet, skylls för att vara kall och
antihumanistisk av samma människor som i Lars Norén finner ”tröstande
bekräftelse” och en ”påminnelse om människan bakom bruset”. Det säger mer om
dem än om Rand.
Neo och Rand har utöver liberalismen även optimismen och ett
ogenerat hyllande av det estetiskt tilltalande gemensamt. Just det senare
tenderar att provocera kultursidesmänniskorna långt mer än frihetliga politiska
ståndpunkter. Avskyn för det vanliga bleknar också i jämförelse med varje
referens till det vackra. Därför är det ingen slump, snarare rätt smickrande,
att det just är Neo som plockas fram för smutskastning av en fri teatergrupp i
Skåne. Eller att en annan grupp planerar att göra en pjäsen Ayn till Malmö
stadsteater hösten 2010, om Ayn Rand.
Av filmklippet att döma är monologen på Malmö stadsteater en ogenerad ripoff på Stefan Sauk. På youtube finns originalet, alldeles gratis och komplett med det svårt pretentiösa greppet att prata finlandssvenska när det är ”allvar”:
