Sverigedemokraterna har anledning att jubla

En Sverigedemokratisk debattartikel
har publicerats; eller snarare ställts
ut för allmänt förfasande och begapande av Aftonbladet, som för säkerhets skull
bygger upp spänningen genom dubbeluppslag där professorer får förfasa sig över
vad som sägs och talar om vad vi ska tycka. Diskussionen handlar inte minst om
det ska vara lagligt att alls generalisera negativt om muslimer eller inte (vilket
av någon anledning aldrig är fallet när någon imam påstår att världens muslimer
är så känslomässigt labila att de inte tål minsta skämtteckning, men väl när
Jimmie Åkesson säger samma sak. Att de båda har fel och ”upprördheten” är
politiskt organiserad påpekas sällan). Det är ett drömscenario för ett parti
som bygger på offerrollen och mobiliserar bland väljargrupper som ändå menar
att medierna ljuger. De starka motreaktionerna tas där bara till intäkt för att
sd har ”trampat på en öm tå”.

Även den nyktra analysen, som i dagens SvD,
avslöjar brister i vår kännedom. Många av de grumliga vatten där Åkesson fiskar
är grumliga i avsaknad av fakta och statistik, vilket emellanåt sprider känslan
av att vi kanske inte vill veta. Storbritanniens muslimska grupp (eller rättare
sagt invandrare från länder där islam är majoritetsreligion och som, vilket
beskrivs i Kenan Maliks utomordentliga bok Från fatwa till jihad, till ganska nyligen inte alls identifierade sig som muslimer) är välundersökt
vad gäller attityder och uppfattningar. I Sverige saknas sådana attitydundersökningar.
Likaså saknas siffror över terrorgrupper, våldtäkter och ”muslimernas” andel av
befolkningen, vilket gör det svårare att avfärda Åkessons spekulationer. Det
måste man kunna erkänna.

Likaså att debattartikeln innehåller saker som
verkligen är förkastliga eller olyckliga, från dödshoten mot konstnärer som
behagat skoja om Muhammed till anekdoter om nitiskt utrensande av traditionella psalmer
och kyrkobesök vid skolavslutningar. Man måste noga skilja detta aptitliga bete
från Sverigedemokraternas främlingsfientliga krok av gränsstängarretorik och
svepande förkastelsedomar mot en stor och disparat grupp människor.

I sak bekräftar utspelet och Sverigedemokraternas kongress
bilden av ett enfrågeparti, besatt av att förklara Sveriges och medborgarnas
alla problem med invandring och väsentligen ointresserade av all annan politik.
Fråga till och med partiledaren för Sverigedemokraterna
om skatterna, välfärden, jobben eller miljön och han är på bortaplan igen. Det är vad Svend Dahl konstaterade redan i Neos temanummer om
Sverigedemokraterna som eventuellt vågmästarparti förra året, nr 6 – 2008, Se till höger, där går ett vänsterparti.

I samma nummer kan man även läsa Manuset ingen vill skriva,
om hur Sverigedemokraterna kan hanteras om de kommer in i riksdagen som
vågmästare och Peter Wennblads samtal med statsvetaren, tyckaren och politikern
Svårt att svälja. En gedigen bakgrund till vad som nu diskuteras.

Generös flyktingpolitik enligt SD

Richard Jomshof, partistyrelseledamot i SD, förklarar från talarstolen på landsmötet varför u-landsbistånd behövs (enligt dagens SvD, ej online). 

 – Vi har en aldrig sinande ström av människor som vill ta sig hit. Visst kan man stå vid gränsen och skjuta dem, men jag företräder absolut inte den vägen. Då är det bättre att hjälpa dem där de bor. 

(Det är min markering). 

Expressen smutskastar ånyo

Året var 2003 och desperata ja till euro-aktivister försökte med alla medel vända den folkliga opinionen mot svenskt deltagande i EMU. Rasistkortet spelades flitigt. Det kom nog inte en internationell besökare till nej-kampanjen som inte anklagades för att vara nationalist, inskränkt och säkert en smula främlingsfientlig (att detta förfarande svårligen kan betraktas som annat än nationalistisk främlingsfientlighet är en bister ironi i sammanhanget). Likaså konstruerade ja-sidan falska hemsidor som även de byggde på främlingsfientlighet och sympati för invandringsfientliga partier.

Ett av de smutsigaste angreppen stod tidningen Expressen för. Via sin ledarstyrda debattsida kontaktade de sverigedemokraternas partisekreterare och bad honom skriva berömmande om centerns Maud Olofsson. Eftersom Olofsson var ett av den borgerliga nej-kampanjens mest framträdande ansikten skulle det kletas i brunt av de socialliberala Brysselkramarna.

Nu kör tidningen samma grepp igen. Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson har bjudits in att skriva positivt om Göran Hägglund och kristdemokraternas retorik, som om det skulle ligga något förgripligt och främlingsfientligt i att tala om verkligheten.

Guilt by association kallas skamgreppet att försöka koppla ihop en persons uppfattningar med någon som tycker motbjudande saker i andra sammanhang. Det är inte ett giltigt sätt att argumentera utan hör smutskastningen till. Att Expressen för andra gången bjuder in bruna krafter att gå den pompösa socialliberalismens ärenden ska alltså inte tas som argument för att Expressen har fel i sak. Det visar bara att de brister i etik och omdöme.