Enighet ger styrka – men knappast god politik

När borgerligheten äntligen tycks ha fått luft under vingarna i opinionen är det kanske fel fråga att ställa, men jag gör det ändå. Är det verkligen så viktigt om partier är sams eller inte?
På ett sätt är det naturligtvis grundläggande. Partipolitik handlar i en demokrati om att kunna forma majoriteter för att få igenom beslut. Men innebär det verkligen att partipolitik måste reduceras till den mediala dokusåpa som de senaste veckorna trängt ut all annan politisk bevakning. Mona bildade en klubb ihop med Peter och Maria, som skulle vara ihop jättejättelänge, men då blev Lasse ledsen för att han inte fick vara med. Sen har de bråkat. I det blå laget skrattar de åt de röda, för där är alla sams. Ungefär så har det låtit. Vem tar vem, eller Hänt i veckan – fast med politiker.
Så vad är det de bråkar om i det röda laget? Att budgettaket inte får överskridas. En högst rimlig utgångspunkt med Sveriges skyhöga statsutgifter. Men när en enig riksdag precis fläskat ut kreditgarantier på 1500 miljarder och satt 15 miljarder i en fond för insolventa banker vid sidan om budgetramarna. Eller när både Alliansregeringen och socialdemokraterna nickar bifall  till förre socialdemokratiske finansministern Erik Åsbrinks tanke på DN Debatt att tillföra gruppen pensionärer 200 miljarder vid sidan om eller utöver budgettaket (även om de inte sagt ja till det konkreta förslaget). Då går det dessvärre knappast att i sak framställa vänsterpartiet som unikt i budgetmässig ansvarslöshet.
Om alla är överens går det uppenbarligen att vara hur ovarsam som helst med andras pengar, utan att journalister ställer obekväma följdfrågor. Men om bara ett parti – ett uttalat socialistiskt parti som faktiskt har som ideologi och existensberättigande att vilja låta staten växa – vill vara ovarsamt, då är mediedramaturgin annorlunda. Då har avvikarna sin givna roll som bråkstakar.
De politiska journalisterna älskar att skriva om sådana här saker. När de skriver om sak kan de nämligen beskyllas för att ”ta ställning”, så mycket tryggare att spekulera i ljuset av vilka som är sams och inte, när de inte gräver fram en ”skandal” och kan få någon av avgå för att de varit på krogen eller betalat en barnflicka svart för tio år sedan eller något annat som görs viktigare än hur de sköter sitt jobb.
Är det någon som ens minns hur borgerligheten svetsades samman? Så sent som före sommaren piskades ledamöterna in i fållan för att rösta igenom massövervakning av befolkningen för en mängd mer eller mindre vaga och bisarra syften, FRA-lagen. Enighet ger måhända styrka, men det kan knappast sägas borga för en god politik.
Det verkar snarare som om politiker är beredda att både trampa längre in i vår privata sfär och gräva djupare i våra plånböcker, om det råder bred enighet. Så röstar riksdagen idag i stor enighet igenom Lissabonfördraget. På högst tvivelaktiga legala grunder, än skakigare demokratisk grund eftersom inget mandat söktes i valet 2006, och i sak en rejäl expansion av överstatlig makt, som om det inte kom tillräckligt med direktiv från Bryssel.
Dokusåpafieringen av partipolitiken och den politiska bevakningen kommer till priset av  bristande sakpolitisk granskning. Den blocköverskridande debatten tyck i brist på egentliga motsättningar hamna i löjligt käbbel, som att Mona Sahlin använt överordet ”satanisk”. Den skarpaste sakpolitiska kritik vi sett i veckan kom talande nog från Riksrevisionen, som påpekade att regeringens fiskesubventioner är skadlig och dåligt genomtänkt politik.
Kan man rösta på dem?

En sanningskommission om alkoholen

På SVT Opinion igår lanserade jag tanken om en sanningskommission på alkoholområdet. Detta eftersom vi har en alkoholbyråkrati som försöker skydda allmänheten mot forskningsrön som går på tvärs med myndigheternas moraliserande rekommendationer om absolutism. Samt att vi behöver göra upp med den mörka historia av byråkratisk, integritetskränkande, klass- och könsdiskriminerande och odemokratisk alkoholpolitik som präglade 1900-talets Sverige (detta skrev jag långt om i Voltaire), och som idag lever kvar i exempelvis ett åsiktskontrollerande försäljningsmonopol.

En osund önskan att platta till

Lite märkligt är det ändå att ett liberalt parti som centern förra veckan stod som värd för epidemilogen Michael Marmot. Marmots forskning är förvisso intressant, och går ut på att man kan se samband mellan livslängd och andra hälsoindikatorer å ena sidan och sådant som utbildning, status och inkomst å den andra. Inte bara mellan länder eller socialgrupper, utan även på enskilda arbetsplatser som inom den brittiska statsbyråkratin finns ett samband som gör att de som har högst, ställning, längst utbildning etc lever längre. Ett av de mest uppseendeveckande exemplen från Marmots bok Statusfällan – att Oscarsvinnare lever fyra år länge än de som bara blev nominerade – har förvisso motbevisats, men över lag tycks sambanden vara stabila.
Problemet är nu att Marmot efter att ha konstaterat dessa skillnader vill platta till dem. På politikens och moralens område är Marmot lika ytlig som hans forskning säkert är grundlig. Vid föreläsningen hos centern framkom att Marmot ser politiken som alla goda gåvors givare, där finansministrar av personlig snålhet och elakhet ”ser till” att det fortfarande finns fattiga i landet och världen genom att inte spendera mer pengar.
Ungefär lika ytlig är synen på rättvisa. Alla skillnader som det går att ”göra något åt” menade denne herre var orättvisa. Det är en rättviseuppfattning klart till vänster om till och med en halvsocialist som John Rawls. Språkbruket i den WHO-kommission som Marmot lett är än mer bombastiskt. Där heter det att människor ”dör i onödan” på grund av ”social orättvisa”. Intressant eftersom Marmot själv i Statussyndromet inte lyckas påvisa stöd ens för tesen att det finns ett hållbart samband mellan dödlighet och stora inkomstskillnader (s 109-110). Att skillnaderna i sig skulle vara skadliga finns alltså inte särskilt mycket underlag för, även om det naturligtvis beror på vad det är för skillnader.
Att exempelvis de som utbildar sig längre generellt sett också lever längre behöver inte ses som något orättvist, de kommer igång med livet senare och är dessutom en utbildningspremie. Detsamma med att lyckas i karriären. Om någon gör det och får ännu bättre hälsa, samtidigt som andra också får bättre hälsa, vilket är situationen i västvärlden över tid även enligt Marmot, vad är då problemet? Varför skulle det vara så viktigt att ”utjämna hälsoskillnaderna” mellan en professor och en pol mag, eller ens mellan en arbetare och en tjänsteman?
Frågan är också vad man rent faktiskt kan och är beredd att göra åt skillnader av det här slaget. Hur hade politikerna tänkt sig att fördela status, i många fall människors självvalda uppskattning av folk som gjort något bra. Ska de ransonera eller förbjuda erkännande och uppskattning? Om Oscarsutdelningar verkligen hade lett till fyra års skillnad i livslängd mellan enormt rika och välrenommérade skådisar, följer det därav att Oscarsgalan ska förbjudas? Eller ska priserna fördelas av en ransoneringskommitté efter behov, eller ska alla skådisar få en statyett? Skulle inte samliga åtgärder förta glamouren och statusen kring skådespelaryrket för alla?
Marmot och hans gelikar är duktiga på att klaga, särskilt på sådant som är bra och hälsosamt, som inkomst, status, utbildning, socialt nätverk, etc. (Vilket är paradoxalt om det nu är hälsa snarare än missunnsamhet som är drivkraften.) Men de blir ofta svaret skyldiga om vad felet egentligen är och hur det ska rättas till. Exempelvis försökte jag försiktigtvis påpeka det motsägelsefulla i att en adlad professor som nyss lett en ansedd FN-kommission gör sig till talesman för jämlikt fördelad status, och fick ett ordrikt, vänligt men föga substansrikt svar. Marmot erkände att han inte funderat särskilt mycket på om skillnader verkligen är orättvisa och vilka i så fall (att kvinnor lever längre än män leder sällan till samma bombastiska fördömanden av väldens orättvisa som skillnader i livslängd mellan klasser), mer än att han ”hade talat med en filosof”. Det är så dags när planen på världsherravälde redan är sjösatt.
För så är det. Marmotkommissionen har redan i hälsans och vetenskapens namn ordinerat en politisk mirakelmixtur mot avundsjukan, komplett med både progressiva skatter och lagar om obligatorisk cykelhjälm (!). Här samsas krav på att motverka ojämlikheter i makt med kravet på att låta FN diktera att alla människor ska fås att se ojämlikheter i hälsa som orättvisa och vilja bekämpa dem. Här ordineras en stark och svällande offentlig sektor, starkare myndigheter och ”förbättrad samhällsstyrning”, och en underdånigt ”ansvarskännande” privat sektor. Mer makt och pengar åt stat och politiker på alla nivåer. Naturligtvis med några rejäla köttben åt den armada av forskare som i Marmots anda ska ut och mäta varenda skillnad och diagnostisera den som orättvisa. I hälsans namn odlas alltså en osund vilja att platta till.
Förhoppningsvis inser centern att den aldrig så duktige forskaren Michael Marmot är en politisk (och moralisk) kvacksalvare. Redan i helgen kom i varje fall det första avsteget från Marmotmoralismen med beskedet att centern vill sänka skatten även för dem som betalar mest. Och inte ens Åsa Torstensson vill väl lagstifta om cykelhjälm?