Senkommen reaktion

Det är inte bara jag som har svårt att ta den här ”det våras för konservatismen“-vurmen på riktigt allvar. Rasmus Fleicher ger den perfekta guiden  till kulturkonservatismen genom att skissera på nio olika scenarier baserat på hur långt tillbaka du vill gå; ett år tillbaka? femtio? Eller tvåtusensexhundra? Pick your choice (via Isobel).

Att den svenska kulturvänstern, som för egen del går tillbaka till exakt 1974, nu börjar intressera sig för konservatismen är på så sätt logiskt. Även ideologiskt. Ju tydligare antiliberala drag konservatismen visar, desto större attraktionskraft har den för statssocialistisk vänster. Här utnyttjas de nykonservativa klyschor som reducerar personlig frihet till hedonism eller värderelativism och ekonomisk frihet till hjärtlöshet och teoretiserande.

Att antiliberalismen är det väsentliga draget illustreras kanske främst av att Erik Wijks högteknologiska dröm om en dataplanerad planekonomi på Aftonbladet Kultur (som förvisso andas 1980-tal), dagen därpå följdes av Mikael Löfgrens gillande recension  av pseudonymen Theodore Dalrymple där han låter Elise Claeson lyfta fram ”det nyfödda, hjälplösa barnet” som modell för hur samhället bör organiseras. Högteknologisk allmakt eller barnslig hjälplöshet spelar mindre roll, bara det får ersätta den liberala synen på människan som fri, lärande och kapabel.

Svensk vänster har en tradition av att omfamna konservatismen. Redan Alva och Gunnar Myrdal spelade hårt på konservativa strängar genom ”Kris i befolkningsfrågan”, samtidigt som de var militanta antiliberaler. När vänstern idag kramar konservatismen glömmer de inte bara att personer som Dalrymple starkt betonar det personliga ansvaret, de missar framför allt det faktum att den konservatism de applåderar som ”både modern och på modet” redan är åtta år gammal och gravt förlegad i föregångslandet USA.

George W Bush valdes som en tydlig företrädare för den ”medkännande konservatism” som ville tona ner det frihetliga arvet från Reaganeran. Bush lät under sina åtta år i Vita Huset utgifterna skena och sjösatte dyrbara sociala reformer vars kostnader kommer att explodera efter hans avgång. 9/11 möttes inte bara med statlig maktexpansion och krig, utan även med keynesiansk uppmuntran till konsumtion. Fed satte räntorna så lågt att alla skulle kunna låna till sitt eget hus, något som Bush uppmuntrade med lagstiftning och svällande halvstatliga företag som Fanny och Freddy. Han och republikanerna ville så gärna visa att de var ”medkännande konservativa” som inte brydde sig så mycket om ekonomi. Jo tack, George, man kan väl lugnt säga att budskapet gått fram.

Det sociala då? Ja, som sociala kritiker kan en del av de konservativa, som Dalrymple, emellanåt vara mycket träffande – och i brist på det åtminstone nedlåtande, elaka och underhållande, vilket passade dokusåpaperioden som hand i handske. Men när det kom till praktisk politik kokade socialkonservatismen ner till att ge bidrag till Jesus-organisationer, bötfälla nakna tuttar i TV och prata om abortförbud.

Det var denna politik som fick republikanerna att välja en outsider som John McCain framför partietablissemangets presidentkandidater, och väljarna att i sin tur välja bort republikanerna. Amity Shlaes påpekar det intressanta faktum att några av de mest profilerade socialkonservativa kandidaterna blev republikanska sänken. Avsaknaden av klassisk liberalism gjorde inte bara att republikanerna tappade ekonomin som väljarfråga, utan mättade även den politiska marknaden för moraliserande.

Men här i Sverige förs debatten som om finanskrisen beror på för mycket ekonomisk liberalism och den moraliserande konservatismen kallas ”modern och på modet”. Ska vi kalla det en senkommen reaktion?

Träff med handelsministern

”Det slutgiltiga målet för bistånd är att det ska fasas ut”, ”Väldigt många Afrikanska länder säger idag att ’vi vill inte ha bistånd, vi vill ha handel’”. Gårdagens bloggträff hos moderaterna med Ewa Björling var till viss del upplyftande. Här finns onekligen en minister med god insikt i att bistånd snarare ”drabbat” (hennes eget ord) än lyft mottagarländer, och likaså om att den bidragsfinansierade svenska biståndssektorn är en del av problemet genom sitt militanta handelsmotstånd.

Problemet är bara att Ewa Björling inte är biståndsminister. Hon är istället placerad på den hopplösa positionen att vara ”handelsminister”, utan ambitioner eller mandat att göra något åt alla de handelshinder som omger svenska och europeiska marknader. Istället går Björlings uppdrag till stor del ut på det merkantilistiska uppdraget att för skattebetalarnas pengar och krediter ordna kontrakt åt svenska företag (något som applåderades och uppmuntrades av en närvarande herre som jag förmodar representerade bidragsmottagarna).

Så värst mycket frihandel finns inte heller att hoppas på, även om Björling själv titulerar sig frihandelsministern. Sverige har inte ambitionen att driva liberaliseringar av exempelvis EU:s bisarra skyddstullsystem eller avskaffa jordbrukspolitiken (Vilket hade kunnat göras om det bara fanns en politisk vilja, särskilt med Sverige som ordförandeland i EU andra halvåret 2009) Det bästa vi kan hoppas på är en uppgörelse inom den stendöda Doharundan, och i brist på detta otaliga enskilda ”frihandelsavtal”, regeltunga och byråkratiska uppgörelser mellan EU och olika länder var för sig i vad Jagdish Bhagwati kallat en ”spaghettiskål”.

Björling anförde politikerargumentet att så ser ”verkligheten” ut. Men vad det snarare illustrerar är hur fjärmad från den verklighet där handelsutbyte skapar välstånd, möjligheter och kontakter över nationsgränser som den nuvarande överstatsdikterade handelspolitiken befinner sig.

Björling gav ett på många sätt sympatiskt och klarsynt intryck. En infallsvikel var att ta tillvara de invandrade från exempelvis Chile och Irak, som skulle kunna vara utmärkta ingångar till handel med dessa länder. Klokt tänkt. Men det säger något djupt tragiskt om både svensk politik och näringsliv att det är en minister och regeringen som väntas ta initiativ till, hålla i och delvis finansiera detta.

Datorernas diktatur

Här om dagen såg jag en tjej med neonrosa benvärmare gå över gatan. Det gav mig ett rus av 1980-talsnostalgi jag annars bara upplevt på Hairspray  eller när jag spelar Nena på Youtube.

En annan del av 80-talet var det här med att datorerna skulle styra världen. IBM var det där stora företaget som skulle ta över världen eftersom datorerna skulle kontrollera allting. Terminator handlade om en framtid kontrollerad av maskiner. Till och med i nyliberala kretsar fanns (neoklassiska, inte österrikiska) ekonomer som trodde att med rätt dator skulle ekonomin kunna planeras.

Därför är det med rätt stora vibbar av 80-talsnostalgi jag läser Erik Wijk på Aftonbladets kultursida idag:

”Modern datakapacitet och internet skulle göra en planerad produktion och konsumtion långt mer effektiv, flexibel och individtillvänd än någonsin kapitalismen.”

Wijk skissar på en maskinmässigt planerad tillvaro i finanskrisens skugga. Bort med allmänna och fria val, ”vi lottar ut mandaten till lokala, regionala, nationella, kontinentala och globala församlingar”. Törs man fråga vem som skulle anförtros att hålla i lottningen som tillsätter varenda makthavande position på hela jorden? Eller hur allmänheten skulle få kontroll över den tjänstemannakader som fick i uppdrag att guida de framlottade, ständigt färska rekryterna i maktens korridorer? Eller ska datorerna lotta fram de politiska förslagen också?

Nej, de hade visst Erik Wijk redan tagit fram. Löner och priser ska kontrolleras centralt, och vara lika för alla. Ingen ska få mer för att ha förkovrat sig eller kommit på någonting nyttigt, bara för handikapp och tillkortakommanden. Maskinerna ska hålla oss kreativa i brist på andra incitament. Dagens datorer anses tillräckligt kompetenta för att kontrollera vår produktionsapparat.

Fint. Då kan ju Erik Wijk börja med att förklara hur dagens datorer och nätverk skulle kunna ha uppfunnit ipod, post-it-lappar och bag-in-box-viner, när nu inte människor längre får tjäna pengar på att hålla oss med sådant. Sedan kan han gå vidare och förklara varför inte dagens avancerade datorkraft, trots finklibrerade ekonomiprogram, lyckades förutse finanskrisen, eller varför tågen inte går i tid, om det nu är så otroligt enkelt att planera vår tillvaro.

Att kalkylera är enkelt. Det kommer alltid att vara variabelsamlandet som är den trånga sektorn. Hur ska ens den mest avancerade datamaskin kunna veta vad ett helt samhälle vill ha till middag, när vi kan gå in i en affär och knappt veta det själva? Här gäller fortfarande elementär Hayek, konkurrensprocessen är ofta själva förutsättningen för att information ska komma till stånd. Prismekanismen ger information om människors värdering och reala begränsningar. Tidningarna kan skriva att det är stopp i en gruva, och en rapport kan slå fast alla tekniska detaljer, utan att den mest begåvade professor vet vad man ska göra med den informationen, men via marknaden anpassar vi oss alla ändå genom att kopparpriset stiger och en musiker i Alingsås så småningom avstår från att köpa ny trombon och ett företag i Hjo avstår från bullar till fikat för att kunna betala extra för nya kablar. En dator kan aldrig ersätta denna process. Central planering kan bara ta ifrån oss beslut som rör vår vardag och vår tillvaro, på bekostnad av både effektivitet och behovstillfredsställelse.

Och mänsklig kreativitet kommer alltid bero på vår drivenhet att skaffa kunskap och information och lösa problem. Det är, som Ayn Rand så riktigt identifierar, en viljestyrd process. Förbjud en av anledningarna att använda sin kreativitet för att förbättra tillvaron, den ekonomiska belöningen, och du dödar även viljan att göra detta.

Erik Wijk och hans dröm om den maskinella tillvaron må väcka 80-talsvibbarna till liv. Men han glömmer att den dröm han när då var en mardröm. Det är den fortfarande.

Kommer ni ihåg en annan 80-talsfilm, Rocky IV? Med den högteknologiska Sovjetiska skapelsen Ivan Drago? Inte ens när Sovjetsamhället vi idag vet var fallfärdigt ansågs vara vetenskapligt och teknologiskt överlägset västvärlden, på grund av sin planerade tillvaro och förmåga att koncentrera resurser, så var vi särskilt lockade av planekonomi. Friheten var viktigare. Det borde den fortfarande vara.