Mattias Svensson - 24 oktober, 2008
Jag trodde att cykelställsparadoxen var välkänd, men hittar faktiskt inte källan på google (kunniga läsare får gärna hjälpa till. Uppdatering: Parkinsons trivialitetslag var det, tack Gudmundson.). Den handlar alltså om att politik tenderar att fastna i detaljfrågor, medan stora övergripande planer är för svåra att överblicka och därför bankas igenom utan debatt. Därför går budgeten igenom på en kvart, men frågan om vilken färg cykelställen ska ha kan dryftas i timtal.
Den som vill ha en illustration kan jämföra responsen på centerpartisten Per Ankersjös blogg. Ett inlägg handlar om hela den alternativa centerbudgeten i Stockholms stad. Det har fått en kommentar. Ett annat inlägg lyfter fram en mindre del i detta paket, nämligen att kommunen inte ska finansiera byggandet av ”Europas största skejtpark” för 30 miljoner skattekronor eftersom det knappast kan ses som en kommunal kärnuppgift. Det inlägget har för närvarande 277 kommentarer.
Så här funkar politiken. Thorbjörn Fälldin plågade Olof Palme i någon valrörelse på 1970-talet med frågan om en grustagsavgift som tydligen bekymrade ångermanlänningarna. Palme lärde sig och krossade moderaterna 1985 med kritik mot att spara på knattefotbollen. 2002 vann folkpartiet valet på att vilja språktesta invandrare. Inte bara djävulen dväljs i de politiska detaljfrågorna, det gör även valframgångar och politiskt engagemang.
Mattias Svensson - 23 oktober, 2008
Knappt har bankerna lovats statlig absolution från sina skulder och dåliga affärer förrän populistiska politiker utnyttjar detta (redan enorma) kryphål undan marknadsekonomins principer för att göra fler undantag. På sin turné i Göteborg kräver nu socialdemokraterna och miljöpartiet att privatpersoner som dragit på sig skulder de inte kan betala, i sin tur ska slippa betalningskrav från bankerna.
De som trodde att statens enorma bankgarantier skulle skapa stabilitet i ekonomin glömde den politiska logiken. Den bubblan sprack alltså på bara två dagar (planen sträcker sig femton år). Nu är populistracet igång och betalningsoviljan sprider sig lika snabbt och oemotståndligt som frestelsen för politikerna att lova omsorger de inte själva behöver ta ansvar för. Varför skulle privatpersoner behöva betala sina lån om bankerna hålls skuldfria?
Katten på råttan, råttan på repet… och snart är lånekarusellen igång igen, om möjligt mer politiskt påhejad än förra gången.
Mattias Svensson - 22 oktober, 2008
Lite ironiskt är det. Under hela tiden när fastighetsbubblan blåsts upp i Sverige lade staten på en fastighetsskatt på dessa stigande värden, med resultat att allt fler fick lämna hus och hem. Precis lagom till finanskraschen som försvårar rörlighet på bostadsmarknaden genom minskad likviditeten, har fastighetsskatten gjorts om till en flyttskatt – som gör att rörligheten minskar ännu mer.
Vare sig det varit statlig intäktsmaximering på medborgarnas bekostnad eller ren inkompetens bakom den närmast perfekt tajmade försämringen av bostadsmarknadens funktionssätt, så borde det mana till viss eftertanke rörande statens förmåga att motverka kriser och stabilisera ekonomin. Utöver att stärka sensmoralen i att fastighetsskatten borde ha avskaffats som utlovat, istället för att flyttas.
