Stabilitetsfasaden rämnar

Nicklas Storåkers på Avanza skriver idag klokt på DN Debatt om regeringens stabilitetsplan. En plan som hindrar konkurrens och låter skötsamma banker betala för risktagande banker. Storåkers har en god poäng i att insättningsgarantin redan funkar som en uppmuntran till risktagande, en garanti som regeringen utökat under finanskrisen och som EU vill utöka än mer.

Tydligen har det även luftats en hel del kritiska röster och frågor inom de borgerliga riksdagsgrupperna, dock utan att regeringen låtit sig påverkas det minsta. En ledamot ger följande inblick i turerna kring stabilitetsplanens tillkomst:

Det är som vanligt. När det är ute i media så får vi en dragning på riksdagsgruppen och sedan är det klart. Ibland får vi en dragning innan det är i media men dock när det redan är bestämt.

På frågan vem som bestämmer kom det smått uppgivna svaret: ”Det är väl partiledarna och Borg misstänker jag i detta fall. Men hur ska man veta det?”

En ögonblicksbild från förmyndarsverige

MEN mitt rum ligger inte i den stora hotellbyggnaden utan i ett annex över gatan. Då får man inte beställa en mellanöl till sin hamburgare eftersom restaurangen inte får bära den över gatan. Haha, det är ju så jävla underbart. Jag har en minibar på rummet. Där finns det flasköl. Men att samma kille som bär hit min hamburgare tar med en öl, det går inte. Hur fan skulle det bli? Om folk kunde köpa öl till sin mat. På hotell!? Det skulle ju bli… praktiskt.

Magnus Betnér om landet där man inte är betrodd att dricka mellanöl till hotellburgaren, eller personalen inte betrodd att bära en flaska mellan hotellets egna byggnader.

Det är som när Stina Oscarsson på Orionteatern skrev om hur en handläggare blankt vägrat teaterbesökarna ett glas öl eller vin ens till varietéföreställningar på fredagkvällar.

Och snart är det den tiden på året då folkhälsonissar från tomteverkstaden i Östersund ger sig ut på årlig inkvisitionsrunda för att hindra krögare från att själva krydda sin snaps (räknas som illegal sprittillverkning och kan ge fängelse) och andra livsfarligheter.

Enigheten är en illusion

Det enda som fattas är färgglada trikåer och olycksbådande skratt. Annars är det som taget ur en serietidning, alla dessa män som smider planer på världsherravälde i svallvågorna efter en kris. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso vill ha politiska toppmöten för ett globalt reglerat finanssystem och franske Nicholas Sarkozy svävar i det blå med planer på EU-protektionism och fonderad EU-kontroll över produktionsmedlen. Inte så konstigt efter att han drivit igenom denna modell för hela den europeiska finanssektorn, bland annat den ”stabilitetsplan” som riksdagen beslutar om idag (mer om den här).

I tidningarna verkar enigheten bakom krisförslagen närmast bedövande. Kontrolliver, planer och ogenerade maktambitioner hyllas med förskönande eufemismer som ”ledarskap” och ”handlingskraft”, som om människor vore handfallna utan starka ledare (snarare än med dem). På ekonomisidorna hörs mest folk från den finanssektor som är tänkt att gödas med statsmedel.

Notera dock att den mest välskötta banken också är mest kritisk till ”stabilitetsplanen”. Och bortom de rusiga hyllningskörerna på politik- och börssidor skymtar kritiska röster bland de mer eftertänksamma. Exempelvis en av USA:s ledande penningpolitiska auktoriteter, Anna Schwartz som ihop med Milton Friedman skrev A monetary history of the United States, som blivit den auktoritativa historiken över den stora depressionen på 1930-talet. Nu menar hon i Wall Street Journal att centralbank och politiker ägnar sig åt att göra vad de borde gjort då, fast i helt fel situation. Sak samma med Professor Thorsten Polleit vid Frankfurt School of Finance som intervjuas i brittiska The Independent, en artikel som menar att det snarare är den österrikiska skolan än JM Keynes som fått rätt.

Bortom svallvågorna av opportunister redo att kasta kunskap och kompasser över bord och följa varje ledare som säger sig ha en plan, finns alltså redan idag folk som med större ro försöker orientera sig utifrån tillgänglig kunskap och beprövad teori. Kruxet är bara att en sådan metod tar sin tid, kräver mer tankearbete och är svårare att få med till nästa pressläggning. Samtidigt är det bara en sådan ansats som utgör alternativet till att följa den mest skrupelfria ledaren. Tänkande eller lydnad är alternativen som står till buds. Det kan alltså vara värt ansträngningen att försöka vaska fram fler av dessa guldkorn. Helst innan planerna är sjösatta, pengarna spenderade och vi står kvar med frågan hur i hela friden det kunde hända och varför ”alla” bara rycktes med.