Neo Blogg


Mattias Svensson - 5 december, 2008

En skål för friheten idag

Jag påminns via Reason om att det är 75 år sedan alkoholförbudet avskaffades, varför jänkarna firar Repeal Day idag. Med förbudets avskaffande fick de även konstitutionell rätt att dricka alkohol.

Alkoholförbudet är ett historiskt fiasko för tron på att statliga ingrepp och förbud är ett sätt att få människor att leva bättre. Till och med den amerikanska kongressen (som förvisso lite lamt försöker få dagen till ett firande av delstatlig reglering) konstaterar att förbudet tvärtom: "resulted in a dramatic increase in illegal activity, including unsafe black market alcohol production, organized crime, and noncompliance with alcohol laws." Det finns all anledning att påminna om dessa dyrköpta insikter idag (en informativ genomgång finns här).

För det första förekommer en försåtlig historierevisionism på området. I en skrift från Väldshälsoorganisationen (WHO) med stöd av Statens folkhälsoinstitut heter det exempelvis att ”sett ur ett folkhälso- och välfärdsperspektiv kan inte totalförbud betraktas som ett rent misslyckande.” I USA nästan halverades dödligheten i skrumplever, få vi veta, medan det förbigås med tystnad att mordfrekvensen ökade kraftigt under förbudstiden för att på några år därefter halveras, och att dödligheten i alkoholförgiftning mångdubblades.

På samma vis nämns att ”under de första åren av förbudstiden i Kanade, Finland och USA visade alla mått på alkoholkonsumtion och alkoholproblem den lägsta nivå som funnits under den period från vilken det finns relevanta data”. Det är en gravt vinklad uppgift. Alla typer av restriktioner tenderar att ha som kraftigast effekt på konsumtionen i början, för att sedan återgå när folk finner vägar att kringgå dem. Skattningar för USA visar en skarp nedgång på 60-80 procent direkt efter förbudet som trädde i kraft i januari 1920. Med början året därpå steg dock konsumtionssiffrorna till omkring 50-70 procent av konsumtionen före förbudet enligt tre studier, ytterligare en visade ännu högre nivåer. När förbudet avskaffades 1933 steg konsumtionen först knappt alls för att återgå till nivån före förbudstiden årtiondet därpå (Sullum, 2003, s 82). Att hänvisa till att förbud initialt ger stora effekter på konsumtionen är således att ge en falsk bild av åtgärdens effektivitet.

En annan anledning att påminna sig förbudstidens konsekvenser är att de förekommer på andra områden idag. Kriget mot droger är ett övertydligt exempel, från att förbudet göder internationella gangstergäng och terrorism, via den överbelastade rättsapparaten till de förödande konsekvenserna för missbrukare med farliga och mer koncentrerade droger i omlopp.

En tredje är att förbudstidens monumentala misslyckande hjälper oss att ifrågasätta övertron på att staten kan reglera fram ett bättre beteende. Det gäller även andra långtgående regleringar och partiella förbud, som ger upphov till liknande konsekvenser. Sverige undvek med nöd och näppe ett totalförbud, men fick i gengäld ett extremt integritetskränkande och byråkratiskt motbokssystem etablerat vid sidan om lagar och demokratiska processer, som överlevde ända till 1955 (Mer i min artikel Att dricka  DDR-Sverige på Voltaire) Ett system som än idag kastar sin mörka skugga över alkoholpolitiken.

Men framför allt är det värt att uppmärksamma alkoholförbudet för att det sedan länge förpassats till historiens skräpkammare och skräckkabinett. Detta förbud må ha kopierats på andra områden, det må ha sminkats upp av folkhälsopropagandister, men ingen föreslår seriöst idag att alkoholförbudet ska återinföras. Cynikerna har alltså fel, människor kan lära av historien. En skål för friheten, för friheten att skåla, är således motiverad idag.


Mattias Svensson - 4 december, 2008

Något slags svar från PJ

PJ Anders Linder har en lite förbryllande kommentar  till min bloggpost om att göra tilltro till regeringen till en huvudfråga i krispolitiken. Han menar att detta är ett argument för återhållsamhet med statligt spenderande. Det senare är en slutsats vi delar, en viktig sådan, men argumentet att det nu handlar om att tro på regeringen blir inte sannare för det.

Dessutom pläderar PJ för mer omfattande garantier och utfästelser till bankerna i sin artikel, han berömmer regeringen för att ha lagt ett mångmiljardpaket (för undvikande av missförstånd är jag naturligtvis för att regeringen sänker skatten) och bygger på keynesianska resonemang om att folk håller för hårt i sina plånböcker. Vad är poängen med att låtsas som att detta inte står i hans artikel och anklaga mig för att inte ha läst?

Greppet att skylla mig för att ”jaga kättare”, istället för att ge motargument i sak, är också ett retoriskt skamgrepp man inte direkt väntar sig från en tidningsredaktör. Det kan väl inte vara meningen att all politisk debatt här i landet reduceras till frågan om man hejar på regeringen eller oppositionen?

Men med en välvillig tolkning så är PJ alltså numera på min linje politiskt, om än lite putt för att jag kritiserat ett av hans argument. Gott så.


Mattias Svensson - 4 december, 2008

Ohållbart

Okej, kan vi inte ge upp det här med hållbarhet nu? Det har alltid varit ett problematiskt begrepp, som riktlinje för miljöpolitiken rent skadligt – det är uppenbart en både hållbar och god utveckling att våra förfäder tagit tillvara ändliga resurser för att skapa välstånd, om de lämnat oljan kvar i jorden som ett gissel för bönderna hade vi levt kortare och fattigare liv idag. Ändå är det i praktiken detta att ta naturens ändliga resurser tillvara som ställs i motsats till ”hållbarhet” i form av energikällor som är eviga, även om de tenderar att ta slut på alla våra pengar.

Utanför miljöpolitiken har hållbarheten reducerats till en fullständigt innehållslös floskel, sönderinflaterad av att ängsligt stoppas in i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Så är till exempel ”en lustfylld och trygg sexualitet”en del i Eskilstuna kommuns program för ”hållbar utveckling”.

Och igår begåvades vi med en plan för en hållbar lärarutbildning. Vad betyder det? I motsats till vad? Nog för att staten skött lärarutbildningen inkompetent, men har den varit ”ohållbar”? Denna innehållslösa floskel har alltså tagit sig ända in i rubriken på dokumentet över framtida lärarutbildning.

Tjatet om hållbarhet börjar bli ohållbart.