Segway och en seg myndighet

Gamle vännen Henrik Andersson bedriver civil olydnad i Göteborg. Han har sålt sin BMW och transporterar sig numera till och från jobbet och i stan med hjälp av elektroniska tvåhjulingen Segway. Gott så, en vinst både för miljön och ett spartips i kristider kan tyckas.

Så ser dock inte polis och myndigheter på saken. Henrik stoppas ideligen av polis, som avkräver honom böter för att framföra en moped klass två, som inte uppfyller standarden för en sådan. I sju år har nämligen Vägverket medvetet undvikit att klassificera Segwayen, dispens medges bara för handikappade. Andra får bara bruka fordonet på inhägnat område. Polisens nitiskhet blir än mer komisk av att de själva önskar förvärva Segwayar för eget bruk.

Henrik har för sin del bestridit böterna och tagit saken till domstol för sin rätt att få nyttja sitt fordon. Det är bra. Precis som bilen en gång började som en leksak utan synbart nyttosyfte kan vi inte idag avgöra hur morgondagens persontransporter kan lösas på bästa sätt. Inget säger att det måste vara en plåtlåda på fyra hjul och med fem säten och bagageutrymme. Skulle jag tippa ligger en konsumenttillvänd leksak minst lika bra till som vad ett statligt miljardschabrak som regeringens tänkta bilutvecklingsföretag kan tänkas spotta ur sig.

(Uppdatering: Dennis tipsar i kommentarerna om att utredningen nu är klar och rekommenderar att Segwayen ska klassas som en cykel, och därmed blir fritt fram att användas, än så länge utan hjälmtvång och andra fjanterier. Sista meningen i den länkade DN-artikeln är dock olycksbådande: "Men allt skulle kunna kullkastas om EU på central nivå tar helt nya bestämmelser.")

Kriser och socialism

Det har skrivits en del i bloggosfären om att Naomi Kleins tes i Chockdoktrinen – att kriser leder till liberaliseringar – monumentalt motbevisats av senare tids antiliberala reaktion; omfamnande av statliga ingrepp, krav på utgifter och drömmar om planerad ekonomi (dessvärre, får man väl tillägga). Notera dock att allmänheten inte är särskilt pigg på att låta politikerna ta över – de flesta är även i dessa medialt hysteriska tider emot att staten ens tillfälligt ska äga Volvo. Statsvurmen är, också det i motsats till Kleins tes, inget projekt med folklig förankring.

Detta är nu inget nytt. Kristider har generellt inneburit ett uppsving för tron på stat och planering, vare sig det gäller ekonomisk nedgång eller krig. Inte minst i Sverige. Historikern Yvonne Hirdman har ett kapitel i antologin ”Culture and Crisis“ (Witoszek/Trägårdh, 2002) som på ett utmärkt sätt redogör för hur socialdemokratin sedan 1930-talet utnyttjat kriser för att driva igenom politiska förändringar. Krisen har en inneboende logik som uppmuntrar omedelbar handling och förtröstan på ledare.

”Med sina medicinska (och religiösa) konnotationer betecknade ”krisen” en akut situation. Akuta situationer kräver radikala botemedel. Det fanns ingen tid att slå sig ner och överväga alternativa möjligheter när ”båten håller på att sjunka” eller ”patienten är på väg att dö”. Det krävde att man omedelbart tog kontroll, eller satte sin tillit till en befälhavare, någon med ’sakkunskap’.”

Hirdman kallar greppet att förvandla ett ”problem” till en ”kris” för ”politisk alkemi” och konstaterar att krisbegreppet möjliggjorde för socialdemokratin att ”initiera ett program för en planerad ekonomi som omfattade större delar av samhället än någonsin förut.”

Först skedde detta som respons på 1930-talskrisen, en respons med närmast parodiska likheter med dagens situation. Socialdemokraterna lanserade ett program med tre punkter: 1. Svenskarna skulle spendera, även pengar de inte hade. 2. Staten skulle expandera genom vägbyggen och stöd till företag. 3. Staten skulle skapa jobb och åtgärder för arbetslösa, till ersättningar som håller lönenivån uppe. Två slogans användes: ”Jobba oss ur krisen” och ”Köp svenska varor”. Känns det igen?

I vanlig ordning var det en valutadepreciering (Sverige lämnade tidigt guldmyntfoten) som då gav den egentliga draghjälpen ur krisen, medan socialdemokraterna gav sig själva och sitt program äran i efterhand. Med tanke på kronans sjunkande värde idag kan vi nog se Anders Borg förvalta även den traditionen, det spekuleras ju redan om att vår ekonomiske ledare håller på att bli ”folkkär”.

Resten är naturligtvis också historia. Socialdemokraterna blev så förtjusta i krisbegreppet och dess politiska möjligheter att det inte stod på förrän makarna Myrdal konstruerat en ny ”kris” ur sina prognoser om sviktande befolkningstillväxt (som aldrig inträffade). Återigen med planekonomiska åtgärder som föreslagen ”lösning”. Den historien berättar jag i artikeln Liken lever i Neo nr 5 2007, lite läsglädje till jul för den som till äventyrs inte prenumererade då.

Hanna Wagenius replikerar på FN-förbundet

FN-förbundet fick här på bloggen en replik på Hanna Wagenius krönika om FN-förbundet och de mänskliga rättigheterna. Nu har Hanna replikerat på repliken. Hon skriver bland annat:

Som liberal vänder jag mig avslutningsvis mot att någon ska erkännas "särskilda rättigheter", och det är också vad jag försöker förmedla i krönikan. Mänskliga rättigheter (om än inte de fastställda av FN) ska gälla alla människor. Varje "rättighet" därutöver är per definition ett brott mot de grundläggande.

Jag skulle därför rekommendera Svenska FN-förbundet att verka för en stärkt äganderätt som ger renägare skydd för de marker som faktiskt kan anses vara deras istället för att verka för att äganderätten kompromissas ytterligare.