Johan Ingerö - 22 oktober, 2010
När Lasermannen John Ausonius härjade i Sverige var jag i de tidiga tonåren. Först var det bara som obehagliga nyheter brukar vara, något äckligt som man skjuter ifrån sig. Men när en klasskompis pappa sköts ned blev det oändligt mycket mer konkret. Känslan av att befinna sig i en krigszon var påtaglig.
Vansinnesdåden i Malmö har, oavsett vad som faktiskt ligger bakom dem, fått den känslan att komma tillbaka på nytt. Det säger något om Malmös utveckling att så många av oss först trodde att skjutningarna var gängrelaterade. Men när det visade sig att de skjutna var okända av polisen (vilket personer som skottskadas i kriminella uppgörelser i princip aldrig är) ilade kalla kårar längs ryggen.
Kårarna blev inte mindre kalla när jag i går såg Kent Ekeroth, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna, diskutera ämnet i
SVT Debatt.
Ekeroth hasplade visserligen fram några till intet förpliktigande kommentarer om att det är "oacceptabelt" att människor skjuts ned, men sedan började han resonera om att det inte är oväntat att det händer just där, eftersom Malmö är så invandrartätt och brottsbelastat.
Alltså; att en snubbe skjuts ned vid en busstation, eller att två kvinnor skjuts genom fönstret i sitt eget hem, ett hem där det alltså även finns små barn, är en logisk följd av att SD:s politik inte har fått råda. Underförstått, om svenskar får för många mörkhyade grannar får man förstå att de börjar treva efter bössan.
John Ausonius var och är en mycket sjuk man. Han hade en lång historia av våldsbrott bakom sig, rånade banker och var periodvis intagen för psykiatrisk slutenvård. Det är väl knappast någon högoddsare att den eller de som nu skjuter ner folk på måfå har ett liknande bagage.
Men enligt Ekeroth är skarpa skott mot oskyldiga män, kvinnor och barn snarast att likna vid en överilad och beklaglig – men ändå på något sätt begriplig – handling, motiverad av politisk frustration.
Jag är visserligen inte särskilt imponerad av Gellert Tamas tes att Ausonius inspirerades av Ny Demokrati. Han beträdde vansinnets stig långt innan Ian och Bert blev ett politiskt koncept. Lika illa är det när vänsterflummare ursäktar våld, hot och hat med sociala klyftor eller liknande.
Men Ekeroths framträdande var ändå extra obehagligt, eftersom man fick känslan av att det lilla fanskapet satt och njöt, att han så tydligt hade gjort en kalkyl av hur man använder en hop livrädda och oprovocerat skottskadade människor som politiskt slagträ.
Jag har aldrig haft någon sympati för SD. Tvärtom. Däremot har jag på senare år försökt förstå deras väljare, snarare än att bara fördöma dem. Jag har även
varit tydlig med vad jag anser om de våldsaktioner som begicks mot partiet i valrörelsen.
Men om partiet någonsin hade någon allvarlig ambition att göra upp med sitt förflutna så visade Kent Ekeroth i går att den nu har övergivits, och det måste vi rimligen reagera på. Sverigedemokraterna är och förblir ett osmakligt och obehagligt parti, med djupt oanständiga företrädare.
Uttrycker man sig som Ekeroth så har man visat att man hör hemma i den politiska rännstenen. Man visar även att snacket om "tuffa tag mot brott" är rent skitprat. Ingen som faktiskt är besjälad av detta skulle någonsin försvara eller förklara grova våldsbrott med yttre faktorer.
Vad Sverigedemokraterna säger är att de vill bekämpa invandrares brott mot svenskar, och släta över brott mot invandrare som ens kan
misstänkas ha begåtts av svenskar. Då har man inte minsta hum om rättssäkerhet eller blind rättvisa.
Jag ser fortfarande inget problem med att regeringen varken vinner eller förlorar några omröstningar med Sverigedemokraternas hjälp. Men att förhandla eller ens rådgöra med dem måste vara uteslutet. Tillsammans med Vänsterpartiet hör Sverigedemokraterna hemma i politisk karantän.
Mattias Svensson - 21 oktober, 2010
Det har kommit en hel del frågor apropå mitt beslut i valrörelsens slutskede att
rösta på miljöpartiet. Den vanligaste har såhär efter valet varit: Är du nöjd nu då?
Ja, så här långt måste jag säga att det mesta varit över förväntan. Idag ser jag till exempel att
Miljöpartiet som enda parti går emot regeringens medeltida förslag att införa skråväsende för lärare, en reform som minskar urvalet lärare utan att på något sätt höja kvaliteten (det finns nog inte en skola i Sverige utan något exempel på bra men obehöriga lärare, och det är redan idag svårt nog att göra sig av med dåliga, men behöriga, lärare). Och nej, invändningen att det funkar bra för läkare
håller inte.
Miljöpartiet har dessutom lyft fram en av sina främsta integritets- och öppenhetsvänner Maria Ferm
till justitieutskottet och som talesman i migrationsfrågor. Tror inte att jag någonsin fått så snabb payoff på en röst.
Ni som röstade på den månghövdade regeringen där alla
i vanlig ordning snodde åt sig sina särintressen där de vill reglera mest och spendera mest pengar och som nu rivstartar med att införa skråväsende på skolområdet, hur känner ni idag då?
Johan Ingerö - 21 oktober, 2010
Liksom vid tidigare tillfällen då jag skrivit om abortfrågan har
den förra texten i ämnet orsakat viss debatt, en debatt som kompliceras av den inneboende motsättningen. Exempelvis ringde vänstertidningen ETC upp mig för en kommentar. I korthet lät samtalet ungefär så här:
ETC: Varför vill du inte driva på för att Sveriges abortlag drivs på EU-nivå?
JI: För att jag vill ha den kvar.
ETC: Men är det inte viktigt att alla kvinnor får den här rätten?
JI: Visst, men det är inte ett alternativ. Överstatlig abortpolitik kommer, om den införs, att vara en kompromiss mellan länder som å ena sidan Sverige, men å andra sidan Polen. De kanske måste liberalisera något, men vår politik kommer samtidigt att skärpas. Jag är inte beredd att betala det priset.
Den här argumentationslinjen ger ständigt upphov till samma sorts förvirring. I Sverige anses det jättekonstigt att inte vilja lagstifta om allt man tycker. Det viktiga är att man tycker att "vi måste göra något" och att "vi kan inte vara tysta när..." oavsett vad detta leder till. Så resonerade exempelvis den socialdemokratiska riksdagsledamoten Carina Hägg när hon, givetvis oavsiktligt, utlöste den senaste abortcirkusen.
Så resonerar även många svenskar nu, när EU-parlamentet har klubbat
ett grottkonservativt direktiv om sex veckors
obligatorisk barnledighet (för nyblivna mammor) och två veckors
frivillig ledighet (för dito pappor).
Socialdemokraterna har, detta till trots,
röstat för direktivet, eftersom det totalt sett "stärker rätten till föräldraledighet inom EU", och finner det uppenbarligen mödan värt att offra Sveriges hittillsvarande linje om jämställdhet mellan könen.
Det är ett pris som de uppenbarligen är beredda att betala, men jag är alltså inte det. Trots att jag tycker att det finns en poäng med föräldraledighet. Att exempelvis italienerna inte förökar sig snabbt nog för ekonomipolitikernas smak är inte svenska föräldrars problem, och absolut inget skäl att införa tillfälliga arbetsförbud för halva Europas befolkning.
Och just därför finns det ingen anledning att fatta dessa beslut i Bryssel eller Strasbourg, långt från de medborgare som faktiskt berörs. Det kan vara något att tänka på nästa gång Carina Hägg vill
leka abortmissionär, nästa gång Birgitta Ohlsson vill införa en
"europeisk sexköpslag" eller nästa gång Åsa Regnér
brännmärker någon politiker som inte vill springa hennes ogenomtänkta ärenden i Europas maktkorridorer.
Den sorts processer som de här damerna vill dra igång kan nämligen ge upphov till helt andra beslut – beslut som faktiskt kan få betydligt värre följder än att
Birgitta Ohlsson inte får sitta i regeringen.