Världen utanför

Polisen är ett ständigt hot som griper folk vid fotbollsplanen eller när de väntar på bussen. Myndigheterna kan låsa in människor i månader utan rättegång. Det finns inga sociala trygghetssystem och fattigdomen är ofta betydande. Det är Sverige 2013. För dem som inte anses höra hit.

av Mattias Svensson

 

– Den här världen är inte för mig, den är för er men inte för mig.

Vad säger man till en tonåring med den typen av funderingar? Vad svarar man om känslan de har är alldeles sann?

Jenny, som engagerar sig i flyktingärenden och som under två år upplåtit sitt hem till en av dessa flyktingar i väntan på en prövning av hans asylskäl, förstår känslan av maktlöshet och utanförskap allt för väl. 

– Han kan inte hjälpa sin familj som lever i fara i hans hemland. Inte sörja för sin egen trygghet. Vart han än har åkt har han jagats av polis. Inte fått hjälp, bara misstänkliggjorts och ifrågasatts. Han ser ju mycket här i Sverige av den andra världen, som är trevlig att bo i med sjukvård, utbildning och möjligheter till ett gott liv. Men för honom är den inte tillgänglig.

Svenskar som gömmer flyktingar. På 1990-talet kändes de ständigt närvarande. Man läste om razzior mot Alsike kloster och hur människor gick man ur huse i svenska städer till stöd för familjer som hotades av utvisning. Politiska tidskrifter publicerade postgironummer för den som ville stödja ekonomiskt. Engagerade politiker besökte flyktingförläggningar. Vid årtiondets slut lyftes flyktinggömmandet fram i den stora demokratiutredningen. Sex djupintervjuer med flyktinggömmare i 50-årsåldern gav bilden av en bred och trygg rörelse i stad och landsbygd med allt från traditionella präster till småflummiga miljöpartister och syndikalister (SOU 1999:101).

Men hur är det i dag?

För drygt fyra år sedan granskade Sydsvenskan civil olydnad. Att det skulle vara bra att exempelvis gömma flyktingar avfärdades som ”vänsterdravel” av justitieminister Beatrice Ask. ”Lagen gäller. Land ska med lag byggas.” (Sydsvenskan 5/1 2009)

Den artikeln minns Jenny och Marco fortfarande. De gillade inte att hela den breda flyktingrörelsen stämplades som extremvänster, och inte heller att i själva reportaget få sitt engagemang för människor i nöd jämfört med att krossa fönster och slå ner nazister. Jag träffar dem över en kopp te i Marcos lägenhet i centrala Malmö.

Jo, än i dag engagerar sig människor av alla de slag för flyktingarnas öde. Besöker förläggningar, hjälper till med juridiken, stödjer papperslösa på arbetsmarknaden, löser problem med vård och utbildning, och bistår i några fall med logi åt den som väljer att hålla sig undan lagen i väntan på bättre möjligheter att få sin sak prövad. Det är åttioåriga tanter, femtioåriga präster och unga anarkister, fler kvinnor än män i en löst organiserad rörelse med stora lokala variationer.

– Bara i Lund tio minuters tågfärd härifrån har man ganska annorlunda rutiner, säger Marco som är 33 år, sociologutbildad och arbetar som it-tekniker.

Jenny och Marco är båda aktiva i att på olika sätt stödja flyktingar som kommer hit, och har haft ett flertal personer boende i sina lägenheter som velat hålla sig undan avvisningsbeslut. Mycket verkar vara sig likt sedan 1990-talet. Jenny berättar om sina första närkontakter med svensk flyktingmottagning.

– Jag har haft bilden av Sverige som bättre än andra länder, solidariskt och generöst. Därför blev de första avslagsbeslut jag mötte chockartade. I den första familjen skulle två unga tjejer utvisas tillsammans med sin pappa som dömts för incest. Det blev lite av en kris, världsomvälvande.

Hon är 26 år och studerar statsvetenskap. Hon har stundtals försörjt inte bara sig själv utan också två flyktingar som hållit sig undan avvisningsbeslut på en låg lön, studiestöd eller arbetslöshetsersättning. Ändå handlar mycket av hennes berättelse om känslan av att vara privilegierad i en extremt orättvis värld.

– När han pratade med sin mamma som var kvar i hemlandet blev jag illa berörd. Jag tänkte att fy fan vad världen är sjuk, att jag som 24-åring klarar av att ge honom allt som hon aldrig fått chansen att ge honom. Det är ett slags världs-orättvisa som är svår att hantera. Jag kände mig väldigt privilegierad som kunde försörja honom och ge honom ett hem.

Samtidigt vägde ansvaret tungt.

– Jag kunde sitta på bussen och känna en enorm frustration över att alla skulle hem till sitt fredagsmys och Let’s dance på tv och inte bry sig om dessa människor som lever med en sådan fruktansvärd desperation. Att det ansvaret läggs på mig och på andra personer som bryr sig. Det är orimligt att jag ska försöka rädda den här personens liv. Men om ingen annan gör det …

Jenny hade tidigare dragit gränsen vid sitt hem. Tänkte att hon engagerade sig så mycket ändå som kontaktperson till flera familjer, att hon måste ha något privatliv. Men det sprack.

– Hans historia var egentligen inte hemskare än andras. Han var minderårig, ensamkommande, hade flytt från Somalia och sett många andra dö längs sin väg hit. Han har under många år bott i tältläger och hangarer, fängslats, blivit utsatt för våld och rasism både av myndigheterna och på gatorna i andra europeiska länder. Och var förstås desperat av tankarna på vad som skulle hända om polisen skulle avvisa honom dit.

Dublinförordningen heter regelsystemet inom EU som innebär att flyktingar ska få sina asylskäl prövade i det första EU-land de besöker. (Se intervju med EU:s flyktingkommissionär Cecilia Malmström) Visumkrav från länder i konflikt, transportörsansvaret som innebär att flygbolag bötfälls om de tar ombord folk utan riktiga papper och militariserade gränser har gjort att många med asylskäl måste ta sig in i EU illegalt. Ankomstlandet blir då det land där de upptäcks av myndigheterna, vanligtvis något av Medelhavsländerna. Från Grekland, Italien och Malta kommer allt fler skräckhistorier om hur unga flyktingar behandlas; om polisvåld, sexövergrepp, stölder, misshandel och rasistiska attacker på gatorna. (Samlade exempelvis i Till Sverige – asylsökande barn vittnar om Dublinförordningens konsekvenser, Barnets bästa främst, 2010) Sedan maj 2008 avvisas inte längre ensamkommande flyktingbarn till Grekland, eftersom de kan bli inlåsta under lång tid. Men trots att det vore fullt möjligt enligt Dublinförordningen att göra en svensk asylprövning om humanitära skäl talar för det, avvisar svenska myndigheter ungdomar till Italien och Malta utan att pröva deras asylskäl, eller ge akt på vad de berättar om mottagandet i Europa. Dublinflyktingarna får inte heller något offentligt biträde och måste förlita sig på en god man utan juridisk kompetens eller frivillig hjälp för att kunna överklaga.

Men det finns en möjlighet. Om avvisningen inte verkställs inom 18 månader kan den unge flyktingen i stället få sina asylskäl prövade i Sverige.

I Malmö är de flesta flyktingar som i dag får hjälp att gömma sig undan polisen just ungdomar som vill undvika avvisning till annat EU-land, berättar Marco och Jenny.  Det gör också situationen annorlunda för flyktinggömmarna.

– Det var många svåra frågor. Är jag förälder eller vän eller syster eller vilken roll har jag? Han behövde ju rutiner och regler, någon som brydde sig. Det var både ekonomiskt, att jag försörjde honom, och att möta någon som mår psykiskt dåligt.

– Men den stora utmaningen var att försöka se till att han skulle kunna leva ett så ”normalt” liv som möjligt under de extremt svåra förutsättningarna: gå i skola, ha fritidsaktiviteter.

Jennys familj var orolig. De var rädda att hon tagit på sig för mycket ansvar och för hur hon skulle reagera om något hände med personen hon tagit sig an.

Och det är så lätt att någonting händer. Jenny fick påminna sin inneboende om att jämt vara försiktig, lyda alla lagar, inte väcka uppmärksamhet, lösa vuxenbiljett på tåget för att slippa visa legitimation vid kontroll.

Inte ens det hjälper när olyckan är framme. Vid ett tillfälle blev pojken och en vän till honom påkörda av en svängande bil, berättar Jenny.

– De såg förskräckt att en polisbil en bit bort var på väg mot situationen, kastade sig på sina cyklar och trampade hemåt, blödande. De hade inte gjort något fel, ändå var det de som var hotade.

Vardag för de gömda.

Till slut gick det ändå bra. Pojken Jenny hjälpte har i dag uppehållstillstånd. Han har flyttat till en egen lägenhet, går på gymnasiet och har börjat övningsköra. Det går framåt.

– Han är en underbar person som jag spricker av stolthet över, som en son eller lillebror, säger Jenny och berättar om en supernära relation där maktförhållandena under åren kom att ändras flera gånger. Han fick ställa upp för henne och laga mat och stötta när hon var ledsen en period. Successivt fick han träffa föräldrar, familj och vänner.

– Alla fattade varför jag tog mig an honom. Mina föräldrar ifrågasatte det aldrig efter att de träffat honom.

En solskenshistoria i det lilla. Enskilda människor kan göra skillnad. Men inte alltid. Marco berättar om hur det är att möta en genomfrusen, hungrig femtonåring som är rädd för en, och som befarar att vänlighet och mat kommer att kräva sexuella gentjänster.

– De har ofta tunga funderingar, ångest och självskadebeteende. Han som bodde hos mig skar sig en natt. Hur stöttar man någon genom en sådan natt när man inte kan säga att ”det kommer att gå bra, du kommer att få stanna”?

Hotet från polisen gör det inte lättare för ungdomarna att få tillbaka hoppet och tilliten till omgivningen. I Malmö vittnar många i flyktingnätverken om en allt mer systematisk polisnärvaro med svepskäl för att kolla papper och id-kort. En ambition att arbeta ”effektivare” med flyktingavvisning har inneburit att polisen gripit ungdomarna vid deras fritidsaktiviteter eller när de väntat på bussen. Det har också hänt på sistone att den som beställt hem papper från Migrationsverket för att kunna hjälpa till i flyktingärenden fått påhälsning från gränspolisen i sitt hem.

– Det tycker förstås många är obehagligt. De har ju inte gjort något brottsligt, säger Marco.

Sådana erfarenheter har gjort att Marco inte längre ser sin lägenhet som säker att gömma flyktingar i, särskilt inte sedan han skrivit under en debattartikel i lokaltidningen.

Marco och Jenny har upplevt mycket under sina år av engagemang. Behoven är så stora och akuta att de inte kan hjälpa alla. De berättar om en familj de har mött i Malmö som går till fots genom hela staden. Pappan är tortyrskadad och haltar. De går till en affär som ger bort mat som annars skulle slängas. Ibland blir det bara några bananer. Men den papperslösa familjen har vare sig råd med bussbiljett eller att sätta mat på bordet.

Vid ett annat tillfälle var Jenny kontaktperson till flyktingar i ett förvar i Skåne. I förvaret sitter människor, även barn, inlåsta bakom taggtrådsstängsel med begränsad möjlighet att ens få vara utomhus, i väntan på avvisning eller att få sin identitet utredd. Många är upprörda över att frihetsberövas utan att någonsin ha begått ett brott. Och de kan bli sittande länge. En man hon hade kontakt med var där i åtta månader.

– Samma period gjorde jag fyra resor. Jag åkte till Kina på sommaren, åkte till London och träffade vänner. Och när jag kom tillbaka så satt han fortfarande där, inlåst på samma ställe. Det är inte moraliskt försvarbart.

Att möta denna värld och dess människoöden gör att de funderar mycket på hur samhället är beskaffat.

– Jag är oerhört trött på att avfärdas som ung och naiv när jag tycker att vi borde ha en värld utan gränser och ifrågasätter om den här ordningen är rimlig. Om det verkligen ska skilja så här mycket mellan människor som är födda på olika sidor om en gräns, säger Jenny.

– Det är smärtsamt att bli så medveten om sina privilegier. Ett sätt att slippa den smärtan är förstås att inte engagera sig, fyller Marco i.

Marco berättar att det mest var via umgängeskretsen han kom att engagera sig för flyktingar. Men  han kom själv till Sverige som sjuåring med föräldrar som flydde från El Salvador. Fast inte direkt till Sverige.

– Först flydde vi till Nicaragua, när jag var ett år. Men där var det knappt, inbördeskrig och ransonering. Mamma fick gå till marknaden varje dag och köa i timmar för vad som fanns att köpa. En dag kom hon fram till en hög med kycklingfötter, det var vad som fanns kvar. Då tänkte hon att ”Vi kan inte vara kvar här!”

Familjen åkte tillbaka till El Salvador, väl medvetna om att de tog en risk att förföljas, för att på så sätt återfå sin flyktingstatus och kunna söka asyl i Sverige eller Kanada.

– Först 2012 har jag börjat berätta den här bakgrunden för folk. Inte för att det var fusk, men det har ändå varit ett slags tabu, som att jag fortfarande efter 25 år behöver motivera och ha ett tillräckligt bra skäl för att få vara här.

Nu är det 2013. I vår del av världen krävs starka skäl för att alls få komma hit. När varken medier eller myndigheter är beredda att lyssna står hoppet till enskilda människor. Har man tur är det en människa som Marco eller Jenny.

Jenny och Marco heter i själva verket något annat. De står för sina åsikter och vad de gör, men har valt att vara anonyma i detta reportage av hänsyn till andras säkerhet.

Vill du hjälpa?

Asylgruppen i Malmö

Hjälper asylsökande och gömda flyktingar. Arbetet sker ideellt så pengarna går främst till mat, hyror, mediciner och advokatkostnader. Postgiro 596851-6

Rosengrenska stiftelsen 

Ett fristående nätverk av medicinsk och vårdpersonal i Göteborg som sedan 1998 hjälper gömda flyktingar ideellt. Postgiro 462154-6.

Liberala flyktingfonden

Drivs av Liberala ungdomsförbundet (LUF). Hjälper flyktingar ideellt och utan administrationskostnader med råd, kontakter, och pengar till advokat, mat, mediciner och hyra. Postgiro 353388-2.