Tröttsamma fördomar på danska

Det är något ruttet i den danska bilden av Sverige.

av Kristian Hultqvist

Mikael Jalving Absolut Sverige. En rejse i tavshedens rige (Jyllands-Postens Forlag, 2011)

Jag har en Lonely Planet-guide till Stockholm som jag brukar låna ut till utländska gäster. Den kan vara rätt underhållande. Det kan vara uppfriskande att betrakta sin egen stad och sitt eget land utifrån, eller ta del av någon annans betraktelse.

När den danske journalisten och bloggaren Mikael Jalving fick för sig att resa runt i Sverige och peta hål på den svenska uppblåstheten kunde det ha blivit intressant. Han kunde ha hållit upp en spegel från andra sidan sundet och lärt oss något om oss själva.

Tyvärr är resultatet skräp.

Jag har förvisso lärt mig några roliga saker, som att ”alfons” betyder hallick och att danskarna kallar backslickfrisyrer ”svenskerhår”, och Ulf Bjereld beskrivs träffande som en ”eunuck” när han moraliserar över SvenOtto Littorins påstådda sexköp. Men dessa korn av läsvärdhet överskuggas omedelbart av författarens ursinniga vevande mot blågula halmdockor. Tankarna återvände ofta till överläkare Stig Helmer i Riget och Marcellus i Hamlet.

Mikael Jalving vill ta heder och ära av Sverige. Han vill peta hål på den svenska självgodheten och fladdrar mellan Jan Guillou, de vita bussarna, avsaknaden av nationalkänsla, ”apatiska” barn (hans citattecken), sexuell prydhet, den politiska adeln och godsägaradeln. Men mest av allt vill han måla upp Sverige som ett land på väg att övertas av muslimer.

Hans bild av Sverige är minst sagt fantasifull. Boken inleds med en lång redogörelse för hur svenskarnas nationella självförtroende slogs i spillror när Volvo och Saab (två amerikanska företag) såldes till Kina respektive Nederländerna. ”Salget av Volvo ramte den nationale selvtillid som en mavepuster [knytnävsslag i magen].”

Beskrivningen av det svenska politiska landskapet och nationalkynnet får mig att undra om han åkte vilse på vägen eller stannade hemma och fabulerade fritt. Som när han, på väg till Almedalen, i stället stannade till i Malmö och drack upp resebudgeten.

Kanske är det symptomatiskt att han redan på första sidan koketterar med sitt förakt och sin okunskap om sitt objekt. När han fick frågan om han ville skriva en bok om Sverige tyckte han att inget ställe i världen, ”inklusive Afghanistan”, låg längre från honom.

Han ägnar nästan en fjärdedel av boken åt medeltiden och stormaktstiden. (Han är historiker, så jag antar att det låg nära till hands.) Tanken är att den nationella självtilliten grundlades under 1600-talet och övervintrade när riket krympte tillbaka till dagens gränser. Han ägnar sjuttio sidor åt att resa runt till fornminnen och kyrkor och berätta om kungar och slag och adelsväsende och Silverbibeln. Men han glömmer att koppla ihop allt detta med nutiden.

Jalving kanske gör sitt bästa för att förstå Sverige (eller sitt sämsta – det är svårt att avgöra), men det han åstadkommer är i bästa fall en skrattspegel. Från Ikea, naturligtvis. Han nöter på Ikeametaforen tills det skaver i hela kroppen.

En förklaring till att hans analys hamnar så snett är inbyggd i själva konceptet. Hans utgångspunkt är att Sverige präglas av tystnad. Etablissemanget – politiker, journalister och forskare – har bestämt vad som är rätt och acceptabelt och ingen annan åsikt släpps fram. ”Sverige giver asyl till fremmede, men helst ikke till svensker med afvigende synspunkter.” Så han reser runt och letar upp ”dissidenter” som kan ge en annan bild av landet.

För all del. Problemet är att många av de avvikare han hittar hör hemma på Flashback eller som troll i Newsmills kommentarsfält snarare än i den offentliga debatten.

Som ”konstnären” Peter Stenberg i Malmö. Han håller på att konstruera ett brädspel som ska heta Swedish Jihad, där man ska kunna välja att spela fyra roller: en islamist som försöker bryta loss Skåne från Sverige för att bygga en muslimsk stat, Skånepartiet som försöker stoppa islamisterna och göra Skåne ”etniskt svenskt”. Göran Persson, som erbjuder Hamas en plats i regeringen och samarbetar med islamisterna, eller Danmark, som vill göra Skåne till en buffertzon för att undvika att bli som Sverige.

Så här låter det när Jalving och Stenberg samtalar.

Stenberg: ”Tro mig, under ytan sjuder missnöjet och ju längre det läggs lock på det, desto större blir bråket en vacker dag. Det är inte otänkbart att det utbryter inbördeskrig om 30-40 år.”

Jalving: ”30-40 år, det är lång tid.”

Stenberg: ”Nå, ja, så låt oss säga 10-20 år. Det är ju tydligt att när det talas om multikultur så utesluter det alltid mer eller mindre svensk kultur. Multikultur är en falsk innehållsdeklaration.”

Jalving ägnar sedan inte mindre än 14 sidor åt att helt okritiskt återge psykiatern Thomas Jacksons kritik mot de apatiska barnen. Jackson har visserligen inte behandlat något sådant barn, men han har behandlat vuxna med liknande symptom i andra länder. Då bar man ut dem till en gräsmatta och dumpade dem där. Så småningom reste de sig och gick därifrån. ”Men så får man inte göra i Sverige, för då skulle man kränka patienten.” Jo. Jalving nämner inte heller att Jackson presenterar sina teser i den främlingsfientliga tidningen Nationell Idag.

Kort sagt: Han hittar kufar som kritiserar invandringen och den muslimska närvaron i Sverige. Det beror inte på att han inte vågar göra det i eget namn, tvärtom verkar han gå igång på alla cylindrar av att reta det svenska etablissemanget. Jag tror snarare att han är lat. Det är mycket lättare att skriva en bok genom att samla en massa ytliga intervjuer och nödtorftigt foga dem samman med några raders metaberättande detaljer – i regel om öldrickande, ölpriser och blondiner – än att presentera en sammanhängande idé.

Han är inte ett dugg nyfiken på eller intresserad av det land han försöker porträttera. ”Jalving nöjer sig med att fylla i de karikerade schabloner, som han hade med sig hemifrån” skriver Politikens politiske redaktör i Sydsvenskan. ”I flera av bokens avsnitt sitter han på olika motell och fabulerar i sin ensamhet. Trots att boken har formen av en roadmovie låter sig Jalving inte fascineras av de människor och platser han möter”. Det är en bra sammanfattning.

Absolut Sverige är en bok om muslimer. Jalving fladdrar mellan hånfulla nedslag överallt i folkhemmet, men det han egentligen vill prata om är muslimer och sin föreställning att ingen annan i Sverige pratar om muslimer.

Han uppehåller sig kring den Ulf Nilsonska idén om att svenskarna håller på att avskaffa sig själva, att Sverige har blivit ”i det närmaste en karikatyr på ett multikulturellt samhälle”.

En uppblåst politisk elit i Stockholm fattar beslut långt över medborgarnas huvuden och medierna och akademierna är överens med den eliten om att inte ifrågasätta det mångkulturella projektet.

För att bevisa det går han omkring i Rinkeby och räknar vita ansikten och slöjor. Han besöker moskén på Södermalm och hittar en vansinnig broschyr som han, när han träffar henne, håller Nalin Pekgul ansvarig för. Hon är ju muslim. (Hon blir förbannad.)

Han valde att lansera boken i den svenska vit makt-miljön, på ett seminarium hos Nationaldemokraternas tidskrift Nationell Idag. Där deltog han också i ett panelsamtal med nazisten Björn Björkqvist, tidigare propagandachef för Nationalsocialistisk front (NSF), och ND:s partiledare Marc Abramsson, som är en av arrangörerna till den årliga Salemmarschen och dömd till fängelse för våldsamt upplopp efter en attack mot Pridetåget.

Jalving är förstås inte nazist, men när han sätter sig på scenen hos Nationaldemokraterna tillsammans med en ökänd nazistledare som maler på om mångkulturen och judarna (och hur mycket tid man får att läsa och träna när man sitter i fängelse), avslöjar det hur lite han förstått om svensk politik.

Själv skulle han ta sådan kritik som intäkt för bokens andra huvudpoäng: hur lågt det är i tak i den svenska politiska debatten. Bokens undertitel, ”En resa i tystnadens rike”, visar hur viktig denna iakttagelse är för honom.

Visst ligger det något i det. Det är högre i tak i den danska debatten än i den svenska. Den som ifrågasätter invandringen och det multikulturella samhället får ta sociala konsekvenser av det. Men jag är inte säker på att en högre takhöjd per definition är något värdefullt. Man ska naturligtvis vara fri att säga vad man vill, men andra är lika fria att svara. Inte alla uppfattningar förtjänar samma respekt.

I grunden handlar det, ironiskt nog, om att Sverige präglas av en debatt där det råder en utbredd, gemensam värdegrund – precis det som Jalving tycker att det nya, ”extrema” Sverige saknar. Jag får intryck av att han helt enkelt vill ha en annan värdegrund, en som är tydligare svensk, bunden till den svenska myllan och de gamla krigarkungarna. Dessutom underskattar han takhöjden i invandringsdebatten. Flera av de debattörer som Jalving hänvisar till är respekterade röster i den offentliga debatten och hörs och syns precis så mycket som de vill. Det är verkligen inte tyst i invandrings- och integrationsfrågorna.

Sverige har ett parti som är direkt sprunget ur naziströrelsen och ändå hovrar kring 8,5 procent i opinionsmätningarna. Sverigedemokraterna kan stå i riksdagens talarstol och säga precis vad de vill (och räkna hur de vill). Jimmie Åkesson är överallt. Nationaldemokraternas tidning Nationell Idag, som arrangerade seminariet med Jalving och nazisten Björkqvist, får i år 1 679 000 kronor i presstöd. Presstöd – pengar från staten, skattebetalarna, för att säga precis vad de vill.

Bara för att inte alla håller med en behöver man faktiskt inte vara utsatt för en konspiration.

Jag har svårt att tro att Absolut Sverige kommer att göra något avtryck i Sverige. Inte för att den skulle vara tabu, utan för att den är för dålig. Boken lär inte översättas. Den säger inget intressant om Sverige. (Däremot kanske något om stämningsläget i den danska högern.)

Jalving hånar etablissemanget, kritiserar uppslutningen kring den liberala invandringspolitiken, ägnar stort utrymme åt krigarkungarna och hyllar till och med SD-bloggen Politiskt Inkorrekt. Det skulle vara en drömbok för Sverigedemokraterna – om bara någon av dem läste böcker.