I backspegeln:

Straffsnack

påföljdslära. Intresset för brottet, brottslingen och framför allt straffet är inget nytt. Genom åren har svenskarna upprörts av fulla bödlar, värstingresor och smörade rymmare.

av Andreas Ericson

1818: Avrättningar

När vi numera förknippar dödsstraffet med blodtörstiga Texasbor eller islamister glömmer vi att den lagliga möjligheten för staten att döda folk bara ligger några decennier bort. Sverige avskaffade dödsstraffet 1972 för brott i krigstid. I fredstid försvann straffet redan 1923 och sista gången det användes var 1910. Tidigare var avrättningarna ett folknöje. Skriftställaren August Blanche skildrade i sin berättelse Banditen hur det gick till offentligt i Stockholm 1818:

”Icke så särdeles långt utom Skanstull reser sig våningshögt bland resliga granar och tallar en hvit, trekantig stenbyggnad, från hvars vinklar trenne höga stenarmar, skorstenslikt, sträcka sig mot höjden. […]Så långt ögat kunde förnimma, voro fälten och backarne fylda af åskådare, gående, ridande, åkande, män, qvinnor och barn. Den maenskliga nyfikenheten skyr hvarken galgar eller stupstockar. Tvärtom är det just vid dylika anrättningar den frossar med glupskaste aptit.”

Den stackare som dödades då var falskmyntare och hette Odeelii. Man behövde nämligen inte ha mördat någon för att hamna på galgbacken. Anders Gustav Lindgren var tobaksarbetare och dömdes till döden för att ha misshandlat sin mamma. Våren 1837 skrev Aftonbladet att ”tobaksarbetaren Lindgrens afrättning skedde i dag omkring klock. 10, och en stor massa af huvudstadens invånare hade efter vanligheten utvandrat för att njuta detta blodiga och beklagligtvis allt för ofta repeterade skådespel.”

Mot slutet av 1800-talet blev motståndet mot dödsstraffet starkare. Efter 1870 avrättades bara tolv personer totalt i Sverige. 1876 skedde den sista offentliga avrättningen under skandalösa former (bödeln sägs ha varit full och menigheten ska ha stormat schavotten för att samla ihop den avrättades blod.)

Den sista offentliga avrättningen i Stockholm skedde 1862. Aftonbladet rapporterade att ryktet länge gått men att man fått skjuta upp avrättningen eftersom den dömde – han hette Göthe – ”ännu icke varit i den sinnestämning att man kunnat låta det åtdömda straffet verkställas”. En sentida läsare undrar ju vilken sinnesstämning som krävs för att lägga sig på en stupstock. I övrigt berättade tidningen att närmare 5 000 personer varit församlade, att det varit trafikkaos på Götgatan samt att Göthe den senaste tiden varit ”i högsta grad moraliskt förslöad”.

När dödsstraffet avskaffades i fredstid 1923 fanns det fortfarande kvar i den militära strafflagen från 1888. Lagen utökades till och med under andra världskriget till att gälla en del civilister men kom aldrig att användas.

 

1989: Fängelser och rymningar

En av det svenska folkminnets mest fantasieggande outlaws var den rumänske utbrytarkungen Ioan Ursut. Under några år på 1900-talet var hans namn något som man omedelbart associerade till korkade fångvårdsmyndigheter och fräcka brottslingar. 1989 lyckades han naken och insmord i smör stulet från matsalen åla sig ut från Hallanstalten genom en öppning som bara var 49 x 17 centimeter stor. (Den här tidnigen är uppslagen 42 x 27 centimeter.) Därefter klättrade han med hjälp av hopbundna lakan ut i friheten. Två år senare tog sig Ursut ut från det rymningssäkra Kumla genom att stapla lastpallar på varandra.

Redan på 1970-talet var rymningsbenägenheten från det rymningssäkra Kumla stor. Den hypermoderna anstalten hade stått färdig 1965 och kritiserats av den progressiva samtiden för sin omänskliga utformning. Sju år senare lyckades inte mindre än femton fångar att samtidigt ta sig därifrån efter att Lars Inge Svartenbrandt vid inlåsning gömt sig i ett kastrullskåp och därefter befriat sina medfångar, däribland den dömde terroristen Miro Baresic som året innan mördat Jugoslaviens Sverigeambassadör. Övriga rymlingar var av mer klassiskt svenskt snitt och gick under namn som Bosse Dynamit och Nisse Pistol. Samtliga rymlingar greps inom en ganska kort tid. Obekräftade uppgifter på nätet gör gällande att en av rymlingarna – Kalle Kanon – numera träffas på en thaikrog i Helsingborg.

Den rymning som allra mest skakat den svenska offentligheten är när den livstidsdömde spionen Stig Bergling 1987 tilläts tillbringa 24 obevakade timmar tillsammans med sin hustru i hennes lägenhet i Rinkeby. Eller helt obevakad var den inte. Det stod faktiskt en bil med poliser från Säpo utanför. Det hindrade inte Bergling från att förklädd till joggare lämna huset. Till Säpos försvar ska sägas att det rådde dimma denna höstkväll. Bergling kunde därefter förenas med sin hustru och fly vidare bort över Östersjön. I den vilda mediestorm som följde – för även i det hårt luttrade åttiotals-Sverige ansågs händelsen mycket anmärkningsvärd – blev det justitieminister Sten Wickbom som drog det kortaste strået och fick avgå. Med i fallet drogs också ministerns unge pressekreterare Pär Nuder.

 

Alternativa straff: Segling

I amerikanska filmer är kreativa straff vanligt. I Sverige har fantasin varit sämre. Något som inte var direkta straff, men som ändå drabbade dem som haft problem  med myndigheterna var de så kallade värstingresorna som väckte hederligt folks vrede på nittiotalet.

Tanken var egentligen mycket logisk. Ungdomar på glid riskerar inte bara sin egen framtid utan också de offentliga finanserna. Det diskonterade nuvärdet av framtida brottskarriärer med allt vad det innebär av anstalter och polis är hisnande. Därför är det ekonomiskt försvarbart att lägga pengar på att få stopp på dem redan i dag. Varför inte skicka ut dem på en seglings-semester? Salta hav, kamratskap och en fast kurs mot laglydighet.

Annars satt faktiskt tonåringar i fängelse på 1980-talet. Till och med kriminalvården ansåg detta stötande. ”Dessa ungdomar särbehandlas inte, de får jobba 40 timmar om dagen som alla andra”, förklarade en förhoppningsvis felciterad anstaltschef 1988.

Men det gick inte så bra. Vid de första resorna 1991 ägnade sig de unga resenärerna åt ungefär samma sak som de gjort hemma; i hamn stal de bilar, sniffade lim och flydde till slut från båten med hjälp av några luftmadrasser. Fyra år senare kom en annan grupp ynglingar iväg till Turkiet innan de slog sönder båten och stal reskassan för att köpa biljetter hem till betongen.

Experimentet fortsatte in på 2000-talet med samma bedrövliga resultat. När Borgholms kommun betalat dyra pengar för att få sina värstingar att veta hut via en Rhodosseglats visade det sig vid utvärderingen att man legat vid kaj hela tiden.

– Vadå, sitta med en handledare som dricker när jag inte får dricka, beklagade sig en deltagare för Aftonbladet som enligt egen uppgift ägnat hela resan åt att åka skateboard.

Den ansvarige redaren skyllde på ”oerhört mycket hårda stormar och slagregn”.