När maskinerna tar över

Robotarna är snart redo för nästa steg. Ett antal yrkesgrupper står därmed i tur att förpassas till historien. Oron över detta är betydande, men som samhälle har vi intet att förlora utöver vår hantverksskicklighet.

av Dick Harrison

Jag minns hur diskussionerna gick i slutet av 1980-talet, när jag slet med min avhandling. Datorerna hade just slagit igenom på bred front. Tänk, sade någon, om det fanns en knapp som hette TEORI, en annan som hette FORSKNINGSLÄGE, en tredje som hette ANALYS, och om man bara kunde trycka fram avhandlingens enskilda element genom att aktivera tekniken. Så mycket snabbare allt skulle gå. Ja, inföll en annan, och så slipper man tänka! Mer tid för fika.

Nästan varje gång jag passerar institutionens fikarum kommer jag att tänka på samtalet. Typiskt för mina lata kolleger. Om de bara kunde skulle de säkert rationalisera bort allt akademiskt grovgöra via datorn för att få mer tid till kaffe och skitsnack. Ingen teknikrädsla här, inte. Forskarna är övertygade om att deras hjärnor kommer att behövas i framtiden, oavsett hur mycket datorn utvecklas.

Fullt lika optimistiska har inte alla haft skäl att vara. Arkivarier, bibliotekarier, registratorer och andra uppgiftshanterare har under de gångna decennierna sett allt fler delar av sina verksamheter reduceras i takt med att tekniken flyttat fram bastionerna. Varför låta ett arbetslag vid skrivmaskiner uppdatera blanketter och kort mekaniskt när en enda dator kan göra samma arbete på kortare tid? Åtskilliga kontorister har blivit arbetslösa när dylika resonemang trängt in i arbetsgivarens huvud.

En annan klassisk bild av modern teknikfruktan återfinns i Stanley Kubricks År 2001: Ett rymdäventyr (2001 – A Space Odyssey, 1968). Den amerikanska rymdfarkosten Discovery One, på väg mot Jupiter, kontrolleras av datorn HAL 9000 (bokstavskombinationen står för Heuristically programmed ALgorithmic computer), av besättningsmedlemmarna refererad till som Hal. Datorn definierar sig själv som ”foolproof and incapable of error”. Ett problem uppstår när forskarna Bowman och Poole misstänker att Hal gör en felbedömning. För att skydda sig själv från deaktivering ser Hal till att Poole dör, och i den påföljande kraftmätningen med Bowman framgår att Hal har känslor och upplever fruktan. Till slut lyckas Bowman koppla bort Hal. Summa summarum: det är livsfarligt att låta maskiner ta över, men i slutändan kan människan triumfera genom att göra sig av med den artificiella tekniken. Alla som sett Terminator-filmerna eller The Matrix-trilogin inser att det lätt kan gå ännu värre om robotar och datorer fortsätter att utvecklas. Det är inte bara våra jobb som riskerar att försvinna, utan även våra liv.

Ordet robot introducerades av den tjeckiske författaren Karel Čapek i pjäsen R.U.R (vilket stod för Rosumovi Univerzální Roboti, Rossums universalrobotar) från 1920. Här syftar termen, som Karel tipsades om av sin bror Josef, på robotliknande slavarbetare, maskinliknande halvmänniskor som i dag antagligen skulle benämnas androider, cyborger eller kloner. I pjäsen går det bra för dem, men dåligt för oss andra: robotarna gör revolt, utplånar mänskligheten och tar över världen.

Bröderna Čapeks term går tillbaka på det slaviska ordet robota, som syftar på tungt, monotont slit som man endast tar på sig för att man är tvungen, med det centraleuropeiska feodalsamhällets dagsverken som dystert paradexempel. Robottermen var alltså ursprungligen länkad till arbetet som sådant, inte till personen/maskinen som utför arbetet. Idén att låta mekaniskt konstruerade varelser ersätta människor är mycket äldre än 1900-talet; redan Leonardo da Vinci skisserade på dylikt, och föregångare återfinns inom flera forntida kulturer.

Trots skillnaderna sammanhänger Čapeks robotar med da Vincis och andra uppfinnares drömmar. Det var arbete det handlade om. Grundtanken bakom robotens funktion har i historisk tid alltid varit att den skall låta oss slippa de tunga och farliga arbetsmoment som har hotat att bryta ned våra kroppar. En robot, när den väl tagits i bruk, är dessutom billigare än en lönearbetare. Industriroboten, som på allvar slog igenom i USA på 1960-talet och därefter erövrade världens fabriker, fyllde alltså mer än en funktion.

Finns det en gräns för hur mycket robotar kan göra? Riskerar vi att hamna i en situation där de tar över arbetsmarknaden och gör människorna överflödiga? Frågeställningen har gamla anor, och de som höjer varnande fingrar nyttjar gärna historiskt baserade argument. Låt oss därför se närmare på hur tekniken har förändrat villkoren för den arbetande människan i gångna tider.

Ett lika ryktbart som beryktat exempel på hur en arbetsbesparande maskin skapar grogrund för många nya arbetstillfällen – av vidrigast möjliga sort – är Eli Whitneys uppfinning av the cotton gin, bomullsrensningsmaskinen, år 1793. Med hjälp av denna maskin kunde en individ rensa lika mycket nyplockad bomull som det tidigare hade krävt 50 personer att klara av. Detta vände upp och ned på näringsstrukturen i södra USA. Från att ha odlat tobak började plantageägarna odla bomull. Nya odlingsområden i sydväst togs i anspråk, och snart hade Södern förvandlats till ett Cotton Kingdom. År 1792 skördades endast 6 000 bomullsbalar i USA. 1800 hade antalet stigit till 73 000, 1810 till 178 000. Vid 1800-talets mitt producerade USA:s sydstater 2,5 miljoner bomullsbalar, en siffra som hade fördubblats tio år senare, när produktionen kulminerade före amerikanska inbördeskriget.

Utbredningen av bomullsfält medförde ett kraftigt växande behov av arbetskraft. Väldiga mängder slavar drevs till nya arbetsplatser i delstater som Louisiana, Mississippi och Alabama. Uppskattningsvis 120 000 slavar infördes till de nya staterna mellan 1810 och 1820. På 1820-talet ökade Alabamas slavbefolkning med 150 procent, från 47 000 till 120 000. De sociala, ekonomiska och politiska följdverkningarna var enorma. På 1790-talet levde endast omkring 890 000 ofria i USA, och bedömare menade att slaveriet var på väg att dö ut. I stället blev det tvärtom. År 1861 hade Södern en slavbefolkning på omkring 4 miljoner människor (av en samlad befolkning i hela USA på 31,4 miljoner), och om inte Lincolns soldater krossat systemet hade det säkert expanderat ytterligare under påföljande decennier.

Allt detta kan självfallet inte skyllas på bomullsrensningsmaskinen, men det vore naivt att tro att den inte spelade en väsentlig roll i sammanhanget. Den nya tekniken gav radikalt nya förutsättningar, vilka genererade nya incitament till investeringar och därmed resulterade i arbetstillfällen. Problemet var att sydstatarna föredrog att fylla dessa med ofria arbetare i stället för lönearbetare. Men det var knappast Eli Whitneys fel. Hans maskin skapade bara möjligheterna.

Bomullsrensningsmaskinen är en detalj i det väldiga panorama som utgörs av industriella revolutionen, då ny teknik slog ut månget gammalt hantverk. Att industriella revolutionen över huvud taget kunde ta fart berodde på arbetsbesparande uppfinningar och storskalig rationalisering av produktionen inom samhällets agrara sektor. Utan överskottet på livsmedel i 1700-talets Storbritannien hade det inte funnits ett proletariat att sätta i arbete i fabrikerna. De blivande industriarbetarna hade i stället behövts inom jordbruket, där deras förfäder arbetat i tusentals år för att försörja land och folk. Förändringen var lika revolutionerande som brutal: massor av britter miste sin möjlighet att försörja sig på åkrarna, där de inte längre behövdes, och tvingades in i en för flertalet bisarr verklighet vid maskinerna. Tragedierna och missförhållandena var otaliga, i synnerhet om vi betraktar barnarbetet. Men det slutliga resultatet är omöjligt att bortse från: det moderna samhället föddes. Industriella revolutionen var en samhällelig version av den dansande hinduguden Shiva, på en och samma gång en förstörare och en skapare.

Långt ifrån alla uppskattade industriella revolutionen. De mest styvnackade fienderna var de hantverkare som insåg att deras status sjönk när maskinerna tog arbetet från dem. Ett givet sätt att göra motstånd var, resonerade vissa, att slå sönder maskinerna. Enligt en vanligt förekommande etymologisk hypotes går ordet sabotage tillbaka på denna taktik. Franska och/eller nederländska arbetare skall ha kastat sina träskor (sabots) in i vävstolar och andra maskiner för att bromsa arbetstakten eller förstöra apparaten. De engelska ludditerna – uppkallade efter den föga kände och möjligen fiktive Ned Ludd, som skall ha varit verksam på 1770-talet – gick i början av 1800-talet till våldsamt angrepp mot maskiner, i synnerhet mekaniska vävstolar. Luddismen kulminerade åren 1811–1812, mitt under Napoleonkrigen, då myndigheterna tvingades avdela trupper till det mest utsatta området. Parlamentet införde dödsstraff som påföljd för att förstöra maskiner, och i början av 1813 avrättades åtskilliga ludditer i York. Men oroligheterna fortsatte och spred sig till andra näringsgrenar. År 1830 gick utfattiga lantarbetare till angrepp mot tröskverk (så kallade Swing Riots, efter den fiktive ledaren kapten Swing). 19 arbetare hängdes, 644 fängslades och 481 skickades till straffkolonierna i Australien.

Men, och här kommer ett viktigt men: varken majoriteten av ludditerna eller 1830 års lantarbetare var teknikfientliga. I grund och botten hade de inget emot att maskinerna gjorde arbetet lättare. Vad de vände sig mot var de långsiktiga socioekonomiska konsekvenserna av mekaniseringen. De upplevde sig strukturellt hotade, utsatta för arbetsgivarnas godtycke. De önskade högre löner och bättre levnadsomständigheter. Genom att angripa maskinerna ville de förbättra sitt utgångsläge inför framtiden.

Industriella revolutionen var den mest kända, men långt ifrån den första, historiska process varigenom människan tvingades konfrontera den nya teknikens krav och möjligheter. En minst lika stor förändring, som berörde hela samhället, var övergången från handkraft till vattenkraft inom kvarnnäringen. För en modern människa kan innovationen förefalla banal, men för de medeltidsmänniskor som upplevde den var omvälvningen stor.

Få arbetsmoment i det förindustriella samhället var mer avskytt än slitet vid handkvarnarna. Innan träldomen avskaffades var handkvarnen ett av slavinnornas viktigaste arbetsredskap. Malningen var ett tungt och svettigt moment som ingen fri kvinna, än mindre en fri man, ägnade sig åt om hon eller han inte var därtill nödd och tvungen. Mycket slit och otaliga arbetstimmar kunde sparas om man ersatte handkraften med något annat.

In på scenen trädde vattenkvarnen. Under antiken hade romarna introducerat sådana i Medelhavsvärlden, och under tidig medeltid spreds de till stora delar av västra och centrala Europa. De omnämns på 600- och 700-talen på prominenta ställen i lagtexter från Italien och söder till Irland i nordväst. Tekniken nådde Danmark på 1000-talet, Sverige på 1100- och 1200-talen. I våra landskapslagar omtalas vattenkvarnarna utförligt, något som inte är förvånande. Det rörde sig om några av de mest värdefulla byggnader som fanns i landet. Kvarnarna byggdes i två våningar av trä över en konstgjord ström, till vilken vattnet leddes från ett naturligt vattendrag. Ovanför kvarnen samlades vattnet i en damm, varifrån det släpptes ned i strömmen och forsade fram till byggnaden. Där sattes kvarnhjulet i rörelse och alstrade energi. Denna drog igång kvarnstenen, som i sin tur malde säden.

Men det fanns ett problem. Den nya tekniken var förvisso arbetsbesparande, men den var dyr. En traditionell vattenkvarn var en stor, kostsam konstruktion som få bönder hade råd att bygga. Det krävdes kunniga timmermän och stenhuggare, vilka visste att ta betalt för sin möda. Kostnaden gjorde att det i regel var herremän som tog initiativ till att bygga kvarnarna, och för dessa öppnade sig nya inkomstmöjligheter. Slottsherrar och abbotar på kontinenten och Brittiska öarna tog ofta kontroll över bygdernas vattenresurser och införde kvarntvång. Bönderna blev tvungna att mala sin säd på jordägarens kvarn. Om de protesterade genom att fortsätta bruka sina arbetsamma men billiga handkvarnar kunde herremännen gå till attack och rentav beslagta de privata små kvarnstenarna.

Sådana uppgörelser ägde aldrig rum i det medeltida Sverige, men kontroverser och grannfejder rörande kvarnar och forsrättigheter var inte ovanliga. Härån, som flyter från sjöarna i Svenarum mot sydväst genom Hagshults och Fryele socknar till Lagan, har gott om energialstrande forsar. Munkarna i småländska Nydala var synnerligen intresserade av att förvärva land och bygga kvarnar i området, vilket knappast berodde på det egna klostrets behov. Munkarna hade troligen hela bygdens jordbruk i åtanke, trots att de enligt lag var förbjudna att hålla kvarnar för andras bruk. Bönderna i Östbo härad var föga förtjusta i Nydalas egoistiska energi-politik, med allvarliga tvister som följd. Vid ett tillfälle lät munkarna rentav förstöra en konkurrerande kvarn för att monopolisera vattentillförseln.

Kvarnexemplet visar på flera dimensioner av problemet. En vattenkvarn var, bokstavligt talat, en medeltida bondes våta dröm. Bönderna var överlyckliga om de kunde tämja forsen och omvandla naturkraften till energi. Allt gick snabbare och lättare. Mer mjöl kunde framställas, vilket minskade risken för svält. Färre människor behövde sättas i arbete med malning, och den arbetskraft som blev fri kunde nyttjas till andra syften, som textilproduktion, röjning och nyodling. Samtidigt kunde emellertid den nya tekniken brukas mot bonden. Kampen om såväl den omgivande infrastrukturen som den färdiga anläggningen kunde leda till att vattenkraften blev lika hatad i bondeled som kärnkraften var för 1970-talets miljörörelse.

Ett annat känt exempel på hur tekniska innovationer har ersatt människors arbete är boktryckarpressens utveckling i mitten av 1400-talet. Kineser och koreaner hade förvisso tryckt böcker i hundratals år, men deras process var omständlig och långsam. Tryckarna arbetade med träplattor, på vilka man skar ut tecken i relief. Därefter färgades tecknen och pressades mot papperet. För varje ny sida behövdes en ny träplatta. Så småningom började kineserna experimentera med lösa typer, gjorda av lera, koppar eller bly. Varje typ föreställde ett kinesiskt tecken och kunde återanvändas – men det kinesiska skriftspråket omfattar stora mängder tecken. Här hade européerna en fördel eftersom antalet bokstäver i det latinska alfabetet är litet. Och i Europa behövde man verkligen en tryckpress. Efter 1300-talets pestepidemier hade folkmängden sjunkit med omkring två tredjedelar. Det var guldläge för arbetsbesparande uppfinningar. Johann Gutenberg från Mainz utvecklade ett sätt att tillverka gjutformar, med vilka det var möjligt att tillverka hållbara bokstavstyper i metall. Dessa kunde sättas samman i textrader och återanvändas till nya rader. Efter gjutning och sättning skedde tryckningen i en handpress (egentligen en vidareutveckling av en vanlig vinpress) med en ny typ av tryckfärg, som Gutenberg också experimenterade sig fram till.

Gutenbergs innovation gjorde det billigare att producera skrifter än förut, och det gick mycket snabbare. Hundratals exemplar av en och samma bok kunde tillverkas på en bråkdel av den tid som det förut tagit att skriva av en text för hand. Under andra hälften av 1400-talet spred sig boktryckarkonsten över kontinenten, och vid sekelskiftet 1500 hade redan omkring sex miljoner böcker tryckts i Europa. I och med detta kunde nya idéer – även radikala politiska och vetenskapliga åsikter som statsmakten och kyrkan var emot – få spridning. Utvecklingen mot det moderna samhället tog ett stort kliv framåt.

Vilka förlorade på tryckpressen? Inte de munkar som tidigare ägnat sig åt att kopiera av böcker. De kunde ägna sig åt annat, och det gjorde de gärna. Inte hantverkarna som sådana – tvärtom, hela boktryckarbranschen uppfanns. Inte författarna, som fick en större marknad än tidigare. Alla vann. Men ett element gick förlorat: den hantverksskicklighet som varit förknippad med produktionen av handskrivna böcker. I och med att vi slutade kopiera för hand och övergick till att trycka miste vi den ackumulerade kunskap som millennier av skrivare gjort till sin.

Kanske är detta problemets egentliga kärna. Arbetsbesparande teknik, oavsett om den kommer i form av kvarnar, tryckpressar, mekaniska vävstolar, bomullsrensningsmaskiner, tröskverk eller robotar och androider, gynnar alltid samhället i och med att den frigör mänsklig energi för andra ändamål. Männi-skan som social och ekonomisk varelse mister föga, åtminstone om vi anlägger ett långsiktigt perspektiv (kortsiktigt kan övergången, som ovan nämnts, stundom vara nog så smärtsam). Men vi mister erfarenheter, och dessa kan vara hopplöst svåra att återskapa i efterhand. Hur många av dagens snickare kan bygga ett kabinettskåp i barockstil? Hur många textilkonstnärer kan göra gobelänger likt forna dagars vävare? Hur många bildkonstnärer kan i dag efterlikna medeltidens miniatyrmålare?

Den fråga vi måste ställa oss är hur högt vi värderar dessa lätt förgångna och glömda kunskaper och erfarenhetskällor. För alla historiker med långtidsperspektiv är det självklart att bejaka ny teknik, men det är också självklart att vårda och värna de mänskliga erfarenheter som riskerar att deponeras på utvecklingens sophög tillsammans med mammuten, dronten och pungvargen. Risken för att framtidens robotar beter sig om Kubricks Hal eller Čapeks androidrebeller är inte stor, men risken för att en betydande del av vårt hantverksmässiga kulturarv går förlorat är desto större – men det problemet anses sällan tillräckligt relevant för att meritera sig till samhällsdebatten.