Recensioner:

Mördare

Åsne Seierstad En av oss och Chris Kyle American Sniper

av Bengt Ohlsson

Det slumpar sig så att jag läser de här böckerna efter varandra. En av oss är Åsne Seierstads biografi om Anders Behring Breivik. American sniper är elitsoldaten Chris Kyles självbiografi. Kyle tjänstgjorde i Irak i nio år och är den dödligaste prickskytten USA:s armé frambringat. Fienden kallade honom ”Djävulen från Bagdad”.

    Biografier om monster är en vansklig genre. Minsta detalj får något ödesdigert över sig; Att killen fick underkänt på ett prov i lågstadiet, kissade på sig, var elak mot myror … Mot fonden av det monstruösa brottet, att skjuta ihjäl försvarslösa barn och ungdomar på Utöya, uppstår olycksbådande trumvirvlar runt precis allting. Ja, även glada och lyckliga händelser blir ödesmättade – tänk om han hade börjat klätta uppför den repstegen i stället, spekulerar man och skakar uppgivet på huvudet. 

   Seierstad har valt att ge ordentligt med utrymme också åt Breiviks offer, vilket är ett grepp jag applåderar, åtminstone i teorin, för när det handlar om massmord har offren en tendens att bli en anonym stapel, medan mördaren blir Gåtan som man ska lägga pannan i djupa veck över och kartlägga från vaggan till tvångströjan.

   Men snart kommer jag på mig själv med att bli irriterad över att ha Seierstad hängande över axeln. Titta där, viskar hon och pekar på offren, hur deras föräldrar flytt från krig och förtryck, hur charmiga och omtyckta de var.

   Och sen mötte de monstret på Utöya.

   Otäckast är skildringen av Breiviks slit på den ödsliga bondgården med att färdigställa sina bomber. Hur han kokar sina kemikalier, åker in till byn och käkar thaimat, och sen tillbaka och kokar vidare.

   När man grubblar över hur folkmord varit möjliga att genomföra brukar svaret bli att slakten är så sinnrikt organiserad att man befriar bödlarna från ansvar och får dem att känna att de bara ansvarar för sin lilla kugge i maskineriet.  (Jonathan Littell beskriver det kanske bättre än någon annan i sin tegelsten De välvilliga.)

   Men Breivik är ingen kugge. Han är hela maskineriet, varenda knapp och kugge, och han ångrar ingenting, utom möjligen att han inte dödade fler.

   Därvidlag påminner han om Chris Kyle. Men American sniper drabbar hårdare än Seierstads bok. Vi kliver rakt in i massmördarens huvud. Men Chris Kyle hamnade inte i någon madrasserad cell. Han fick medaljer och utmärkelser.

Han är den fryntlige killen från Texas som först ville bli cowboy, sen gick han in i armén och gav sig inte förrän han hamnade hos de hårdaste bland de hårda. Navy Seals.

   ”Äntligen fick jag mitt krig”, myser han i mars 2003 när operation Iraqui Freedom inleds. Men när helikoptern beskjuts av spårljusprojektiler blir han orolig. ”De kommer att skjuta ner oss innan jag ens hinner fimpa nån.”

   Så ser Kyles värld ut. Han vill ”fimpa” folk, och han visar sig ha en talang för det. Han fångar irakier i siktet på ett avstånd där det egentligen inte ska gå att ”fimpa” någon. Men han slänger iväg ett skott, och ser sitt offer sjunka ihop. Det är som att lyssna på någon som drar skrockande jaktskrönor, men här handlar det inte om älgar utan ”fulingar”, ”banditer”, ”rövare” och allt vad de kallas.

   Så småningom träffar han Taya och får barn med henne. Men det finns ingenting som går upp emot att få vara i krig. Gång på gång drar han iväg för att ”fimpa” irakier.

   Jag önskar att alla gymnasister fick läsa de här två böckerna och jämföra dem. Om man vill göra det riktigt kallsvettigt för sig själv kan man fundera över hur många Chris Kyle-typer vi har att tacka för att Tyskland besegrades i andra världskriget.

   Chris Kyle själv överlevde varenda vägbomb och vartenda bakhåll och återvände hem till Taya och ungarna. Han öppnade en skjutbana och skrev sin självbiografi. Clint Eastwood köpte filmrättigheterna. Ett gott civilt liv låg framför honom. Och då blev han ihjälskjuten av en nervtrasig marinkårssoldat hemma i Erath county, Texas.