Manlighetens förfuskade dygder

Zlatan Ibrahimovic filmar aldrig. Han står pall när motståndarna skaver och tacklas. Därmed står han också upp för klassiska manliga dygder, som annars syns på väg att eroderas i fotbolls-världen. I alla fall bland herrarna.

av Roland Poirier Martinsson

Det finns en scen från fotbolls-VM 1994 i USA som i efterhand visat sig vara mycket underhållande. Datumet är den 13 juli och det spelas semifinal mellan Sverige och Brasilien på Rose Bowl i Pasadena inför 92 000 åskådare. Det är den viktigaste matchen för vårt landslag sedan 1958 års VM-final på Råsunda, då Sverige förlorade med 5-2 mot just Brasilien.

I 63:e matchminuten av det prestigefyllda returmötet stämplar Sveriges lagkapten Jonas Thern den brasilianske mittfältaren Dunga. Händelsen tycks inte alltför märkvärdig, men brassen överdriver situationen, kastar sig dramatiskt, och ligger kvar som om han skadats. Filmningen lurar den colombianske domaren José Torres Cadena, som överraskande visar ut svensken. Det står vid tillfället 0–0 och domslutet kan mycket väl ha avgjort matchen — Sverige förlorade med 1–0 sedan Brasiliens extremt exakte målgörare Romário i 80:e matchminuten gjort sitt femte mål i turneringen.

Just innan den utvisade Thern springer av planen går han fram till Dunga, skakar dennes hand, och säger några ord som hörs av bara ett fåtal spelare på planen. Dunga slår ut med händerna och ser urskuldande ut.

”Mycket trevligt att se Therns sportsliga beteende”, säger (med reservation för den exakta formuleringen) den svenske tv-kommentatorn. ”Se hur han går fram till Dunga och ber om ursäkt för sin hårda tackling.”

Efter matchen kommer det dock att spekuleras i vad Thern faktiskt sade till Dunga. Ett obekräftat rykte sprids att ursäkten i själva verket var en utmaning: ”Du och jag kommer att mötas i fler matcher…” Knappast det svenskt sportsliga beteende som kommentatorn tyckte sig se, däremot inte det minsta överraskande med tanke på den frustration och närmast förakt som för några decennier sedan fortfarande uttrycktes när spelare låtsades att de utsatts för övergrepp för att vinna fördelar.

Snabbspola tjugo år framåt i tiden, till VM 2014. Turneringen spelas i Brasilien, där fotbollen konkurrerar med katolska kyrkan om att vara den största religionen. Hemmalaget är spelbolagens favoriter och förväntningarna är enorma. Folket har redan i förväg tagit ut guldet och mobiliserat som om landets framtid står på spel.

Men turneringen utvecklas till en mardröm. I åttondelsfinalen mot Chile i Belo Horizonte krånglar sig Brasilien vidare först efter förlängning och straffsparkar. I kvartsfinalen i kuststaden Fortaleza besegras Colombia med knappa 2–1 efter ytterligare en svag insats av hemmalaget. Matchen därpå åker man ut mot Tyskland i semifinalen efter en förlust med osannolika 1–7, den näst största förlusten i VM:s historia i en direkt avgörande utslagsmatch. Värre är bara Kubas förlust med 0–8 i kvartsfinalen i 1938 års VM i Frankrike — mot Sverige.

Hemmalagets sista match i turneringen spelas i huvudstaden Brasilia. Visserligen står bronsmedaljen på spel, men med tanke på att den spelas mellan förlorarna i de båda semifinalerna brukar just den matchen kallas för den hemskaste av alla att spela; inga lag är mer besvikna än de som varit bara en match från finalen. Brasilien förnedras på nytt och besegras av Holland med 3–0, efter att ha legat under med 2–0 redan efter 17 minuter.

Brasilien drabbas av landssorg. De gråtande spelarna befinner sig i chock efter att den tänkta höjdpunkten i deras idrottsliv lämnat efter sig inget annat än skam. När lagets förbundskapten möter pressen är det emellertid inte matchen han kommenterar, utan spelarnas reaktioner efter förlusten. Hans ord är knappast ägnade att trösta: ”Vi är macho. Män gråter inte. Spelarnas reaktioner ger en negativ bild av fotbollen.”

Förbundskaptenen? Samme Dunga som tjugo år tidigare legat på gräset i Los Angeles och låtsats smärta för att fuska sig till en fördel.

Hur macho var det?

Globalt konkurrerar idrotten med religionen om att vara det kulturella och sociala fenomen som kvantitativ och kvalitativt engagerar människor allra mest (om man räknar bort arbete och umgänge), och det är fotbollen som är världens i särklass populäraste idrott. När Tyskland besegrade Argentina med 1-0 i det VM-slutspel som knäckte Brasilien sågs matchen av en miljard människor. Hur stor andel av jordens befolkning det är om man räknar bort små barn och människor som saknar tv är omöjligt att säga, men det är knappast någon överdrift att åtminstone var femte människa gjorde samma sak den 13 juli 2014 klockan åtta på kvällen svensk tid. Här kan man tala om ett globalt Hylands Hörna.

Det betyder också närmast självklart att de värderingar och beteenden som uppvisas inom fotbollen hänger tätt ihop med värderingar och beteenden i övriga samhället. Den svåra frågan är vilket som kommer först. Förändras samhällets värderingar och beteenden, för att sedan spridas och uppvisas inom fotbollen, eller är det tvärtom, att det vi ser inom fotbollen påverkar hur människor och kanske framför allt barn och ungdomar tänker och beter sig? Om någon tycker att frågan verkar fjantig — skulle verkligen en lek med boll fungera som magnet för annat som mänskligheten ägnar sig åt? — kan det vara värt att fundera en gång till. Ingen skulle uppfatta samma påstående som märkligt om det gällde politiska idéer och dess tillämpningar, konstens uttryck eller religioners påverkan. Och hur man än räknar kan idrotten och framför allt fotbollen konkurrera med alla dessa tre samhällsinslag: ekonomiskt, graden av engagemang, mängden utövare, medial uppmärksamhet och infrastruktur. Sambanden mellan fotbollen och den vidare kulturen har studerats i ett otal forskningsprojekt inom en mängd akademiska discipliner. De handlar om relationerna mellan enskilda fotbollsklubbar och samhällsgrupper eller ideologier; mellan fotbollen som allmänt fenomen i enskilda länder och dess politiska strukturer; fotbollens ekonomiska betydelse, och relationen mellan enskilda händelser inom fotbollen och dess direkta samhälleliga eller politiska konsekvenser.

Det vanligaste exemplet på det senare är det så kallade fotbollskriget 1969 mellan Honduras och El Salvador. Fotbollens roll för det krigets utbrott har ofta överdrivits, som om El Salvadors avgörande seger mot Honduras i kvalet till VM i Mexiko skulle ha övergått i krig mellan länderna—en form av förlängning och straffsparksläggning. Så var självklart inte fallet. Det fanns starka spänningar mellan de båda länderna sedan decennier tillbaka, huvudsakligen till följd av den stora invandringen till Honduras från El Salvador.

Men det är också sant att fotbollen hade en direkt utlösande effekt för stridigheterna. De båda länderna möttes i tre matcher, som var för sig hade närmast obegriplig påverkan på folken i form av upplopp och andra oroligheter. En salvadoransk kvinna begick självmord, vilket förmodades ha berott på landslagets förlust. Hennes begravning direktsändes i tv, bland de sörjande i kyrkan fanns fotbollslandslaget och landets president. Flaggor brändes, människor misshandlades och mördades, militären inkallades för att hålla ordning (beskrivet i boken Fotbollskriget av författaren Ryszard Kapuscinski, som förmodligen tilldelats Nobelpristagare i litteratur om han inte dött för tidigt).

Kulmen kom i juli 1969, då El Salvador anföll Honduras och inledde ett krig som visserligen var över efter bara fyra dagar, men krävde 4 000 människoliv.

Sådana samband mellan fotboll, politik, kultur och värderingar har kommit att uppmärksammas alltmer också inom sportjournalistiken, mest framträdande i Sverige är Aftonbladets prisbelönte fotbollsreporter Erik Niva med böcker som Den nya världsfotbollen och Utväg: Fotboll. Också från fotbollens håll har vuxit en insikt om sportens vidare betydelse, vilket fått sitt uttryck bland annat i form av kampanjer från det internationella fotbollsförbundet Fifa och det europeiska fotbollsförbundet Uefa mot rasism, miljökrav på arrangörer av mästerskap, och växande uppmärksamhet på arbetsvillkoren för de tiotusentals människor som anställs för varje EM och VM. Och ingen kan väl efter boken Jag är Zlatan Ibrahimovic, som bara i Sverige sålts i över 400 000 exemplar, vara av någon annan uppfattning än att Zlatan Ibrahimovic är en av Sveriges viktigaste opinionsbildare?

Så vad är det Zlatan lär Sverige och svenskarna? Det beror på vem man frågar. Somliga ser en slyngel utan ödmjukhet, som närmar sig miljarden i inkomster bara för att han är duktig på att sparka boll: en dålig förebild. Andra ser en pojke som från svår bakgrund vuxit till en man; en person som arbetat hårt för sina framgångar och efterhand kommit att uppmärksammas alltmer för sina ledaregenskaper och sitt sociala engagemang. Han har satt den första boken i händerna på hundratusen pojkar och skänker genom sin berättelse hopp åt otaliga barn och ungdomar som kämpar mot sitt sociala arv: en god förebild.

Det finns att antal likheter mellan Dunga och Zlatan. Båda har nått sina framgångar trots utmaningar i ungdomen: Carlos Caetano Bledorn Verris fick smeknamnet Dunga, som syftar på dvärgen Toker i sagan om Snövit; som pojke var han så liten att han förmodades vara dvärgväxt, dessutom tjock och med snedväxta ben. Båda är riktiga män, hårda som flinta på planen, med attityd som ett av sina viktigaste vapen. Båda är kända för att utnyttja sin status och personlighet för att ta ett formidabelt lagansvar. Och givetvis är båda exceptionellt bra fotbollsspelare — Zlatan är (vid sidan om Bosse Larsson) Sveriges genom tiderna bäste fotbollsspelare och tillhör förmodligen de tio bästa anfallarna i fotbollshistorien. Dunga hade en mindre glamorös men inte mindre viktig roll som defensiv mittfältare, och i sin position räknas han som en av de bästa någonsin.

Men de skiljer sig åt i ett viktigt avseende. Om det varit Zlatan som stämplats på foten av Jonas Thern hade han stått på benen. Av alla fotbollsspelare i världstoppen i dag är bjässen från Malmö FF förmodligen den ende som aldrig fuskar, aldrig filmar. Motståndarna kan sparka honom, armbåga honom, slå honom, bita honom (och gör det). Men Zlatan vacklar inte, han visar inte smärta.

Hur macho är inte det?

Det finns många värderingar och beteenden som förknippas med fotboll när den är som bäst: mental hårdhet, djärvhet, uthållighet, ödmjukhet, ärlighet, generositet. När vi, framför allt barn och ungdomar, ser spelare uppföra sig enligt dessa ideal, när vi ser spelare uppvisa sådana egenskaper, när vi ser dem underkasta sig de normerna, då sprids också den sortens värderingar och beteenden. Små pojkar och flickor som ser hur Zlatan kämpar för att hålla sig på benen efter en tveksam tackling kommer själva att agera på samma sätt; när de ser honom låtsas som ingenting trots uppenbar smärta bestämmer de sig själva för att bita ihop när det gör ont; när de ser honom klappa om en ung medspelare som just missat en öppen målchans, då lär de sig att själva göra samma sak. Inget av detta är en liten sak. Zlatan är antagligen mer känd än någon annan bland barn och ungdomar i Sverige, och de ser upp till honom. I den yngre generationen är han utan tvekan landets mest betydelsefulla opinionsbildare. Tänk om han nu skulle vara motsatsen till den han är: att han skulle fuska och svära, supa och slåss, gnälla och ge upp när det tar emot. Då skulle det vara en smula svårare för majoriteten av landets föräldrar att uppfostra sina barn till att göra motsatsen. Tänk sedan om fotbollen i vid mening skulle präglas av den sortens dåliga värderingar, normer och beteenden. Då skulle det vara ytterligare en smula svårare för majoriteten av landets föräldrar att uppfostra sina barn till att göra motsatsen.

Det finns en fotbollsspelare som enligt de flesta bedömare är bättre än Zlatan. Han heter Ronaldo och spelar för Real Madrid. Jag delar inte uppfattningen att han är bättre än Zlatan. Ronaldo är mer svårstoppad offensivt, fantastiskt snabb med bollen och helt enkelt målfarligare, men när det gäller alla de sammanlagda egenskaper som krävs för att bära ett lag är Zlatan en större spelare — och fotboll är fortfarande en lagidrott.

I ett avseende når Ronaldo inte upp till knähöjd på Zlatan.  När man går in på Youtube för att se något av Ronaldos snyggaste mål (ett av skälen till att Youtube existerar är att man kan gå in och se snygga fotbollsmål) och skriver ”Ronaldo” i sökrutan, då kommer det upp ytterligare, förvalda sökord. Och när det gäller denne världens kanske bäste fotbollsspelare, en av världens mest kända idrottare och därmed en av världens mest kända personer, då kommer högt upp på listan termer som ”cry baby”, ”cheating bastard” och andra med ungefär samma innebörd: gnällspik, fuskare.

Och samma sak gäller såklart för Ronaldo som för Zlatan. Miljoner barn och unga idoliserar honom, ser så många matcher de kan med honom, hänger upp affischer med hans bild på väggarna, köper tidskrifter med honom på omslaget. Och om Ronaldo då fuskar, gnäller, filmar, ger upp lättvindigt — då blir det en smula svårare för föräldrar att lära sina barn att göra motsatsen.

Problemet inom fotbollen är att Ronaldo numera är regeln och Zlatan undantaget. Fotbollens normer och värderingar har förändrats från att präglas av kärva manlighetsideal, till en sport där låtsad smärta, spelad trötthet och barnsligt gnäll används som medel för att vinna matcher.

Förr i tiden — men innan jag fortsätter: Vad betyder ”förr i tiden”? Hur mycket är ”förr i tiden” något som bara finns i huvudet på den som tröttnat på att saker och ting förändras?

Jag skulle kunna hänvisa till när jag själv spelade fotboll — förmodligen är det svårt att tänka sig, men för trettio år sedan spelade jag fotboll på elitnivå—och min tydliga minnesbild av hur vi alla efter varje spark och skavning gjorde vårt bästa för att inte visa med en min att det gjorde ont. Att någon filmade medvetet för att vinna frisparkar och straffar minns jag överhuvudtaget inte, även om det självklart fanns de som överdrev smärta av den ena eller andra anledningen: för att få extra vila, för att få domaren att vara lite mer uppmärksam på en motståndare.

Men förutom mina minnesbilder eller hjärnspöken finns det annat som tyder på att fusket och gnället inom fotbollen är något som växt fram under de senaste decennierna. När Sverige besegrade Tjeckoslovakien med 2–0 i en VM-kvalmatch 1985 gjordes 1–0-målet av Robert Prytz på straff, efter att Glenn Strömberg brutit in i tjeckernas straffområde från vänster och lurat sig till en straff. Strömberg märker att den målsituation han är på väg att skapa håller på att omintetgöras av tjeckernas Jan Berger, och slänger sig handlöst, som om Berger fällt honom. Domaren låter sig luras, men på tv-bilderna efteråt är det uppenbart att Berger inte nuddar vid Strömberg. Vad som gör det ännu värre är att man får en nästan säker känsla av att Strömberg planerat manövern i förväg. Det är ett medvetet fusk, ungefär som att flytta på sin golfboll när den man spelar mot inte tittar.

Om detta hade hänt 1999 eller 2010, då är det inte alls omöjligt, kanske till och med sannolikt, att Strömberg berömts för sitt tilltag, åtminstone hade han inte fördömts. Att filma är en del av spelet. Att fuska är en del av spelet. Att agera mot bakgrund av värderingar som uppmuntrar till oärlighet är en del av spelet. År 1985 blev det emellertid en häftig debatt om Strömbergs filmning, och även bland svenska fans och kommentatorer ifrågasattes Sveriges seger, som om den vore mindre legitim. Det är inget hjärnspöke. Det är bara att gå till läggen och läsa.

Ett annat konkret fenomen i dagens fotboll, som helt saknades för ett par decennier sedan, är att domaren varnar en spelare för att ha filmat. Den som i dag ser en spelare falla handlöst i straffområdet, hör domaren blåsa, och ser honom rusa fram mot straffområdet kan ofta omöjligtvis veta vad domaren är på väg att göra. Har han blåst straff? Eller är han på väg att ge spelaren som låtsats bita i gräset en varning för fusk? Regeln att ge gult kort för uppenbara filmningar är förvisso tillkommen på senare tid, men tillkom å andra sidan av en anledning.

Med Zlatan som beundransvärt undantag — och det finns en del till — har alltså fotbollen gått från att vara en sport som burits upp av de machoideal som Dunga krävde av sina spelare (och för det mesta, men inte alltid, av sig själv): gråt inte, bit ihop, avfärda din egen trötthet. Och bakom dessa ideal, som ofta uttrycks på fjantiga sätt, döljer sig givetvis ett knippe värderingar, precis som vårt beteende i alla möjliga vardagssammanhang bestämts av värderingar. Sålunda präglades fotbollen (återigen, möjligen världens största teater) till för några decennier sedan av krav på ärlighet, uthållighet och generositet. I dag uppvisar sportens utövare ett beteende som grundas i motsatsen: fusk, gnäll och själviskhet.

Gårdagen var inte bara riddarideal inom fotbollen. De positiva, manliga idealen hade — som alla egenskaper — också en baksida. Skällsordet framför andra var ”kärring” och manlighetsidealet inkluderade inte bara sexism utan också homofobi och förakt för intellektuella intressen. Jag bodde tre mil från staden där jag spelade fotboll och gick i gymnasiet, och gick ner till arenan ett par timmar innan träningen, eftersom det inte var lönt att åka hem. Tiden slog jag ihjäl med att läsa böcker, svåra, pretentiösa, konstiga böcker. När mina lagkamrater kom ägnades alltid de första fem minuterna åt tråkningar på grund av mitt läsande. Tränarna var inget undantag, de hängde på jargongen. Jag kunde inte bry mig mindre, men hur många andra pojkar har råkat ut för motsvarande och i praktiken tvingats bort från fotbollen?

I skolan, detta var i brytningen mellan 1970- och 1980-talet, minns jag ingen homofobi. Det var disco-eran och före aids, jag förmodar att efter den växte homofobin under åren fram till 2000-talet. Men i omklädningsrummet konkurrerade ”bög” med ”kärring” om att vara det värsta tänkbara tillmälet. Kanske lever en smula av det kvar inom fotbollen, man kan betrakta somliga fenomen både från det ena och andra hållet. Ronaldo är en driftkucku inom stora kretsar av sporten på grund av sina vaxade ögonbryn och närmast feminina framtoning. Det skrattades åt David Beckham när han bröt mot manliga tabun genom klädsel och beteende. Men man kan vända på det: här har vi två av sportens största stjärnor som utan vidare bryter mot manlighetsnormer och förblir idoler som tjänar mer pengar än några andra. Gör din egen tolkning.

Vilket ger skäl att återvända till den grundläggande frågan: Har samhället förändrats vad gäller dygder och värderingar, och har denna förändring sipprat in i fotbollen? Eller är det inom själva sporten som något har förändrats, och vad har det i sådana fall för påverkan för resten av samhället? Vad spelar det för roll om den kulturyttring som omsätter mer pengar, samlar mer människor, lockar fler utövare, än någon annan börjat lära alla inblandade att fusk och gnäll är inte bara en möjlighet till att vinna fördelar för sig själv: det har blivit en del av de oskrivna reglerna.

Jag har inga svar på någon av frågorna. Jag vet inte om det är den mediala glansen och de absurt stora pengarna inom fotbollen som förgiftat sporten, som just nu är i färd med att sprida sitt gift. Jag vet bara att jag tycker det är intressant och oerhört sorgligt att som åskådare vid en pojkmatch på en grusplan i en svensk håla se en elvaåring kasta sig på marken med en blick på domaren, skrika som en stucken gris, för att femton sekunder senare, när frisparken uteblivit, resa sig och delta i spelet som om inget hänt.

Man kan också ifrågasätta om de normer som sprids inom idrotten faktiskt går bortom planen. Kan man betrakta filmandet som förmågan att skruva en frispark, något man lär sig på träningen, tar med sig till matcherna, men när man duschat och bytt om är båda lika irrelevanta.

En observation som antyder att idrottens värderingar är viktiga för resten av samhället är hur de stora sporterna i USA — baseboll, amerikansk fotboll och basket — utan tvekan gått i bräschen för att integrera minoriteter i samhället. När Jackie Robinson 1947 blev den första afrikanamerikanen i baseboll och amerikansk proffsidrott gjorde han — det är i varje fall allmän uppfattning i dag — enormt mycket för synen på afrikanamerikaners möjligheter inom en mängd andra områden. Samma när juden Hank Greenberg etablerade sig som stjärna på 1930-talet. Och vi ska inte tala om de hundratals latinos som nu är storstjärnor inom baseboll.

När ”svarta och bruna” började ta plats inom de stora sporterna fanns kraftiga fördomar om att de inte kunde ges strategiska uppgifter, att de inte kunde ta instruktioner, och att de i allmänhet var glada och spontana spelare, snarare än taktiska och målmedvetna. Om någon skulle hävda detsamma i dag skulle vederbörande bli utskrattad. Det hänger ihop med utvecklingen i samhället, men om man studerar attitydskillnadernas framväxt ser man dem först inom idrotten.

Det finns ytterligare en ledtråd till att problemet kan ha uppstått inom idrotten, nämligen damfotbollen. Dunga talade om manlighetsideal, att vara macho. Kanske skulle han gå och se kvinnor på elitnivå spela fotboll. Om det förekommer systematiska filmningar, gnäll och fusk inom damfotbollen då har jag missat det. Det leder dels till den något ironiska observationen att den som vill se fotboll spelas av hårdingar bör undvika Real Madrid och Ronaldo och i stället titta på Rosengård, Kif Örebro och Vittsjö i dam-allsvenskan, dels till misstanken att det är när medierna löper amok, när spelare tjänar två miljoner kronor i veckan och storklubbarna omvandlats till internationella konglomerat som omsätter miljarder, som alla medel tillåts, inklusive dopning, fusk och gnäll.

Kvar står en gnagande misstanke att den vekhet och fuskarmentalitet som fotbollen sprider accepteras lite för lättvindigt av publik, kommentatorer, journalister och ledare, i värsta fall uppmuntras, och att denna världsomspännande nöjes- och propagandaindustri därmed indoktrinerar sina konsumenter — ett par miljarder människor — att bryta mot gårdagens värdefulla dygdemönster.

(Uppmärksamma läsare har påpekat att det var Luis Felipe Scolari som var Brasiliens förbundskapten under VM 2014. Dock var det nuvarande förbundskaptenen Dunga som kommenterade spelarnas reaktioner på nederlagen i semifinalen och matchen om tredje pris, vilket återges i artikeln.)

1. montahue says: 14 mars, 2015 kl. 03:44 Guuud vilken textmassa, är du alls intresserad av att någon läser vad du skriver? Svara

2. Anonym i Kostym says: 16 februari, 2015 kl. 08:39 Väger man fördelarna (ett fåtal filmar inte) mot nackdelarna (det går inte att ha ett derby utan att det blir ett litet undantagstillstånd och så vidare…) så ser jag inga poänger i fotboll. Det var Bushs stora misstag att han inte förklarade FIFA som en terrororganisation och gjorde en humanitär intervention mot dem. Svara

3. Wolfman says: 31 januari, 2015 kl. 15:50 Är på Göransson Cup i Sandviken nu ihelgen med äldsta grabben. 500 lag o 3000 ungdomar spelar inomhusfotboll dygnet runt. Tänk om denna mycket tankvärda krönika hade funnits med i cuptidningen. Hade behövts… Svara