Kvinnohatare?

av Ivar Arpi

För ett tag sedan fikade jag med en relativt ny bekantskap och samtalet gled in på jämställdhet. En bit in i samtalet inledde hon en mening med ”Vi som är feminister …” och syftade på sig själv och mig. ”Men jag är inte feminist”, invände jag. Hon blev alldeles vit i ansiktet.

”Du är alltså emot att kvinnor har samma rättigheter som män?” frågade hon chockerat. ”Självklart inte, men jag är inte heller feminist”, svarade jag. Jag är ganska van vid att få den följdfrågan. Att inte vara feminist var för min vän detsamma som att säga att kvinnor inte ska ha samma rättigheter som män. Framför henne satt en livs levande kvinnohatare.

Jag har ofta kallats antifeminist och kvinnohatare av det enkla skälet att jag har kritiserat delar av feminismen. Då blir man per definition en del av Hatet. En sådan det görs hemska dokumentärer om. Antingen är man med eller emot. Är du feminist eller hatare?

Det finns i dag vissa frågor som man gör bäst i att bara svara ja på. Nicka och le. De är lite som forna tiders husförhör. Luthers lilla katekes har fallit ur modet, i dag är det andra läror som man ska svara rätt på. Är du antirasist på korrekt sätt? Är du feminist? Bekänner du dig till könsmaktsordningen? Och det är väl bara masochister som inte håller tungan rätt i mun när inkvisitionen knackar på. Säg inte bara ja. Säg att du gillar det.

I Sverige är vi väldigt upptagna med etiketter. Förra jämställdhetsministern Nyamko Sabuni fick konstant kritik för sin vägran att kalla sig för feminist. Hon ville inte överösas med tvingande epitet. Det räckte med ett: liberal.

Åter till min vän vid lunchen. Vi hade inte bråkat om något. Vi hade haft ett trevligt samtal. Men det hade visat sig att jag inte bekände mig till rätt lära. Det spelade ingen roll vad jag faktiskt tyckte i några sakfrågor eller gjorde rent konkret. Inte feminist? Det blev ingen långvarig vänskap.