En hyllning till bordellen

Arthur Koestler har denna smått oemotståndliga kapitelrubrik i sin första memoarbok Pil i det blå (verkar bli en läsupplevelse i klass med den magnifika Den osynliga skriften, hans andra memoarbok) Trots en del skavanker i argumentationen – att bordellerna skulle motverka homosexualitet finner nog få idag vare sig önskvärt eller sant – står sig texten om det politiska spelet kring de parisiska bordellerna rätt bra. Det är få saker man inte känner igen.

Eftersom bordellerna i Paris stängdes 1946 håller de hastigt på att bli legendariska. Skulle läsaren mellan raderna upptäcka en viss vemodsfull längtan efter dem erkänner jag mig skyldig utan minsta förlägenhet. Ty bordellerna var en väsentlig del av parismiljön och livet i Frankrike. Vad de moraliska synpunkterna beträffar så talade för bordellernas bibehållande alla de visserligen utnötta argumenten om att prostitutionen är lika gammal som vår civilisation, att den kommer att leva kvar så länge könslivet styrs av biologiska faktorer och äktenskap ingås av sociala och ekonomiska skäl, att förbudet – liksom då det gällde rusdrycksförbudet – huvudsakligen medförde att prostitutionen drevs under jorden med alla följdsymptom i form av brott, elände och korruption. En bordell i Paris var under den legala tiden varken ett Sodom eller en idyll i stil med vad man möter i vissa romaner; det var ett kommersiellt välskött etablissemang som utbjöd en från all mystik rensad erotik som en annan handelsvara. Det är naturligtvis förnedrande att behandla en mänsklig faktor som handelsvara. Det är naturligtvis förnedrande att behandla en mänsklig faktor som handelsvara, men å andra sidan är det bara en gradskillnad och ingen artskillnad mellan saluförandet av kroppar och andra former av prostitution, politisk, litterär eller konstnärlig. Att vi finner den förra formen mer frånstötande visar bara att vi tar kroppen på mer allvar än själen. Det är en orimlig tanke att i ett merkantilt samhälle den mäktigaste mänskliga driften skulle undgå att kommersialiseras. Och när erotiken som affär väl har erkänts som något oundvikligt är en ordnad handel att föredra framför en skum svarta börs.

Jag blygs mer att nödgas ta upp sådana truismer än att öppet uppträda som försvarare av en legal prostitution. Men folk är så fega på detta område att det kan vara försvarligt att komma med uppriktigt menade banaliteter. Och detta så mycket hellre som redan stängningen av parisbordellerna var en grotesk aposteos över hyckleriet.

[Här introduceras Marthe Richard, f 1889, en mycket tuff kvinna som var en av de första kvinnorna att ta flygarlicens 1913 och begärde att få bli stridsflygare i kriget. När det inte gick, och för att hämmas sin stupade make, blev hon spion. (Enligt Wikipedia var hon dessutom själv tidigare prostituerad.)] Hon invaldes i stadsfullmäktige och vid dess första offentliga sammanträde i december 1945 hittade hon på ett förbluffande enkelt sätt att skapa sig ett odödligt namn i staden Paris krönika. Hon höll ett häftigt anförande mot bordellerna och väckte förslag om deras stängning.

Applåder från läktaren. Förlägenhet i församlingen. Det är en sak att veta att bordellerna är ett nödvändigt ont, ett annat att stiga upp på ett offentligt sammanträde och försvara dem. Det skulle innebära att man blamerade sitt parti, på ett billigt sätt försåg motståndarna med ammunition och utsatte sig för beskyllningen att vara köpt av les tauliers, bordellägarnas rika och mäktiga organisationer. Resultatet blev att den ena efter den andra av stadens fäder, katoliker, kommunister, socialister och radikaler, reste sig och försäkrade att de stod på änglarnas sida. Voteringen var offentlig och under allmän förvirring beslöts med suttiosju röster mot en att bordellerna skulle förbjudas. Den hjältemodige opponenten vet man inte så mycket om, men han borde få sin grav i Pantheon.

Efter bordellernas stängning har brottsligheten självfallet stegrats och de veneriska sjukdomarna ökats, medan antalet prostituerade i Paris är större än någonsin. Privat erkänner parisarna att det skulle vara en välsignelse om de öppnades igen. Men ingen av existentialisterna, post-surrealisterna, anhängarna av de absurda filosofskolorna eller libertinerna som i sina böcker med försiktig neutralitet eller tyst gillande beskriver varenda last i alfabetet hade mod att offentligt tillkännage sin mening i denna socialhygieniska fråga. De försvarade sig med att de inte ville riskera sitt politiska anseende eller utsätta sig för beskyllningen att vara köpta av bordellägarna. Historien har en besynnerlig släktföreteelse. Samma kategori av radikala intellektuella vägrade också att protestera mot de ryska slavarbetarlägren för att inte utsätta sig för anklagelsen att ”stå i sold hos Wall Street” eller ”göra gemensam sak med reaktionens krafter”. Vilket visar att vänsterradikaler numera är på sitt sätt lika fega hycklare som de babbittar de föraktar.

Kapitlet avslutas på ett sedelärande sätt i författarens nutid några år senare, 1952:

Nu har huset på Rue de Fourcy blivit en tvättinrättning och det står ingen i kö utanför. Biljobbarna och flottisterna och de ensamma brevbärarna kan inte längre vänta i lugn och ro på sin veckoranson av erotik och romantik; på avlöningsdagarna måste de traska omkring på de tomma gatorna och leta efter något hemligt fnask som jagas av polisen. Långsamt men säkert utvecklar de ett skuldkomplex. Kvinnorna kan inte vara sérieuses. Nu är det inte någon bistro i Provence som väntar dem [Koestler berättar tidigare att många prostituerade under ett par år samlade ihop tillräckligt med pengar för att köpa ett etablissemang i lagom storlek i någon småstad] utan det helvete på jorden som kallas kvinnofängelset La petite Roquette. Den allmänna moralen är räddad och sutenören härskar suveränt; liksom bildäck och dollarsedlar har kärleken i efterkrigstidens Paris utvandrat till svarta börsen.

När jag avslutar detta kapitel fick jag ögonen på en notis i Time den 14 januari 1952 där det stod:

”I förra veckan erkände Marthe Richard att hon hade haft orätt. Hon har just skrivit en ny bok. L’Appel des Sexes där hon säger: ’Situationen har blivit outhärdlig. Vi blir tvungna att öppna les maisons de tolérance’ igen”

Var det så smart då?

Hösten 2008 startar Irland en kedjereaktion av statsingripanden i Europa genom att vidlyftigt garantera varenda bank och insättning. Utan att beslutsfattarna egentligen hade någon aning om vad som hände enades man på EU-nivå om en politik som kanske inte var så klok (Hausse för politiken, Neo nr 1 – 2009). Idag är det Europas skattebetalare som får säkra de vidlyftiga löftena till Irlands finansaktörer i ett bailoutprogram (för övrigt helt emot EU:s regler, men i sådana fall är EU-institutionerna inte så kinkiga). Boris Benulic sammanfattar kritiken. Härnäst är det Spaniens tur. Då blir det dyrare.

Persson och Sahlin: Dum och Dummare

Skyll inte rubriken på mig. Det är Socialdemokraternas kristna falang som istället för att vända andra kinden till delar ut de lavetterna till sina avpoletterade ledare. Broderskaparnas krav på partiledare kan vara något slags rekord i den självförnedring som just nu pågår i det parti som en gång regerade Sverige. Eller vad sägs om följande formulering?

”våra väljare blir allt mer utbildade och intellektuella medan våra ledare har gått i andra riktningen, denna trend måste brytas”

Möjligen en smula önsketänkande vad socialdemokratins väljare beträffar, men insiktsfullt om dess moderna ledare. Göran Persson hade en uppsats i en dator som var nästan lika tidig som Ohlys sms och Mona Sahlin hade inte ens det att skryta med. Broderskaparna kommunicerar dessutom att det där med intellektuell stringens inte bara saknas i ledargarnityret. Kraven i övrigt är en hoper innehållslösa floskler, eller vad sägs om ”en tydlig EU-politik” (går det bra med vilken som helst?) eller att ”bättre stå upp för rättighetsfrågorna och de mänskliga rättigheterna i Sverige” (hade det gällt gentemot diktaturerna i FN hade det åtminstone diskvalificerat några kandidater) och vad betyder egentligen kravet ”Sverige ska inte ha ghetton”? Det svårbegripliga citatet från ordföranden Peter Weiderud – ”Svaret på vilka som är vårt folk har i hundra år varit kollektivanställda, nu måste vi titta mycket öppnare och bredare” – förklarar kanske främst varför inte skolfrågor tagits med på agendan.