Neo testar:

Jordbruksstöd

Svenska bönder förbereder sig just nu för att ansökan om EU:s jordbruksbidrag. Neos Hanna Marie Björklund återvänder hem till gården för att reda ut begreppen i blankettdjungeln.

av Hanna Marie Björklund

Jordbruksstöd Hanna Marie Björklund Neo nr 2 2012 kossa

Ögonblicksbilder från uppväxten på en bondgård: Försommarens höbärgning. Kurragömma i böljande sädesfält. EU-pappersveckan – när min far campar i vardagsrummet och papper och blanketter fyller ett matsalsbord med plats för fjorton personer. Lika mycket en del av årscykeln på landet som sådd på våren och skörd på hösten.

Det är inte alldeles enkelt att söka EU-bidrag. Den tid man behöver lägga på att läsa kartor och sätta kryss i rutor varierar mycket från gård till gård eftersom stödet består av flera olika avdelningar. En faktor är gårdens storlek, en annan vilka grödor som odlas var. Har gården djur sker en separat bedömning av bidragsbehovet, med en separat ansökningsprocess. Som lantbrukare ska man inte bara producera en vara som exempelvis kött eller spannmål, utan även ta beslut om odlingsform – ekologisk eller konventionell – och avgöra huruvida man kan göra en insats för kultur och naturresurser. Bonden kan alltså ägna en vecka årligen åt att söka EU-bidrag, men det går även att lägga betydligt mer tid än så. Neo testar jordbruksstöd fakta Hanna Marie Björklund Neo nr 2 2012

Första steget i en ansökan för en typisk svensk gård är att gå igenom kartor. Staten har fotat gårdens mark uppifrån och ringat in olika områden i block som sedan ligger till grund för bidraget. Dessa är inte sällan felmarkerade, eftersom bilderna uppdateras sällan och vägar och annat kan ha byggts sedan de togs. Det faller på bonden att ändra och rita om kartorna så att allt stämmer, annars väntar sanktioner och böter. Förr fick man sitta med rödpenna för hand, i dag har hela systemet digitaliserats. Det har inte gjort ansökningsprocessen mindre komplicerad – att sitta och rita röda streck på en skärm med muspekare är inte alltid enkelt för gamla bönder med stora nävar och dålig datorvana. Vid övergången till ett digitaliserat system blev mängden information som skulle föras in överväldigande för många lantbrukare, särskilt de äldre. Så pass överväldigande att den vanligaste tjänsten bland LRF:s konsulter är att bidra med hjälp och råd kring hur man registrerar uppgifter i EU-databasen.

Största andelen av bidraget är arealbidraget, det vill säga bidrag för fält. Här är storleken på fältet avgörande, inte hur mycket som odlas eller vilken kvalitet det är på det som växer där. Bidraget uppmuntrar inte god avkastning, hög kvalitet eller effektivitet. Rent formellt kan man som bonde bara anmäla mark som odlad, så lite tunn havre och få ut pengar för det. Till en viss gräns, förstås: Det får inte växa sly, det vill säga små träd, på fältet. Arealbidraget är i praktiken snarare ett bidrag för själva markägandet – ju större gård, desto mer EU-pengar.

Om man som bonde äger en mindre gård med cirka 30 hektar fält får man ut ungefär 50 000 kronor per år i arealbidrag från EU. Odlar man ekologiskt ökar bidraget med 25 000. Slutligen kan bonden dryga ut bidragen genom att ägna sig åt olika typer av natur- och kulturvård. Att hålla betande djur i öppet landskap ger mer pengar, liksom om bonden tar hand om våtmarker eller vårdar eventuella fornlämningar på gården. Det kan ge ytterligare kring 25 000 per år, men kräver många veckors arbete från bondens sida och lönar sig dåligt rent ekonomiskt. Totalt kan det alltså röra sig om 100 000 bidragskronor på ett år för en mindre gård med fokus på ekologi.

EU:s jordbruksstöd utgör ungefär hälften av unionens årliga budget, trots att det bara är 5,4 procent av EU:s befolkning som försörjer sig på jordbruk. Det är dock inte EU:s skattebetalare som drar det tyngsta lasset för jordbrukspolitiken: Jordbrukssektorn utgör i snitt 26 procent av u-ländernas BNP, för vissa länder i Afrika närmare hälften av BNP. Trots det har dessa länder stora svårigheter att exportera sina produkter för att kunna öka välståndet, vilket man beräknar beror minst till hälften på EU:s och USA:s tullar och jordbruksstöd.

I Sverige är bidragen från EU relativt blygsamma. Av de 508 miljarder svenska kronor som EU lägger på jordbruksstöd per år får Sverige totalt 10 miljarder, vilket motsvarar 1,9 procent. Det kan jämföras med Frankrikes 22 procent och Tysklands 14. Frankrike har 6,5 gånger fler invånare än Sverige, men får alltså ungefär 12 gånger mer pengar. Att Sverige bara gör anspråk på en liten del av denna budgetpost beror delvis på att vårt regelverk för ansökningar är mer krävande och komplicerat än i flera andra medlemsländer. Vi är även ett av få länder som redovisar exakt vart bidragen går. Sådan redovisning är frivillig – Frankrike hör till de länder som över huvud taget inte redovisar sina bidrag, trots att landet är den största mottagaren.

Åter till ansökningsprocessen, för nu kommer det steg som många bönder upplever som mest tidskrävande: Tre-, fem- och tjugoårsplanerna. Man får nämligen bidrag för att underhålla olika typer av mark under olika tidsperioder: åkermark för tre år i taget, betesmark för fem år och våtmark för tjugo år.

På så vis måste man som bonde låsa sig för att ett visst antal djur ska beta på en viss bit mark i fem år. Under de fem åren får de planerade uppgifterna inte ändras, då blir bonden återbetalningsskyldig för den totala summan – även om ändringen sker i början av perioden. Man måste alltså vara säker på att ens livssituation inte förändras på fem år, och lantbrukaren har heller ingen möjlighet att anpassa sig till förändrade marknadsvillkor.Neo testar jordbruksstöd Hanna Marie Björklund citat Neo nr 2 2012

Det går alltså inte att dra ner på en verksamhet som fastslagits i en årsplan för att anpassa sig till vikande efterfrågan, eller lägga om produktionen till sådant som för tillfället säljer bättre. Ramarna för verksamheten ligger fast genom EU-bidraget.

Slutligen återstår efter alla ansökningar och pappersarbete att ta emot kontrollanter. Ibland sker inspektioner med flera års mellanrum, ibland får man ta emot flera per år. De brukar dock sällan stanna längre än ett par timmar.

Sista inlämningsdagen för ansökningar inklusive kartor, blanketter och tre-, fem- och tjugoårsplaner är i slutet av mars. Då har årets första kalvar och lamm redan kommit till världen. Sedan drar vårbruket i gång.

Neo testar jordbruksstöd hästar och blivande filéer Hanna Marie Björklund Neo nr 2 2012

Artikeln publicerad i Neo #2 - 2012

Lämna en kommentar