I backspegeln: Kverulalans

INSÄNDARPOP. ”Medveten” brukar det kallas när en musiker har ett politiskt budskap. I alla fall när det är avsett som ett sådant – och vänster. Mindre medvetna var nog de kända vissångare som klämde till mot knarkare, jugoslaver och nya tågtoaletter. I alla fall om hur deras raljanta rim skulle tolkas av eftervärlden.

av Kalle Lind

1981: Owe Thörnqvist blir lite för patriotisk

Missnöjesmuzak,kverulantschlager, gnällgnol … Kärt barn har inte särskilt många namn och är heller inte särskilt kärt. Ändå kan man hävda att det är en existerande, om än smal och tämligen inaktuell, genre. I det gamla Folkhems-/DDR-Sverige pyrde missnöje under samförståndsytan och poppade ibland upp i insändare, romaner, lokalpartier, bumperstickers och – schlagertexter. 

Mest känd är kanske Owe Thörnqvists Sverigebesöket från 1981. Thörnqvist var då sedan tjugofem år en hårt arbetande showbusinessman, känd för sin bondkomikboogie och sin frispråkighet på scen (han hävdar själv, långt ifrån oemotsagd, att han var Sveriges förste ståuppkomiker). I Sverigebesöket låter han en utlandssvensk beklaga sig över hur det står till med hans forna fosterland. Vid sidan av ”knarktrafiken”, ”mediacyniker” och nedslagna pensionärer häpnas han över ”att vår invandringsminister/ har fått tips av antikrist här/ och släpper in dom gangsters andra länder kör ut.”

Reservationen att ”det finns justa jugoslaver/ liksom greker och turkar här i vår handelsbod” hjälpte inte. Versen fortsatte trots allt med: ”Men mitt i bidragskarusellen/står nu jättedamen Ellen/ Moder Svea och bligar dumt som en plundrad kommod.” Thörnqvist var stämplad som invandrarfientlig, och än mer så när låten återutgavs på en samlingsbox 2004. Bilden som skattesmitarkverulant späddes på av att Thörnqvist redan på 1960-talet flyttat till Spanien, själv hänvisande till sina luftrör.

Om somliga såg honom som paria har andra sett honom som sanningssägare. Bloggar med namn som Realisten, I mitt Sverige och Svenssons förtvivlan återger alla sångtexten som en tänkvärd betraktelse. Så sent som 2010 fick Thörnqvist försvara låten i Helsingborgs Dagblad:

”Jag skrev ’Sverigebesöket’ efter att en när och kär drabbats av den så kallade Uppsalamaffian. I samband med det fick jag via polisen höra hur kriminella ligor arbetade i Sverige och det handlar låten om. Tyvärr valde rasistiska grupper att tolka in andra budskap, vilket är högst beklagligt. Jag tycker att det är en sann olycka att SD nu sitter i riksdagen.”

1969: Harry Brandelius i de tusen knarkarnas stad

Sverige 1969. Rekordår, rivningshysteri, revoltvibbar. Innerstäder rivs för trafikomläggningarnas skull, centralstimulantia florerar bland unga dropouts. Det är hög tid att någon satiriserar den accelererande samhällsomvandlingen. En av dem som känner sig manad är den distingerade schlagercharmören Harry Brandelius, som slagit igenom trettio år tidigare med sjömansvisor som Han hade seglat för om masten och Gamla Nordsjön. 

Singeln Jul i Las Palmas öser etter över den nya svenska vanan att fira en allt annat än vit jul på Kanarieöarna  – ”Här finns allt från kaffekask/ till små kaffebruna fnask/ för att göra vår tillvaro skön” – men den verkligt indignerade litanian är b-sidan De tusen knarkarnas stad. Inom loppet av dryga tre minuter hinner Brandelius avverka trafiken, rivningarna, knarkarna och SJ. Allt till ett ystert struttigt komp av Andrew Walters schlagerorkester och med dottern Catharina Brandelius (absolut inte att förväxla med Catti ”Miss Universum” Brandelius!) som duettpartner.

Sömlöst glider Brandeliusarna mellan ämnena: eftersom rivningarna har eliminerat Stockholms charm och eftersom ”de tusen knarkarnas stad gör mig skrämd” vill de fly till Södertälje – men då återstår problemet att tågen har infört rökavdelningar och usla toaletter: ”Men kom ihåg/ att inte röka man får/ och för kissning finns ej ett spår”. Förändring är per definition försämring, utveckling innebär att personlighet försvinner: ”Boskapstransport/ har man gjort till en sport/ där allt mänskligt sopats bort.”

Den konservativa – vissa skulle säga reaktionära – andan märks tydligast i beskrivningen av stadens narkomaner: ”Där går en främmande ras/ som i uppenbar extas/ klär sig i färgrik dekor/ och har långt och svajigt hår/ Har samma kön/ och en brinnande bön/ att en spruta snart de får.”

Ämnena låg säkert Harry Brandelius varmt om hjärtat, men singeln utgör onekligen ett något udda inslag i hans sjömanscharmiga diskografi.

1982: William Freestyle tonsätter en insändarsida

William Freestyle (född Wilhelm Wängström 1947) lär i det civila ha varit dj. 1982 släppte han sin enda lp Sverige, som är att likna vid en tonsatt och rimmad insändarsida.

Freestyle deklamerar snarare än sjunger sina satiriska betraktelser, kompad av bandet Limmericks och en kör med bland annat Sten Nilsson från Sten & Stanley. Låtarna är överlag travestier på kända melodier: Nu släckas åter ljusen i min lilla stad berättar om en avfolkad småstad, Åh mansgris (Oh Carol) driver med feminismen och Så vimlande var aldrig havet kommenterar miljöförstöringen.

Lp:ns titelspår har lånat melodin från Donna Fargos patriotiska United States of America och är en indignerad katalogaria över allt – allt! – som gått snett i såssarnas förbannade Sverige:

Jag tackar alla punkare och alkoholister så att min fru och mina barn slapp gå ensamma på stan

Min mormor och morfar tackar för nygammal vals och att de slapp gå ut alls

Jag tackar massmedia för att de gör livet rikare och får mej att förstå att knarkungar, rånare, advokater och skattesmitare har det så svårt så

Jag tackar för alla ungdomars fria uppfostran utan stränga vanor

De gör så roliga mönster på stolarna i våra tunnelbanor

Sången togs också upp av könsrockslegenden och raggarhjälten Eddie Meduza, som med några inskjutna ”heil!” här och var inte gjorde budskapet subtilare.