Hur tänkte vi?

Enveckasförsvar, ett fögderi i upplösning, ett säkerhetshål. Sveriges försvar har dömts ut och många blickar nostalgiskt tillbaka. Men det försvar som finns är ett resultat av många års utredningar och beslut. Sara Norrevik förklarar hur våra politiker och militärer tänkte på vägen hit. Resurserna brister – men vi är kanske ändå bättre rustade än många tror.

av Sara Norrevik

På nyårsafton 2012, två veckor före Folk och försvars årliga konferens briserade ÖB:s bomb: ”Sverige kan försvaras i en vecka” löd rubriken i Svenska Dagbladet. Uttalandet bekräftade för många bilden av att försvaret befinner sig i fritt fall. På ledarsidor och i morgon-soffor blev enveckasförsvaret ett givet ämne. Begreppet fick en spridning som spinn-doktorer bara kan drömma om och enveckas-försvar blev ett nyord 2013, bland e-cigarett och 5:2-diet.

Länge hade försvaret varit en angelägenhet bara för de närmast berörda: försvarspolitiker, anställda i försvarets myndigheter och de försvarsintresserade. Det var inte en toppfråga på den politiska agendan, och fanns inte ens med på topp-tio-listor bland väljarnas intressen. Få tidningar och nyhetsmedier hade försvarspolitiska reportrar. Få utanför ÖB:s närmaste krets kände till det specifika scenario som enveckas-försvaret syftade på – ett av flera scenarier från försvarsplaneringen, som fortfarande är hemligt.

Under året som följde kom försvaret ut ur denna politiska och mediala skugga. ÖB blev strax efter publiceringen sjukskriven för utmattning. I sin frånvaro började han hyllas som en hjälte och kom tillbaka med kraft – han hade knappt varit på kontoret en dag innan han dök upp hos soldaterna i Afghanistan.

Men prövningar som var större än inrikespolitiska förvecklingar var att vänta. Omvärldsläget förvärrades. Den ryska påsken, när Ryssland övade med bombflyg från Finska viken, överraskade den svenska incidentberedskapen. En förvarning om ytterligare incidenter i luft och under vatten.

Debatten om försvaret och dess brister har därefter varit intensiv. Riksdagsledamöter har kallat Alliansens försvarspolitik för ett ”fögderi i upplösning”. Försvaret framställdes i debatter som en Särimner som slaktas gång på gång av politiker. Fredrik Reinfeldt utnämndes av försvarsbloggare till försvarets baneman och fick stå till svars inte bara för Alliansens politik utan för samtliga nedskärningar sedan 90-talet.

I morgonsoffor intygade Anders Björck att det var bättre förr. Pacifister använde enveckasförsvaret för att visa att försvarsbudgeten inte gav något för pengarna. Från Ryssland kom en video som raljerade över fåfänga svenska soldater och en kvinna som försvarsminister. Från sina olika utgångspunkter och slutsatser tycktes de flesta ändå eniga om att tillståndet i svenskt försvar var bedrövligt, och ansvariga politiker helt tagna på sängen av det nya säkerhetsläget.

Men inte alla. ÖB hade före sin sjukskrivning försökt tona ned det spektakulära i enveckas-försvaret. Hans inställning är att försvaret 2013 var bättre än tio, tjugo år tidigare. Försvaret har fått en tydligare idé och riktning, en skillnad mot 00-talets strategiska time-out.

Att försvaret rustats ned sedan kalla krigets slut är välkänt. Som andel av BNP har anslagen sjunkit från 2,5 till 1,2 procent. Antalet stridsvagnar, flygplan eller fartyg och andra förmågor är färre. De stora värnpliktskullarna minskade snabbt efter kalla krigets slut. Ett 60-tal förband lades ned fram till 2006.

Men Sverige lägger fortfarande runt 43 miljarder kronor på försvaret varje år. I absoluta termer är Sverige bland de trettiofem länder i världen som spenderar mest på sitt försvar. Internationellt får svenska soldater och sjömän mycket goda vitsord, som går utöver artighetsfraser. Några av materielsystemen är i världsklass. Sverige har ofta inbjudits till avancerade övningar med andra länder – inte vilka länder som helst får delta i Red Flag, en av världens mest avancerade flygövningar med det amerikanska flygvapnet över Nevadaöknen och Alaska.

Varken absoluta tal eller procent av BNP säger nu så mycket om själva förmågan, eller om försvaret är relevant för hotbilden. Även om det finns kompetent personal och förmågor står sig bra, så måste alla delar hänga ihop. Om fartyg eller ubåtar inte används på grund av personalbrist eller logistiska låsningar så har vi plötsligt färre förmågor än de på pappret.

Förmågan till ubåtsjakt hamnade plötsligt i fokus med den snabbt inkallade underrättelseinsatsen i Stockholms skärgård i oktober 2014. Helikoptrar som är sjöoperativa saknades, vilket hade behövts för att bedriva ubåtsjakt. De är beställda sedan tidigt 2000-tal, men levereras till försvaret först under 2017–2019. Förseningen visar på svårigheterna med att specialbeställa och utveckla försvarsmateriel. Ledtiderna är ibland häpnadsväckande långa. Reglerna om materielinköp ändrades dock redan 2009. Därför kunde exempelvis Black Hawk-helikoptrar från USA köpas in rekordsnabbt under 2011.

Det tar tid – lång tid – att bygga försvarsförmåga. Borde då inte politikerna ha tänkt på det innan de rustade ned? Hur kunde Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Carl Bildt, som för många representerar smarta och dugliga politiker som klarade oss genom tuffa kriser, missa detta? Eller partiledarna för Folkpartiet, Kristdemokraterna och Centern som gemensamt med M satte ramarna för budgeten i två mandatperioder?

En förklaring är bristen på konkurrens i sakfrågan: Socialdemokraterna, Miljö-partiet och Vänsterpartiet gick till val 2010 på att skära ned försvarsbudgeten med -ytterligare två miljarder kronor per år jämfört med Alliansens förslag.

En annan förklaring är att försvarsförmåga är mer än en budgetpost. Även om pengar är en förutsättning för ett bra försvar så kan pengar bara göra så mycket utan en relevant målsättning. Att rusta ett försvar i blindo, utan en försvarsidé, leder inte nödvändigtvis till bättre förmåga. Under lång tid efter kalla krigets slut saknade försvaret just detta, ett syfte.

Först i mitten av 00-talet började frågan tas på allvar. Vad var försvarets uppgift? Vilket är det säkerhetspolitiska sammanhanget? Med försvarsbeslutet 2009 klargjordes ett sammanhang och en uppgift som försvaret skulle inriktas mot. Riksdagen beslutade att säkerhet byggs tillsammans med andra, och att Sverige lovar att hjälpa våra vänner i Norden och EU om de skulle bli angripna. Att uttala en sådan ambition är mer omvälvande än man kan tro i ett historiskt perspektiv.

Det må ha varit en kompromiss mellan de som vill gå med i Nato och de som vill se Sverige alliansfritt, men det var en minsta gemensam nämnare som riksdagen kunde stå bakom. Att från början visa att vi kommer att hjälpa grannländer och EU-medlemmar i ett skarpt läge ger en mening till försvaret. Det blev ett tydligt brott med tiden då samarbete med Natoländer var något som hemlighölls.

Med solidaritetsdeklarationen stod det klart att Sverige, precis som alla andra europeiska länder, behöver samarbeta med andra länder vid en större konflikt. Det kom att bli en av premisserna för hur det nya försvaret skulle utformas. Få politiker och debattörer var av annan uppfattning. Försvarets uppgift skulle bli att ha en stabiliserande och krigsavhållande förmåga, inte att föra krig på egen hand.

Den nya tidens krigföring innehåller snabba förlopp, distansbekämpning, precision och elitförband. Natoländer har uppmanats att reformera och modernisera sina försvar i riktning mot rörlighet, uthållighet och förmåga att verka tillsammans. 1994 började Sverige samarbeta med Nato som partner och började få råd om hur försvaret kunde moderniseras.

Stora förändringar har skett på några år. Rekryteringen blev frivillig och värnplikten lades vilande. Nya principer för att köpa och utveckla materiel skapades för att undvika de långa ledtider som kunde uppstå när Sverige på egen hand utvecklade materiel.

Tanken är att stridskrafter, oavsett var de är placerade, ska kunna röra sig till områden där de behövs med kort varsel. Man måste inte stå på bron för att försvara den.

Gotland, för att ta ett omdiskuterat exempel, ska fortfarande försvaras, men inte nödvändigtvis som det var förr. Ett fast försvar på Gotland jämförde ÖB med att ”binda ena handen på ryggen”. I stället är tanken att militära resurser kan plockas dit med kort varsel, som våren 2014 när stridsflyg tillfälligt baserades på Gotland på grund av den säkerhetspolitiska utvecklingen. Då pågick en stor rysk militärövning nära Östersjön och den olagliga annekteringen av Krim var högaktuell. Övningsverksamheten runt Gotland förstärktes också i samband med det försämrade säkerhetsläget runt Östersjön under 2014.

Med den nya inriktningen har också försvarsplaneringen återupptagits, det vill säga att Högkvarteret åter planerar för försvarsscenarier. Fram till dess visste vi inte hur länge vi kunde försvara oss vid ett visst scenario. Det betyder inte att förmågan då var bättre. Försvarspersonal som var verksam på 80-talet har uppgett att det då rörde sig om fyra till fem dagar innan Sverige skulle behöva hjälp.

Mot den bakgrunden blir det lättare att förstå utredaren och tidigare Moskva-ambassadören Tomas Bertelman som refererade responsen från Bryssels korridorer, där både Nato och EU har högkvarter: ”En hel vecka? Det var inte dåligt.” Att specialisera sina försvar och därmed göra sig beroende av andra för att stå emot ett angrepp har varit naturligt för många länder.

Men att på kalla krigets tid yttra något om hjälp från grannländer var en känslig fråga. Det ansågs sänka trovärdigheten för den dåvarande neutralitetspolitiken.

Krigsförbanden fick också ett operativt sammanhang med den nya försvarsidén. Tidigare gällde beredskapstider på två-tre år – nu ska de flesta förbanden vara tillgängliga inom några månader. Hemvärnet har fått en tydligare roll och tillgång till nyare och mer avancerad materiel.

Försvarsmakten och ÖB har stått bakom den nya inriktningen. De har själva varit med att utforma och påverka den. På förbanden längtade många efter att ha personal som kan stanna kvar under flera år och utvecklas professionellt, inte värnpliktskullar som försvinner när de just blivit färdigutbildade och lärt sig jobbet.

Politikens uppgift har traditionellt varit att påminna försvaret om sitt syfte, att vara kopplingen mellan medborgarnas vilja och försvarets idé. Därför har försvarsbesluten fattats i Sveriges riksdag och inte av generaler på högkvarteret.

När det handlar om operativa beslut – låt säga en insats i Stockholms skärgård eller stridsflygplan på Gotland – har det varit försvaret självt som står för besluten. Det finns goda skäl för detta. Försvarsledningen har en insyn som många utanför saknar. Inte ens de anställda i försvaret har vanligtvis hela bilden klar för sig. Därför faller ett extra ansvar på de som har helhetsbilden att så långt det är möjligt hålla beslutsfattare och allmänhet informerad – till exempel med dagliga presskonferenser som vid ubåtsincidenten i oktober, eller uppdateringar i sociala medier när övningar pågår.

Vad försvarsmakten däremot varit tilltagande missnöjda med är den otillräckliga finansieringen för att genomföra reformen. Vapensystem och materiel har fått ställas på väntelista, vilket ÖB påtalade på sommaren 2012: ”vägvalet är att antingen vara beredd att tillföra ekonomi för att lösa de uppgifter vi har eller att välja bort hela eller delar av organisationen”.

Även tidigare försvarsminister Mikael Odenberg var med på inriktningen mot ett insatsberett försvar, och omnämns ibland som en av arkitekterna bakom det. Omställningen från ett gammalt invasions-försvar till ett flexibelt och modernt försvar anser han var ”helt nödvändig”. Att reformera personalförsörjningen mot frivillig personal var ”nödvändigt” – däremot skulle det ha behövts tillräckliga resurser och en bred förankring hos oppositionen, menade Odenberg. Efter sitt avhopp från regeringen blev han en hjälte i försvarskretsar, men man bör notera att avhoppet var en protest mot budgeten, inte mot den nya reformen.

Att det saknades pengar för att få det nya försvaret på plats har för vissa debattörer blivit argument för att vrida tillbaka utvecklingen mot 1980- och 90-talens försvarstanke. Återinför värnplikt. Tillbaka till alliansfriheten. Sluta modernisera och reformera efter Nato:s modell. ”Varför delta i deras insatser när försvaret av Sverige börjar i Sverige?” var en vanlig devis.

Trots att de ofta klumpas ihop som kritiska röster finns exempelvis avgörande skillnader mellan tidigare försvarsminister Mikael Odenberg och nuvarande försvarsminister Peter Hultqvist. Odenberg ifrågasatte ”miljardrullningen” i försvaret – helikoptersystemet som blev mer än ett decennium försenat – samtidigt som han ville ha finansiering till rätt saker: ett modernt försvar som kan samarbeta med Natoländer. Hultqvist vill inte ifrågasätta utgifter utan värna relationen till Försvarsmakten till varje pris. Han har öppnat för att återinföra värnplikt och vill minska Natosamarbeten och insatser utanför Sverige.

Försvarsnostalgin vilar ofta på en alltför rosig bild av hur det varit. Dåtidens försvar hade fördelen att det var betydligt större i numerär. Men förbanden var ofta låsta till ett visst geografiskt område – en stad, en skog eller en ö – och det tog lång tid att röra sig om något inträffade någon annanstans.

Men hur ser en seriös jämförelse ut? Svenska Dagbladets dåvarande försvarsreporter Mikael Holmström publicerade 2013 en skattning med slutsatsen att försvaret hade försvagats mellan 2006 och 2012. Artikeln gick därmed emot ÖB:s bedömning, att försvarsförmågan hade stärkts jämfört med för tio år sedan.

SvD:s mätning byggde på användningen av de viktigaste vapensystemen. Att arméns Leopardstridsvagn hade färre antalet körda mil – en minskning med 73 procent jämfört med 2006 – lyftes fram för att visa hur försvarsförmågan hade minskat. Även andra viktiga system hade använts mindre, som stridsflygplan (minus 12 procent), helikoptrar (minus 30 procent) och fartyg (minus 12 procent).

Absoluta siffror säger en del om försvarsförmågan – visst har försvaret blivit smalare och mindre. Men rimligen är förmåga mer komplext än antalet körda mil med stridsvagnar och andra materielsystem. Sådant som doktrin, organisation, träning, ledarskap, personal och infrastruktur är alla delar av försvarsförmågan om vi får tro Dennis Gyllensporre, chef för ledningsstaben. Att förbanden kan verka i gemensamma operationer över försvarsgrenarna och samarbeta med andra länder påverkar också hur kraftfullt försvaret är, men är svårare att mäta.

Att kvantifiera försvarsförmåga är som synes inte helt enkelt. Den ultimata mätningen inträffar endast i en situation som vi inte vill hamna i, en konflikt.

Under de två år som gått efter ÖB:s nyårsintervju 2012 har andelen personer som vill öka försvarsanslagen fördubblats från 30 till nästan 60 procent av befolkningen. Bland de många debattörer som hånade försvaret fanns i grunden ett gott syfte – man hade länge sett oroande tendenser i Ryssland och var frustrerade över att försvaret saknade resurser. De slagkraftiga begreppen – enveckasförsvar, säkerhetsvakuum, försvar i upplösning – blev användbara för att skapa opinion.

Under 2013 började försvarsanslagen att höjas successivt. Så småningom kom de flesta politiska partier fram till att försvarets förmåga behövde höjas – och till och med ”kraftigt” var många eniga om. En prislapp för att uppfylla ambitionerna från Försvarsberedningen levererades så i januari 2015, några veckor efter Folk och Försvars konferens och två år efter debatten om enveckasförsvaret. Försvaret har beräknat de ökade kostnaderna till fyra miljarder kronor per år plus femton miljarder för ubåtar och stridsflygplan.

Enveckasscenariot förekommer allt mindre i debatten och har fått konkurrens av nya scenarier. Krigföringen i Ukraina visade hur moderna konflikter kan innehålla subtil krigföring, med snabba och överraskande förlopp. Ubåtar i svenska skärgårdar påminde om de många situationer som försvaret behöver kunna hantera.

Kanske behövdes ett snabbt, rörligt och insatsberett försvar, ändå.

Nu står Sverige inför ett nytt försvarsbeslut som ska inrikta försvaret för lång tid framåt. Beslutet 2015 ger en chans att snabba upp utvecklingen av det nya försvaret, det vill säga se till att personal, system och vapen kommer på plats. Utvecklingen i omvärlden gör samtidigt att det behövs fler övningar, mer synlighet och högre beredskap. För det krävs mer pengar.

Sverige står också inför ett säkerhetspolitiskt vägval. Opinionen har svängt och fler är nu positiva till Natomedlemskap.

Förutom höjda anslag och säkerhetspolitiska vägval finns ytterligare en faktor som påverkar Sveriges försvar mer än man kan tro: lojaliteten mellan försvaret och samhället. Människors försvarsvilja har i historien varit helt avgörande för hur militära operationer lyckas eller misslyckas. Om folkets försvarsvilja stärkts av enveckasdiskussionen är mera tveksamt.

Mycket har gjorts för att stärka försvarets öppenhet mot samhället. Från militärövningar i stadsmiljö, till närvaro i sociala medier. Att högt uppsatta militärer deltar i Prideparaden visar att försvaret välkomnar alla och inte tvekar att göra upp med gammaldags attityder. En hårding som ÖB kunde sjukskriva sig och visade att militärer är människor. Försvaret är en del av samhället, samtidigt som det skyddar demokratin och våra fri- och rättigheter.

Men det gäller också för medborgarna att hålla sig informerade om försvaret och ha en beredskap att göra en insats när så krävs. Om du ser en ubåtsliknande farkost i skärgården, kontakta Högkvarteret. Erbjud hjälp i vardagen med att handla och hämta barn till din kompis som är hemvärns-soldat och plötsligt kallas till en insats. Säg ett enkelt: Tack för din insats! till ett gruppbefäl, soldat eller sjöman på väg hem från en insats eller en övning.

Eller sök dig till försvaret om du delar värdegrunden och inriktningen. Få saker framstår så meningsfulla som att vara en del av skyddet av vårt territorium, våra friheter, våra rättigheter och Sveriges intressen.

Vårt försvar finns. Det har genom riksdag och regering fått ett syfte och en större strategi. Just nu håller det på att förverkligas – dagligen på skjutbanor eller i klassrum, i ubåtar och stridsfordon, i högkvarterets krigsspelrum, på övningar och i insatser, i Adenviken och Östersjön. I detta har också du en del.

1. Hans Holst says: 26 maj, 2015 kl. 18:52 Inte ens enveckasförsvaret finns på plats i dag. Om snabbinsatta elitförband vore lösningen på vårt försvarsproblem skulle nog politikerna bli nöjda, en lågkostnadslösning. Sådana förband saknar uthållighet. Vad ÖB än må säga så är Gotland ett osänkbart hangarfartyg i Östersjön. I en tänkt rysk krigsinsats i Baltikum är det en öppen fråga vilken som tar hand om Gotland först, Ryssland, NATO eller ÖB:s snabbinsatsstyrka. Svara