Reflektion:
Högersamhälle
Neos humor är obegriplig.
av Stina Oscarson
Ivar Arpis reportage om humorprogrammen i public service (Gärna mångfald men ingen höger, Neo nr 1 – 2015) som jag ombetts kommentera, ger upphov till många tankar.
För det första ska vi akta oss för att blanda ihop partisympatier och opartiskhet. Att vara opartisk handlar om professionalitet. Det är därför inte givet att Sveriges Radio skulle vara mer opartiskt om fördelningen var 50/50 höger vänster. Dessutom tror jag inte någon verkligen vill att vi ska börja med åsiktsregistrering.
För det andra vill jag ifrågasätta om SR verkligen är vänster. Jag litar helt på de undersökningar som gjorts vad gäller partisympatier, men jag skulle snarare säga att samhället är höger. Den mesta journalistiken köper vårt nuvarande samhälles berättelse med dess heliga kor: arbete och tillväxt. Det är en given sanning att det är bra när man på ekonominyheterna rapporterar att USA sålt fler bilar.
För det tredje så delar jag helt bilden gällande satir- och humorprogrammen och tror att förklaringen är rätt enkel. Jag har läst Neo i flera år och uppskattar det mesta, men det är en sak jag inte förstår och det är humorn. Det mesta går att betrakta hyfsat objektivt vad gäller kvalitet, men inte humor. För att dela humor måste man dela värdegrund och det vore ju tjänstefel av en chef att anställa en komiker som inte är rolig. Här blir självfallet en alltför homogen chefgrupp ett problem.
För det fjärde. Förklaringen till att en övervägande del av personalstyrkan på SR röstar vänster kanske hänger samman med att de allra flesta föredrar att arbeta i en organisation vars grundidé de tror på. Jag skulle gissa att partisympatierna i exempelvis börsbolagens styrelser är övervägande höger. Och de som ser public service som en marknadsstörning står oftast till höger. De har rätt, det är själva idén. Eftersom marknaden inte fungerar på alla områden.
För det femte. Det gör inte offentliga organisationer heller. Jag tycker själv det är jobbigt att många av de kulturinstitutioner som jag ideologiskt försvarar av hela mitt hjärta, inte förmår vara så vitala som egentligen krävs. Kanske har man genom sin ideologiska kompass en större ovilja mot att kasta ut (med vårt nuvarande samhälles måttstock) svaga människor i ovisshet. Det är bra, men försvårar samtidigt den genomströmning dessa organisationer behöver. Denna målkonflikt är man medveten om och det är försöken att ta sig ur denna knipa vi i dag ser resultatet av. Förhoppningsvis en övergångsperiod tills vi har råd med verklig mångfald.
Artikeln publicerad i Neo #2 – 2015
Lyssna t.ex. på Ekots lördagsintervju med Jonas Sjöstedt. Trots att han företräder partiet längst till vänster i Sveriges riksdag får han betydligt fler frågor från ett vänsterperspektiv än från ett högerperspektiv.
Börsbolagen styrelser är sannolikt höger, men alla medborgare tvingas inte betalat deras (eventuella) politiska propaganda. Viss skillnad.
Och visst, ekonomijournalistiken handlar kanske förvisso om arbete och tillväxt, men all den övriga journalistiken köper med hull och hår vårt nuvarande samhälles heliga kor: miljövänstern, feminism, queeraktivism och mångkultur
Och man kan visst uppskatta humorn hos någon vars värdegrund/åsikter man inte delar – så länge ”humorn” inte är illa förklädd plakatpolitik.