Recension: Richard Sandor

Good derivatives

Kan någon försvara derivat efter finanskrisen är det mannen som fått amerikaner att betala för utsläpp.

av Mattias Svensson

Från studentupprorens Berkeley i Kalifornien till klimataktivist under 1990-talet och fram till nutid är kanske inte en helt unik karriärväg. Att däremellan ha utvecklat derivathandeln vid Chicago Board of Trade, CBOT, i ekonomismens högborg Chicago gör däremot ekonomen Richard Sandor unik.

Är det alltså den här snubben vi ska hänga för finanskrisen 2008? Många har nog tänkt tanken. Good derivatives är den drygt 70-årige Sandors första bok, en kombination av biografi och försvarstal för finansiella innovationer över 600 sidor, som det kanske lätt blir när man har mycket att förklara.

Sandor tar god hand om läsaren, väl medveten om att handel med finansinstrument är svårbegriplig och suspekt för de flesta. Pedagogiska rutor och modeller vägleder läsaren genom de olika innovationerna. Kontentan är att de derivat Sandor tagit fram är transparenta marknadsinstrument som handlas öppet på reglerade börser. De har i årtionden minskat transaktionskostnaderna för att låta aktörer skydda sig mot risker som ränte- och valutakurssvängningar. Instrumenten har dessutom varit stabila under finanskrisen och inte krävt någon statlig bailout.

Det finns alltså olika typer av derivat. De som kraschade handlades ”över disk”, direkt mellan parter med högre marginaler och utan börs.

Om något skulle fler områden behöva samma typ av börser och handel, menar Sandor. Han beklagar sitt misslyckande att skapa derivat för stora och kostsamma katastrofer. När orkaner eller jordbävningar drar in över rika länder är de ekonomiska smällarna för stora för nationella försäkringsbolag. Det vore rationellt att sprida den typen av risker på en global finansmarknad. Nu går kalkylerna helt enkelt inte ihop, försäkringsbolagen tar bara begränsat ansvar och räknar dessutom med att staten ska gripa in om bolagen hotas ekonomiskt.

Miljöengagemanget har parats med marknadskunskaperna. 1990 skapades den dittills största marknaden för utsläppsrätter i USA för att minska utsläppen av svaveldioxid och kväveoxider. Försöket blev en stor framgång och har effektivt och till låga kostnader minskat utsläppen, vilket framför allt inneburit hälsovinster genom renare luft.

Så föddes tanken att skapa en liknande handel med koldioxidutsläpp. Sandor presenterade tanken på FN:s miljökonferens i Rio 1992 och anses vara dess upphovsman. I boken beskrivs hur han är den enda på en FN-konferens mättad med högstämd retorik som har en konkret genomförbar idé för hur minskningen ska gå till. På 2000-talet skapade han i Chicago en frivillig börs för handel med utsläpp och klimatkompensation och han ligger även bakom den ledande börsen i Europa för handel med utsläppsrätter.

I slutet av sin bok skissar Sandor på hur handel med utsläppsrätter kan lösa resursfrågor som vattenbrist och nitratutsläpp. Hans företag är involverat i flera lovande pilotprojekt.

Och det kräver sitt arbete. En av läxorna från boken är att marknader inte uppstår. De måste skapas, blockerande intressen överlistas i den politiska processen och aktörerna behöver undervisas och lockas att handla.