Gonzosheriffen

Säg sheriff i en amerikansk småstad och dina tankar går förmodligen inte till någon som låter inreda fängelset med nya möbler och serverar bättre mat. Men gonzosheriffen Bob Braudis i amerikanska Aspen sätter inte bara en hög standard för rättsskipningen, utan även för en levande lokal demokrati.

av Mats Drougge

Som svensk har man nog ofta bilden av att det finns ett demokratiproblem i USA, framför allt att pengarna alltid vinner. Inför presidentvalen brukar de stora kampanjbudgetarna ofta vara i fokus och med all rätt problematiseras. Men hur ser det ut utanför den vänstra och den högra kusten? I ett litet samhälle i Klippiga Bergen exempelvis?

Ett svårartat snowboardmissbruk har gjort att jag varje vinter de senaste tretton åren har tillbringat längre sammanhängande perioder i Aspen. Med tiden har jag naturligtvis lärt känna en hel del av stadens invånare och inte bara fått vänner för livet, utan även en inblick i livet bakom turistkulissen. För de allra flesta är det ett ställe bekant för sin stora kändistäthet. Samt för att Aspen har USAs högsta fastighetspriser, en enda försäljning per år kan räcka för att inbringa en vettig årsinkomst till mäklaren som förmedlat köpet.

Men skrapar man lite på ytan hittar man ett i högsta grad levande lokalsamhälle med engagerade medborgare och livlig debatt. Folk har åsikter och man driver sina frågor på ett helt annat sätt än vad jag är van vid här hemifrån. Min tes är att detta till stor del beror på att medborgarna har fullt ansvar för sitt lokalsamhälle i en kombination med en kommunal autonomi som inte på något sätt existerar i Sverige. Tänk om vi fick välja polischef? Eller som det heter här – sheriff.

Sheriffen är direktvald och sitter fyra år i taget. I sluttampen av valkampanjen grillas kandidaterna i Aspen offentligt i något som kallas för ”Squirm Night”. Chefredaktörerna för de båda lokaltidningarna Aspen Times och Aspen Daily News sköter en offentlig utfrågning av kandidaterna, debatten direktsänds samtidigt på den lokala kabelkanalen – Grassroots tv. Det är opretentiöst men sakligt.

Under närmare ett kvarts sekel sköttes stadens rättskipning av Bob Braudis, en lika osannolik sheriff som den stad han tjänade. Aspen är som ni förstått ett märkligt litet samhälle, grundat under silverboomen i slutet av 1800-talet. En komplett stad med opera, ståtliga hotell och vackra tegelbyggnader byggdes under ett antal febriga år. Kort därefter kollapsade ekonomin när silverpriset rasade. De ”tysta åren” inleddes. Staden var om inte övergiven, så nästan öde. Efter andra världskriget väcktes Aspen till liv igen tack vare driftiga hemvändare. Skidliftar byggdes och turister började spendera.

I början av sextiotalet började det droppa in surfare, konstnärer och författare till staden, lockade av den pudriga snön och billigt boende. Naturligtvis såg även fastighetsspekulanter möjligheterna. Stora pengar började rulla in. De nyinflyttade bohemerna såg varningstecken på en tilltagande gentrifiering och det som kom att kallas för Slaget om Aspen inleddes.

Den legendariske gonzojournalisten och rebellen Hunter S Thompson kandiderade 1970 till posten som sheriff. Hans kumpan Joe Edwards hade försökt bli borgmästare året innan. De drev kampanjen under en gemensam plattform kallad Freak Power. Att hindra fastighetsspekulanterna, som de kallade för ”greed heads”, från att vilja investera i staden var en prioritet. Aspen skulle därför döpas om till Fat City i avskräckande syfte. Vidare skulle alla droger legaliseras, polisen skulle i stället sätta åt langare som sålde dåliga varor. I deras manifest ingick också planer på att riva upp asfalten och så gräs på gatorna.

Naturligtvis förlorade freaksen, republikaner och demokrater gjorde upp om att inte rösta mot varandras kandidater. Ändå var marginalerna små, Hunter förlorade med 31 röster. När röken lagt sig var därför inget sig likt. Stadens nämnder och beslutande organ fylldes av en ny generation. Och även om Hunter själv förlorat så hade han inte givit upp kampen.

Segern kom så småningom och den han stöttade hette Bob Braudis. I folkmun kallades han naturligtvis för gonzo-sheriffen. Det är nu fyra år sedan Braudis gick i pension, men han har fortfarande ett stort inflytande. När jag ringer på ytterdörren till hans lilla lägenhet, belägen vid foten av Aspen Mountain, är det den nuvarande sheriffen Joe DiSalvo som öppnar dörren. Inifrån den gräsluktande lägenheten hör jag en mullrande röst säga: ”Come on in Mats!” Och ur en djup soffa lösgör sig en jätte, den över två meter långa Bob Braudis sträcker fram ett dasslock till hand och tillägger: Nice to meet you mr Swede! Under tiden ursäktar sig DiSalvo och en av stadens mer kända advokater och försvinner ut genom dörren.

Vi slår oss ned runt soffbordet i den lilla lägenheten och Bob börjar med att artigt fråga om vi skall röka lite, men som helnykterist sedan arton år avböjer jag. Vi tar var sin rootbeer i stället. Min första fråga blir naturligtvis hans syn på droger. Pitkin County (där Aspen ligger) har varit känt för en ”de facto” legalisering av cannabis långt innan Colorado nyligen släppte drogen fri:

– Jag är för legalisering av alla droger. Om du har ett problem med droger, om du är en missbrukare, så ska du vara hos doktorn och inte i ett fängelse, säger Braudis. Han tror att landet till slut börjar förstå att kriget mot droger var förlorat redan från starten. Människor kommer alltid att vilja förändra sitt sinnestillstånd med alkohol, cannabis, kokain, heroin eller något annat. Då är det vanvett att lägga miljarder dollar på att låsa in folk bara för att de använt droger.

– Om jag vore kung skulle jag släppa ut alla som inte är våldsamma.

Colorado legaliserade cannabis 2014 efter en folkomröstning där man samtidigt beslutade om en särskild skatt på försäljningen om tio procent, med öronmärkta resurser till utbildningssystemet. De flesta jag talar med i Aspen framhåller just skatteintäkterna som ett starkt argument för legaliseringen. Samtidigt har varken Braudis eller hans efterträdare undgått kritik för sin avslappnade syn på droger. De har kallats för ”a law unto themselves”, några som följer sina egna regler, och detta av både av kritiker och beundrare.

Den federala polisen har vid flera tillfällen sidsteppat dem när de gjort tillslag i Aspen. Braudis å sin sida har kategoriskt vägrat delta i dessa tillslag, förutom att assistera med avspärrningar och liknande. Det är den policy han och efterföljaren DaSalvo valts på av Aspens innevånare. Han har vid flera tillfällen kritiserat den federala narkotikapolisen och deras sätt att arbeta. Jobbar inte alla under samma lagstiftning, undrar jag.

– Enligt Colorados författning har man långtgående frihet som sheriff. Som folkvald är man oberoende. Jag hade ingen chef över mig och ingen politiker kunde säga till mig hur jag skulle sköta mitt jobb. Du är ansvarig inför folket som väljer dig, säger Braudis och tillägger retoriskt:

– Det faktum att jag blev omvald fyra gånger på raken, med ibland runt 80 procent av rösterna, pekar ju på att jag skötte mig.

Att en latinkunnig humanist från Boston med universitetsexamen i historia skulle bli polis hade nog ingen väntat sig, allra minst Bob Braudis. Han kom till Aspen kom första gången 1965 och blev imponerad av backarna och kvaliteten på snön. Hemma i New York hade han en karriär som ”kostymnisse”, med ett jobb som han hatade.

– Så 1969 hoppade jag av och flyttade hit med min dåvarande fru och två barn. Tog de jobb som fanns. I mina föräldrars ögon var jag verkligen en avfälling när jag flyttade hit. Jag menar, till vad flyttade jag? Till skidåkningen, bergen, naturen. De kunde inte förstå det.

Att bli en del av polisen var fortfarande det sista Braudis kunde tänka sig. Men 1976 blev en ekonomisk katastrof när snön uteblev.

– Backarna var bruna och det var meningen att jag skulle försörja mig som skidlärare. Jag hade två barn hemma. Så jag sökte jobb som ”deputy” hos sheriffen här i Aspen och fick tjänsten.

Och du gillade det uppenbarligen?

– Det visade sig att jag var född till polis. Jag hade precis fyllt trettio och jag älskade jobbet. Jag var ämnad för det och min produkt var trygghet, bullrar jätten i fåtöljen mitt emot mig.

– Vi var ett helt gäng med nyanställda, ingen hade erfarenhet. Men alla var smarta och välutbildade. En fantastisk tid. Vi åkte skidor, räddade liv och festade med fantastiska människor när vi var lediga.

Braudis har sin egen teori om vad som gjort honom speciell.

– Som sheriff var jag aldrig intresserad av att sätta dit skurkar för att sedan låsa in dem i en bur. Han böjer sin väldiga kroppshydda över bordet, tar en klunk rootbeer och ger ett exempel:

– Den största risken att dö i den här stan är att bli överkörd klockan två på natten av ett fyllo i en fyratons pick-up. Därför startade vi Tipsy Taxi. Bartendern beställer gratis taxi åt dig om du är för berusad för att köra hem själv. Vi uppvaktade folk med pengar och samlade in till en fond. Vi använde inga skattepengar alls.  Folk trodde det inte skulle fungera, men Tipsy Taxi finns fortfarande kvar.

Braudis lät också renovera stadens häkte, inredde det med riktiga möbler och maten tillagades med bra råvaror. Inte för att kändisar som Charlie Sheen skulle klaga när de hamnade där, utan av omtanke om dem som inte har råd med borgen eller böter och får sitta av tid. I skandaltidningen National Enquirer kallades cellerna hånfullt för ”Aspen Hilton”. Braudis:

– Mitt bidrag var att stå för säkerheten här, som jag försökte leverera på ett så humant sätt som möjligt.

Nu är det kanske på sin plats att förklara sheriffens unika position i USA. Rötterna finns i England och kommer ur en sammansättning av orden ”scir” (county) och ”gerefa” (lokal representant för kungen) som skrevs samma till ”scirgerefa”. Historiskt har sheriffen inte bara haft ansvar för ordningen, utan även varit befälhavarare över den lokala militian. I dagens USA motsvarar det polischef, ett county är en ungefärlig amerikansk motsvarighet till en svensk kommun. Sheriffen är folkvald och har till uppgift att se till att delstatslagar och konstitutionen tillämpas på det sätt han finner riktigt. Ämbetet lever parallellt med, och utan någon som helst koppling till stadens eller ett countys politiska förvaltning.

För att ta ett par exempel: I Arizona opererar den ökände Joe Arpaio. Där är det hårda tag och vildavästernstämning. Braudis har kallat honom en publicitetshungrig dilettant.

Sedan har vi den övertygade libertarianen Richard Mack, som när han var sheriff i Graham County, i Arizona, opponerade sig mot president Bill Clintons skärpta vapenlagar. Mack ansåg att de stred mot konstitutionen och inledde en process i författningsdomstolen, han vann i en prejudicerande dom kallad Mack and Printz v United States. Kopplar du bort din katalysator på bilen är det ändå riskfritt att köra i Weld County i Colorado. Där har sheriff John Cooke ifrågasatt nya regler om avgasrening på bilar. I en tv-intervju säger han ungefär: ”Det här kommer att drabba de fattigaste, som hellre än att laga sin bil för 800 dollar behöver köpa mat eller betala sin hyra för de pengarna.”. Sheriffens makt är alltså minst lika stor i ett county som de valda politikernas.

Man förstår med andra ord varför Hunter S Thompson tog steget att kandidera, och Bob Braudis efter honom.

– Det är inte så enkelt som man kan tro, för att bli vald måste man knacka på varenda dörr och be om att få den personens röst. Det är tufft.

1986 blev Bob vald till sheriff i Pitkin County. Bakom honom stod som sagt Hunter S och dessutom konstnären och aktivisten Thomas W Benton som designade hans posters. På ett galleri hänger nu Braudis gamla valaffischer silkscreenade i limiterad och signerad upplaga till salu för 2 500 dollar, vilket säger en del om verkshöjden i kampanjmaterialet. Jag undrar hur han fick ihop rollen som sheriff och samtidigt vara personlig vän med den ständige rebellen Thompson?

– Han ville att vi skulle se honom som en galning. Det var ju hans jobb: Att göra galna saker och sedan få betalt för att skriva om det. Samtidigt ställde det till problem för mig eftersom mycket av det var olagligt. Ibland var han en riktig ”pain in the ass”!

Var verkligen Hunter S gonzo dygnet runt veckans alla dagar?

– Ingen kan ju leva det liv som Hunter målade upp. Ingen. Inte ens Hunter själv. Han var som du och jag 95 procent av tiden. Oroade sig över räkningar och deadlines. Han var sportfanatiker också, så det var mycket han måste följa.

– Men på slutet var Hunter mycket sämre än vad de flesta insåg. Om man dricker på det sättet under ett helt liv så kommer saker att gå sönder. Och allt pajade på samma gång! Han var inte frisk på något sätt. Han drack två liter whisky om dagen och tog stora mängder kokain. Och stoppade dessutom i sig allt möjligt annat. Tabletter och gud vet vad. Han var aldrig nykter.

För att få en bild av hur Hunter var i verkligheten: Kan man säga att Johnny Depp lyckas porträttera honom i Fear and Loathing?

– Depp flyttade ju in och bodde med honom under en månad. Jag träffade honom flera gånger under den tiden och han blev mer och mer Hunter för varje gång vi sågs. I filmen tycker jag att han kommer kusligt nära.

Vad var ditt handikapp i ”shotgun golf”?

– Ha, ha ha! Det var något som Hunter uppfann. Vi satte fast en påfågelfjäder på en golfboll och slog iväg med klubban. Problemet var bara att det inte hände något när man träffade. En lerduva exploderar, men på en golfboll blir det bara små svarta märken. Vi visste aldrig om vi träffat eller inte. Det var galet kul hur som helst.

Jag berättar hur jag satt på flygplatsen här i Aspen 2005 och såg på tv-skärmarna att Hunter tagit sitt liv. Var Braudis inblandad som sheriff undrar jag?

– Självmord är inget brott, men hans son och svärdotter och hans barnbarn var hemma i huset när han gjorde det. Hans fru, Anita, var inne i stan och tränade. Jag tog hand om familjen medan andra ur min styrka tog hand om kroppen och städade upp. För mig var det en spark i skallen. Vi hade träffats bara tre dagar tidigare och jag hade inte sett några tecken på depression. Jag blev fullständigt överraskad.

– I efterhand kan jag ju se att han inte skulle dö dreglande på ett vårdhem. Han skulle ta farväl på sina egna villkor.

Hans begravning var ganska spektakulär, jag kan tänka mig att du var en bra vän att ha för att få tillstånd att bygga och använda den där stora kanonen?

– Johnny Depp betalade två miljoner dollar för att Hunters vision skulle bli verklighet. En kanon som var högre än Frihetsgudinnan. Längst ut på pipan hade den gonzo-näven. De sköt ut Hunters aska som sedan försvann i en stor explosion högt uppe i luften.

– Det var en fantastisk natt. Alla var där, skådespelare, författare, folk från hela världen. Och alla var helt ”fucked up”. Själv gick jag hem klockan fyra på morgonen, medan vissa fortsatte festen fram till lunch nästa dag.

– Och det här var hans andra begravning. Den första var på Hotel Jerome en vecka efter att han dött och det var inget fel på den… För påvar räcker det ju med en begravning, men för Hunter behövdes det två. 

Hunter S Thompson bodde redan på sin Owl Farm när Bob Braudis bestämde sig för att flytta till Aspen. De kom båda att sätta sin prägel på staden efter slaget om Aspen.

– Jag hade ju läst Hunter i Rolling Stone och när han sedan kandiderade till sheriff så höll jag med om allt han sade och hjälpte till som frivillig i hans valkampanj, minns Braudis.

– De som styrde Aspen och ägde restauranger, barer och hotell vid den här tiden var till största delen européer. De hade varit med i andra världskriget. Det var strikt.

– Vi var freaksen, de långhåriga. De såg oss som ett hot och när Hunter kandiderade var de rädda att förlora kontrollen. Visst, vi vann inte då, men vi insåg att det var dags för oss att ta över. Och att vi kunde.

I Aspen handlade det främst om hur man fick exploatera marken. Hur staden skulle se ut. Braudis och hans generation var kritiska mot en utveckling till ett ”plastic Bavaria”, en genomkommersiell turistort.

– Vi trodde aldrig att vi skulle kunna hindra utvecklingen, men åtminstone bromsa den. Så jag fick i alla fall 40–45 år av kvalitetstid här.