Gaza i botten

Under den arabiska våren växte en ny demokratirörelse fram också på den Hamasstyrda Gazaremsan. Björn Brenner följde aktivisterna på plats under några månader – och såg hoppet om frihet släckas av regimen.

av Björn Brenner

Solen står högt och det blåser en torr ökenvind över de tomma gatorna. Sandkornen i vinden bildar små drivor på marken och hamnar sedan i våra sandaler. Nasrgatan som under veckorna är en hårt trafikerad genomfartsled med frenetiskt tutande bilar ligger i dag nästan helt öde. Ett ensamt ekipage bestående av en kärra dragen av en långsamt makande åsna rör sig i vår riktning.

Kusken, en äldre man med fårat ansikte, lyfter handen till en hälsning. Det är inte helt uppenbart vem av dem som är tröttast, men det faktum att arbetsveckan är över syns både på den tomma kärran och på snigelfarten med vilken ekipaget rör sig framåt.

Vi befinner oss i Jabaliyya i norra delen av Gazaremsan och det är fredag, veckans helgdag. Ända sedan jag vaknade i morse har min ledsagare här, Bashar Lubbad, tråkat mig för vad jag önskat som program för dagen. Gästvänligheten i denna del av världen är ju som bekant en dygd och i egenskap av gäst i huset hade jag blivit både väl förplägad och getts stort inflytande över våra dagsprogram. BBC-journalisten Alan Johnston, som kidnappades av en milisgrupp i just detta område ett par år tidigare, brukade lite galghumoristiskt skoja om att den största risken när man blev kidnappad i Gaza var egentligen inte att bli dödad utan snarare att bli matad till döds.

I mitt fall var det dock inte fråga om någon kidnappning utan en längre period av högst frivilligt boende i en av Gazas intellektuellt framstående familjer. Fadern i familjen undervisade i matematik på högre nivå och den äldste av sönerna hade som en av få studenter från Gaza fått stipendium och blivit antagen till Oxford.

När vi så gick där utmed gatan, mot kvarterets moské, bannade Bashar mig ånyo: ”Du vill att vi går till fredagsbönen bara för att vara min far till lags. Men det finns ingen där som kan hjälpa dig med dina frågor och inte heller någon som kan hjälpa mig med mina problem.” Med besviken uppsyn sparkade han på en tillplattad Coca cola-burk och frågade retoriskt: ”Berätta för mig, var håller våra politiska ledare hus egentligen? Vad har de till exempel gjort för att städa upp detta?”

Bashar var en politiskt medveten 23-åring med bestämda uppfattningar, särskilt om de utmaningar det palestinska lägret stod inför. Hans uppsyn gav ofta uttryck för hopplöshet, men i hans blick skymtades också en glöd jag sällan tidigare träffat på. I hans bokhyllor trängdes översättningar av Marx och Lenin med böcker om aktivism genom sociala medier.

Bashar gav inte mycket för vare sig Fatah eller Hamas. ”I vår familj stödjer vissa Hamas, andra Islamiska jihad eller Fatah. Efter valet 2006 lovade den nya Hamasledda regeringen förändringar och omfattande reformer. Men inte särskilt mycket har hänt sedan dess. Titta bara på allt skräp utmed gatorna. Wayn Hamas? (Var är Hamas?)”

Bashar var en av ledargestalterna i den grupp ungdomar som dragits med av den revolutionära yran i Tunisien, Egypten och Libyen. Gruppen tillhörde en ny generation palestinier som var född efter den första Intifadan 1987. De hade varken fått känna av den relativa frihet som palestinier åtnjöt dessförinnan eller det löfte om en bättre framtid som Oslo-åren trots allt hade inneburit. Efter Oslo-avtalen hade hoppfullheten nått så långt att framtidens Gazaremsa förutspåddes bli ett nytt Dubai.

Den nya generationen däremot hade bara upplevt besvikelser och grusade drömmar. Många av dem hade förlorat familjemedlemmar i konflikten med Israel eller i strider mellan olika palestinska grupperingar. Nästan ingen i gruppen hade sett någon annan del av världen än Gaza City. Sådant var Gazaungdomarnas perspektiv.

Även om det politiska läget begränsade deras fysiska rörelsefrihet, hade den ökade tillgången till internet försett dem med ett titthål för att upptäcka verkligheten utanför – en värld de aldrig hade sett med egna ögon men längtade efter att möta. Kanske var det denna kombination av fysisk begränsning och virtuell frihet som fick Gazas unga att explodera i mars 2011.

Entusiasmen från revolutionerna i Nordafrika hade naturligtvis smittat av sig, men Gazaungdomarna var framför allt formade av sin egna speciella situation. Globaliseringens tidsålder hade försett dem med verktygen i form av Twitter, Facebook och Skype, men deras explosiva drivkraft stod att söka betydligt djupare.

Den arabiska våren i Gaza byggde på helt andra krav än de som framförts i Egypten. Det handlade varken om att kräva den palestinska myndighetens i Ramallah eller Gazaregeringens avgångar, utan i stället om återförening och ökad frihet för medborgarna.

Gazaungdomarna förespråkade icke-våld och hade aldrig några samhällsomstörtande ambitioner liknande dem i Kairo. Äldre generationer palestinier hade kämpat och drivits av visionen om ett enat och fritt Palestina. Dessa ungdomar tog till barrikaderna och riskerade sina liv helt enkelt för att de saknade hopp om en bättre framtid. Det hade blivit game over i förhandlingsspelet med Israel och den politiska fraktion som folket då gett sitt förtroende till i stället, Hamas, hade i regeringsställning mer och mer kommit att likna företrädaren Fatah. En av Bashars vänner beklagade sig för mig: ”Vi röstade på Hamas i valet 2006 men titta hur de behandlar oss nu.”

Stämningen bland ungdomarna blev allt mer uppskruvad när polis och säkerhetstjänst började angripa deras mötesdeltagare med våld. Ett Twitterinlägg av aktivisten Nalan Saraj visar på sinnesstämningen: ”Går till demonstrationen nu. Be för mig kära vänner. Kanske kommer jag bli dödad i dag, precis som pappa och farfar blev i sin kamp.”

Omvärlden fick upp ögonen för den nya strömningen bland de palestinska ungdomarna när en av grupperna, Gaza Youth Breaks Out (GYBO), publicerade sitt numera välkända manifest.

Dokumentet var speciellt i flera avseenden, bland annat för den alarmerande tonen, ömsom professionellt välformulerad, ömsom naivt revolutionär. Manifestet överskred alla gränser för vad som kunde betraktas som politiskt korrekt att uttrycka i det offentliga rummet.

Det visade också på en ny typ av politiskt oberoende radikalism som grodde i det palestinska lägret. Manifestet var framför allt en utmaning till Hamas:

”Fuck Israel. Fuck Hamas. Fuck Fatah. Fuck FN. Fuck UNRWA. Fuck USA! Vi, Gazas unga, är så trötta på Israel, Hamas, Fatah, ockupationen, brott mot mänskliga rättigheter och likgiltigheten hos det internationella samfundet. Vi vill skrika och bryta denna vägg av tystnad, [vi] är som löss i en mardröm, fångade mellan två naglar, utan hopp och utan frihet. Vi är så trötta på att hamna i kläm mellan olika politiska krafter; trötta på kalla nätter med drönare cirklande ovan våra huvuden; trötta på skäggiga gubbar som går runt med sina gevär och missbrukar sin makt; trötta på att de misshandlar unga människor som demonstrerar för något de tror på.”

GYBO:s manifest var menat som en uppmärksamhetssignal men blev också ett slags rop på hjälp. Och det skulle komma att hörsammas ordentligt av internationella medier. Över en natt förvandlades ett tiotal Gazaungdomar från världsovana pojk- och flickrumsbloggare till kändisar med närmast lokal rockstjärnestatus. Antalet människor som följde Bashar på Twitter ökade på bara några veckor från några hundra till flera tusen. Det var människor från alla världens hörn.

All uppmärksamhet och arbetet med rörelsen blev efter hand övermäktigt och deras studier höll på att bli lidande. Men, som några berättade, de hade kommit att få ett brett stöd, inte bara av andra jämngamla. Ibland när de kom till universitetet ville föreläsarna skicka hem dem igen. ”Vad gör du här? Du gör mer nytta hemma framför datorn än här hos oss.”

Internationell press målade porträttet av en välorganiserad grupp unga hjältar som visserligen riskerade sina liv men mestadels lekte katt och råtta med de myndigheter som jagade dem. Ledarna levde gömda och modifierade sina utseenden för att inte bli igenkända. Om någon blev arresterad fanns dubbelgångare som var invigda i internet-lösenord och hemliga mötesplatser. Ungdomsrörelsen som sedermera kom att kalla sig 15 mars krävde att Oslo-avtalen skulle överges, att den palestinska myndigheten samt dess säkerhetssamordning med Israel skulle upphöra, att Fatah och Hamas skulle återförenas med PLO som gemensamt organ, att demokratiska val skulle hållas till det palestinska parlamentet samt att alla politiska fångar skulle släppas.

Till en början verkade det som om både Fatah och Hamas oroades av revolutionerna i regionen och började hörsamma 15 mars-rörelsens krav. De största demonstrationerna samlade tusentals unga på Manaratorget i Ramallah och tiotusentals på Den okände soldatens plats i Gaza City. Den Fatah-
dominerade palestinska myndigheten tillät ungdomarnas initiativ på Västbanken medan den Hamas-ledda regeringen i Gaza avbröt vad som pågick och förbjöd vidare demonstrationer.

Det föreföll ändå som om de två politiska ledarskapen påverkats i önskad riktning. Hamas-regeringens premiärminister Ismail Haniyeh bjöd in president Abbas till Gazaremsan för försoningssamtal. Besöket blev i och för sig aldrig av men processen mot återförening verkade ta fart på riktigt.

I slutet av april annonserades att Fatah och Hamas lyckats överbrygga sina meningsskiljaktigheter och enats om en samlingsregering. Företrädare för Hamas som först uttalat regeringens helhjärtade stöd för demonstrationerna förtydligade efter hand partiets ståndpunkt: ”Vi kommer inte tillåta samma utveckling här som i Kairo.” Och medan omvärldens mediefokus i stället riktades mot de historiska förändringarna i relationerna mellan Fatah och Hamas, började vindarna vända för 15 mars-ungdomarna i Gaza. De öppna demonstrationerna och den ökade exponeringen hade gjort det lättare att ta reda på vilka rörelsens ledare var.

Goda relationer med den nya regimen i Egypten hade öppnat gränsövergången i Rafah och invånarna på Gazaremsan tilläts lämna för tillfälliga resor utomlands. Vad som tidigare krävde att man betalade smugglare och kröp i tunnlar med livet som insats kunde nu göras ovan mark.

Den öppna gränsen innebar också att 15 mars-ungdomarna kunde åka till Egypten och Tunisien för att träffa de vänner som de tidigare bara lärt känna till röst eller bild över Skype. Gränspassagen blev samtidigt ett utmärkt verktyg för polis och säkerhetstjänst att fånga upp dem som eftersöktes.

I augusti 2011 reste två av 15 mars-ledarna till ett seminarium i Paris med hjälp av stipendier de erhållit från Centre Culturel Français. Utresan gick friktionsfritt och deras ögon var stora som tefat när de efteråt berättade för mig om Parisresan: ”Det var första gången någonsin utanför Gazaremsan för oss. Vi hade aldrig trott att allt var så stort!”

 

Men vid hemkomsten hann den egna verkligheten ikapp. En av de två, Muhammed Matar, också känd som Abu Yazan, var en av upphovsmännen till det (ö)kända manifestet. Abu Yazan stoppades vid Rafah-övergången och fick sina ägodelar beslagtagna. Kort därefter anmälde hans familj honom som försvunnen.

Det skulle så småningom visa sig att Abu Yasan hade gått för att hämta upp mobiltelefon och dator på säkerhetstjänstens högkvarter och då blivit kvarhållen. Enligt Human Rights Watch hade till och med hans advokat nekats tillträde för att träffa honom. Abu Yazan berättade i efterhand att han fått sitta inspärrad i en bur, blivit förhörd och avtvingad sina lösenord till Facebook och Twitter.

Även den andra resenären, 23-åriga Ebaa Rezeq, blev gripen och förhörd efter resan. När hon frågade vad hon var anklagad för blev svaret att hon inte hade rätt att ställa några frågor. Det framgick av förhören, enligt Ebaa, att förhörsledarna trodde 15 mars-rörelsen drevs av krafter utifrån. ”Enligt dem hade 15 mars-medlemmarna hjälpt till att implementera utländska intressens agendor genom att söka stipendier och få visum till deras länder. Att vi dessutom suttit ner och pratat med israeler betydde att vi måste vara kollaboratörer.”

När Ebaa hade försökt förklara vad sociala medier innebar hade det inte känts som om förhörsledarna förstod vad det handlade om. Bland annat var de misstänksamma mot alla gratulationer hon hade fått på Facebook till sin födelsedag. Flera av gratulanterna var killar och förhörsledarna verkade uppfatta meddelandena som intim kontakt mellan könen.

Några kvällar senare sitter jag tillsammans med ungdomarna på ett av Gazas strandkaféer och diskuterar det förändrade läget. Ebaa verkade inte vara särskilt skrämd av hotet om våld och de falska anklagelserna. Hon var snarare irriterad över förhörsledarnas kvinnoföraktande sätt: ”Jag hade vida långa byxor på mig men blev tvingad att täcka benen med en bönematta. De vägrade kommunicera med mig förrän jag tog på en slöja och anklagade sedan mig för att vara alltför liberal. I deras ögon var jag nog inte ens muslim.”

Plötsligt kommer en skäggprydd man i traditionella kläder fram till oss. Han hälsar på Ebaa med ett brett leende och vi känner alla att stämningen fryser till is. ”Jag vill prata med dig, dig och dig. Kom med här.” Ebaa viskar på väg bort från bordet till oss andra att mannen var den tidigare förhörsledaren.

Det förvånade mig att relationen mellan säkerhetspoliserna och de unga var så informell och att även de tjänstemän vars ansikten var kända rörde sig mitt ibland oss. Medveten om vad killarna och tjejerna fick utstå under förhören föreföll det mig aningen farsartat att båda parter sedan gick ut och drack te på samma kaféer. Det blev så uppenbart att man egentligen satt i samma båt – men rodde åt olika håll.

När ungdomarna en stund senare kommer tillbaka förklarar de för resten av sällskapet att tre av dem var beordrade att inställa sig till nya förhör nästa morgon. Angående ”den där utlänningen”, det vill säga jag själv, hade frågats misstänksamt ”om han var här för att hjälpa 15 mars-rörelsen med deras försök till revolution?”

Min guide Bashar var en av dem som kallats. Han var synbart orolig och insåg nog att hans tur nu hade kommit.

Men när vi vaknar nästa morgon finner jag till min förvåning Bashar kvar i sitt rum. ”De har ingen rätt att tvinga dit mig utan något formellt beslut. Jag som individ har faktiskt vissa rättigheter också.” Och det stämmer naturligtvis, åtminstone i teorin.

Den dagens självskapade frihet blir dock inte så långvarig. När vi senare på dagen promenerar ner mot centrum svänger en stor rostig jeep tvärt in framför oss. Jag känner igen mannen med skägget från kaféet kvällen innan. Han hoppar ut, tvingar in Bashar i bagageutrymmet och kör sedan iväg, allt sker så snabbt och utan att någon hinner yttra ett ord. Den person som varit min guide dygnet runt sedan ankomsten till Gaza var plötsligt borta.

Några månader tidigare hade en italiensk kille i min egen ålder blivit bortförd av en salafistgrupp. Ett dygn senare hittades han hängd i ett ödehus i närheten. Även om kidnappningar av utlänningar hade minskat på senare tid fanns det en välgrundad anledning till att aldrig röra sig ensam ute på stan. Bashar och jag hade pratat om vad han skulle göra om något hände mig.

Det blev därför aningen märkligt när situationen som uppstod var den omvända – min guide hade blivit bortförd och jag själv var ensam kvar. När Bashars far och bror fick reda på vad som hänt åkte de direkt till säkerhetstjänstens högkvarter för att höra vad som hänt. ”Ingenting”, blev svaret. ”Vi behåller honom här över natten.”

Väntan dagen därpå var närmast olidlig. Alla visste vad som hade hänt med Abu Yazan, Ebaa och flera av de andra ledarna. Ryktet gick dessutom om betydligt värre förhörsmetoder om man inte var samarbetsvillig. Det märktes på ungdomarna att de var skrämda och att någon kamp för återförening mellan Fatah och Hamas var det minsta de funderade över just då.

Upprepade förhör på oregelbundna tider var effektiva störmedel i vardagen som påverkade såväl studier som det sociala livet negativt. Även om 15 mars-ledarna inte blev kvarhållna längre perioder i häkte räckte hotet om nya förhör gott och väl som avskräckande medel. Den energi och tid som de hade kunnat ägna åt demokratirörelsen fick i stället användas till att reda ut problem med myndigheterna.

Slutligen fick jag så syn på Bashar komma haltande upp mot huset. Jag kände knappt igen honom när han närmade sig. Den idealistiske yngling som hade imponerat så när vi möttes första gången var inte längre densamme. Han var utmattad och glöden i hans ögon fanns inte längre kvar. ”Jag ska infinna mig till förhör i morgon igen. Detta kommer aldrig ta slut.”